Tonys magiska liv

Jag ser Universum som olika krafter som kommer ur samma källa. Dessa krafter är i ständig förändring, de rycker, sliter, utvecklas – konstant. Trots detta faktum är de i sin grund samma sak. Jag tror att vi människor är ett resultat av dessa krafter, som kommit tillsammans och skapat något som är större än summan av delarna, och som fått en medvetenhet.

Det är denna medvetenhet som är så ny, i alla fall för oss människor. Vi börjar leta efter vilka vi är, vår härkomst, vårt syfte. Inga andra djur har gjort det tidigare, och det har heller inte funnits något behov. Men det är inte brist på behov som gjort att djuren inte undrat vilka de egentligen är, det har varit brist på objektivt tänkande.

Självklart börjar vi undra över syftet och vilka vi är. Men vi är precis nyfödda, och egentligen har vi precis funnit vår egen existens. Men tänk om vi bara är en samling enskilda delar? Tänk om det inte finns någon inre kärna som är du? Tänk om vi är vad vi bestämmer att vi är, och att syftet är helt vårt eget beslut?

Det är inte lätt att vara nyfödd utan förälder.

Jag vill vara vördnadsfull.
Jag vill vara storslagen.
Jag vill vara stolt över den jag är.
Jag vill bara göra gott.
Jag vill älska. Älska så det svämmar över.
Jag vill våga förmoda att människor älskar mig.
Jag vill vara en visionär.
Jag vill se, men inte döma.
Jag vill behandla mig själv med lika mycket respekt jag ger andra.

Vad för ursäkt har jag att inte vara allt detta?
Vad skulle kunna vara viktigare?

Här uppe är allting fantastiskt! Allt är intressant, alla människor är underbara. När man ser på dem så ser man en livshistoria, i stället för någon som bara är i vägen. Det gör det lätt att älska dem, och möta deras blickar.

Här uppe spelar det inte så stor roll vad man gör, utan hur man gör det. Vad känner man när man genomför det? Är det inspiration, glädje och dylika känslor så är det bra oavsett vad det är man håller på med.

Här uppe finns det inga problem alls. De har förvandlats till utmaningar. Utmaningar som inte ens känns jobbiga, utan bara som ett korsord ungefär när man har tråkigt.

Sanningen är väl att ”Här uppe” är ”Här nere”. Samma värld. Samma liv som igår, eller för några minuter sedan. Men plötsligt flödar livet genom mig som en jättelik älv, och fyller mig med vördnad, respekt och en tacksamhet som inte är av denna värld. Den förbränner alla gamla värderingar och känslor till aska. Känslor som fyller mig i stället är känslor av vår som får en att vilja skutta till. Känslan av att vara nyförälskad, eller bara hitta sin passion i livet.

Jag inser att människans uppgift inte är att förändra världen. Det är inget fel på världen. Det är bara oss själva vi kan förändra, och med det kommer hela vår uppfattning av världen förändras. Just nu kan jag reglera om jag befinner mig Där uppe eller Där nere ganska lätt, genom att bara fokusera på känslorna jag beskriver ovan.

Jag hamnade där uppe, om så bara för en stund. Jag har försökt i några dagar nu att må bättre genom lite olika metoder. Exempelvis anstränga mig för att aldrig trycka ner min självrespekt och självvärde. Vilket innebär att jag inte får känna skuld, oro eller otillräcklighet. Det innebär inte att jag gör vad jag vill och skiter i andra, för man gör ju alltid sitt bästa, eller hur? Andra får döma mig bäst de vill, men jag får inte döma mig längre. Nix.

Jag har också försökt med att helt enkelt be om att få kontakt med en högre del av mig själv, mitt högre jag om man så vill. Och jag har ansträngt mig för att lyssna på vad den vill. Jag är också lyhörd för vad jag känner, och har insett att man konstant störs av små, små negativa tankar som tillsammans kan sabba dagar och veckor för en.

Överjag; jag åkallar dig! Fyll varje cell i min kropp. Var mig!

Man har ju hört några gånger att verkligheten bara är en spegling av ens inre… jag har tänkt oftare och oftare att det stämmer. Inte bara på en metafysisk, flummig nivå, utan på riktigt.

Jag vet inte om jag är gladare eller ledsnare än snittet, men jag har varit ledsen tillräckligt för att ha haft möjligheten att analysera varför man mår dåligt. Och när världen känns tom så beror det på att jag inte kan känna att jag är något särskilt alls. När jag inte spelar någon roll så spelar ingenting annat heller någon roll. När världen känns farlig beror det på att jag fokuserar på saker som skulle kunna skada mig, inte på att det faktiskt är lättare att skada sig än annars. Oh, och när jag känner mig lyckad och stark – Gud vad världen ler mot mig och alla människor är underbara individer, precis som jag.

