Tonys magiska liv

Jag skrev tidigare ett inlägg om mitt alkoholbruk. Notera att jag där skrev bruk, och här skrev missbruk. Det är nämligen så jag ser på det. För alkohol brukade jag ibland, jag planerade det och njöt av det. Mat däremot åt jag utan att ens tänka på det, och för att göra i princip allting lite trevligare än det egentligen var.

Någonstans förstod jag väl att livet var ganska meningslöst och tråkigt om man bara sitter vid datorn och/eller TVn hela dagarna, det lockade inte så mycket. Å andra sidan kom jag inte på något vettigare att göra heller. Det hela kändes alltid roligare om man fick äta något trevligt och gott samtidigt. Det behövde inte alltid vara onyttigt förvisso. Men jag åt för att göra mig glad, inte för att stilla hunger.

Vadå, det gör ju alla? Jo, precis. Det är ett stort problem vi har i västvärlden idag. Vi äter för att det är trevligt – och vi har förlorat kontakten med våra egna kroppar. Så pass att vi knappt förstår vad den vill längre. Om vi verkligen är tysta i tanken och känner efter så vet vi precis vad kroppen behöver. Ge det lite övning så kommer du att märka att du vet specifika saker den vill ha i sig och speciella sätt den vill bli omhändertagen på.

Min mun och mitt psyke kan vara sugen på glass, men känner jag vad kroppen vill så känns glass sött och kladdigt och ganska så dåligt. Det är bara att föreställa sig en pöl med smält glass i magsäcken och kretsandes i de meterlånga tarmarna för att känna att ”Nej, det kan inte vara bra…”.

Periodvis har jag faktiskt varit riktigt sjuklig gällande mat. Ätit utan att ha varit sugen, ätit fastän jag mår småilla. Vakna upp bakfull på en lördagsmorgon och inte alls veta vad man ska göra, så man lunkar iväg till affären och köper allt gott man kan tänka på, som man är sugen på. Efter att ha ätit en av dessa saker så är man mätt och inte längre särskilt sugen. Men har man köpt det, så måste man äta upp det. Helst samma dag. Sjukt är vad det är. Det är ett beteende jag inte vill förlika mig med längre.

Jag vill bli lagom hungrig mellan varje mål. Jag vill att allt som passerar mina tarmar skall gillas av kroppen. Jag vill INTE belöna mig själv när jag varit duktig med något onyttigt. Varför gör människor så? Förstår de inte hur bakvänt detta beteende är? Det är ju verkligen att skrika ut till Universum att de gör något de absolut inte vill, och när de gjort det tillräckligt länge så får de en belöning. Klart som helvete att det inte fungerar i längden? För att lyckas måste det vara kul och roligt att äta nyttigt och gå ner i vikt. Det är det för mig. Den här gången.

Tidigare gånger jag försökt gå ner i vikt (oj, det är många gånger!) så har det varit en kamp. På den tiden var mitt enda mål att gå ner i vikt, och jag hade inställningen att det skulle gå fort så att jag kunde sluta lida någon gång. Därför misslyckades jag varje gång. Den här gången handlar det inte om vikt egentligen, utan att bli den jag innerst inne vill bli och är menad att bli.