Alltså, det man känner har fan ingenting med verkligheten att göra! Jag kan stressa röven av mig på jobbet för att jag känner att det är så sjukt mycket att göra idag, och jag kan för mitt liv inte komma under fund med hur jag någonsin skulle hinna klart med alla göromål. En timme senare är allt klart, och jag fattar inte vad jag nojade över. Men just där och då så var det verkligt för mig, jag trodde på det därför att jag kände det.

Det ger en helt ny känsla inför livet när man inser att det man känner inte behöver vara verkligheten, och att man i slutändan själv bestämmer vad verkligheten skall betyda för en. Bara att bära med sig den tanken när man är mitt uppe i stressen ger en i alla fall en chans att ändra riktning på tankarna.

När jag blir stressad och sur så beror det nog alltid på att jag är rädd för att misslyckas, berövas bekräftelse och kärlek. Det är den pinsamma sanningen, som jag vågar berätta för er eftersom jag är säker på att samma sanning gäller även för er. Jag nojar över att jag inte ska vara nöjd, att andra inte ska vara nöjda. När jag inser detta så vänder jag riktning direkt – det blir så uppenbart att rädslorna bara grundar sig i brist på självkärlek. När man slutar värdera och älska sig själv så blir livet en enda lång kamp om bekräftelse och kärlek. Och det är en kamp som man aldrig kommer vinna…

Min andra fiende, utöver stress och oro, är tomheten. Det ständiga mörket i livet som kommer tillbaka utan att jag vet varför. Ett hål som inte går att fylla. Jag går kring hålets kanter så gott jag kan, men det är ändå så tydligt att det är just ett hål jag går kring. Det tär… det är brist på mening. När det som tidigare var roligt inte längre tillfredsställer, och när inget man föreställer sig skulle kunna förbättra något, ja vad gör man då?

Det vet jag fortfarande inte, men jag misstänker skarpt att även detta beror på att man inte älskar sig själv tillräckligt. Man kan inte hitta livets mening utanför sig själv. Det finns ingen objektiv mening, och när man är lycklig så kan man acceptera den sanningen. Man vet att det är fucking meningslöst att sparka på en boll, skriva en bok eller dansa till musik – men det är förbannat tillfredsställande ändå!

Kanske är själva sökandet efter mening just ett symptom på depression. När man är lycklig letar man inte. Man erfar och njuter, lär sig och har roligt.

Skyll aldrig på något annat än dig själv när du inte är nöjd! Det är inte världen det är fel på, utan din tolkning av den och därmed din tolkning av dig själv. Jag tänker inte berätta för dig att du är vacker, underbar och älskvärd – för i slutändan spelar det ingen roll vad jag säger, utan bara vad du talar om för dig själv att du är.

Idag avslutar jag min diet, yeay!! 40 dagars hunger, 18 styrkepass, 18 HIIT-träningar och 18 morgonpromenader senare  så har jag gått ner 7 kilo, och behållit min styrka, vilket jag är väldigt nöjd med! Nu ser jag fram mot min banan som jag saknat så, och sedan blir det fredagsfika ^^ (gofika?)

Det blir inga bilder idag, jag tror inte man kommer se så stor skillnad med kläder på sedan förra inlägget, men jag har dom i alla fall och ska analysera kroppsformen för mig själv

Nu väger jag 80,8, vilket jag tänkte jämföra med förra gången jag låg på den här nivån.

Så det är coolt fan, att väga mer än förra året men ha gått ner 7,5 cm i midjan! Då var dessutom bröst och midja lika stora, vilket inte är så jäkla manligt

Nu ska jag till Turkiet i morgon, och svulla upp mig lite igen Sedan Norrland i två veckor… fan va skönt det ska bli med semester!!

Ser också fram mot hösten faktiskt, inte så mycket ångest inför det längre. Ska bli kul att träna hårdare och utmana mig själv ytterligare. Jag kommer troligen dieta sedan också, men inte lika hårt. Gissar på att jag kommer ligga på ca 2300 kcal om dagen istället, och ha möjlighet att spara till helgerna, vilket gör livet bra mycket roligare.

Tack, min älskade Jenny för att du inspirerat och peppat mig! Inte bara nu, utan alltid. Tack för att du finns där, för att du ljusar upp min tillvaro, för att du ger mig anledningar till att leva. <3 Nu ska vi njuta av skörden vi sått!

All Heil the Hypno Toad!