Tonys magiska liv

Oftast tänker jag inte på att jag är överviktig. I varje fall tror jag det. Men väldigt mycket smaåsaker i vardagen blir mycket jobbigare i och med fetma. Här är en lista med sakerna som drar ner mitt liv och som har med vikten att göra.

• Nästan inga kläder i affären passar. Det känns som folk tittar på en när man letar jeans på nedersta hyllan bland de högsta siffrorna. Till sist får man välja ett par som man inte tycker är särskilt snygga och som inte sitter särskilt bra, men som iaf passar.
• Att alla jeans går sönder i grenen pga. slitage när man går på ca ett halvår. (Feta lår!)
• Att man har en jävla massa kläder som man vill ha på sig men som inte passar.
• Att sitta på spårvagnen/bussen och känna att man är i vägen för den som sitter bredvid. Sitter hellre ytterst, men då tar man upp plats i gången istället.
• Ont i ryggen av och till när man gått en stund.
• När man ska skynda sig så börjar man flåsa mycket mer än de man går med. Man försöker dölja det, vilket resulterar i att man blir ännu mer andfådd.
• Oftast väger man mest av ett gäng som gör något, och ska man exempelvis gå över en planka tänker man alltid att man inte kan lita på att den håller bara för att den håller för alla andra.
• Se bilder från sig själv och inse hur bra man såg ut. Att även ansiktet blivit fulare pga. alla konturer som försvunnit.
• När någon i en grupp (där man själv är med) drar ett skämt eller en historia om en fet människa – så känner man alltid att de funderar på om det är OK att säga eftersom det finns en fet människa ibland dem.
• När man ska köpa en träningscykel och man inser att de billiga modellerna inte pallar ens tyngd. Eller när man ska åka på Liseberg och inser att man inte vet om man kan åka allting på ett säkert sätt. Eller när man köpt sig en fotölj, byggt ihop den själv och sen är skraj för att sätta sig i den de första gångerna.
• När man någonstans inte riktigt vant sig med att vara överviktig. Man går på stan, känner sig hyfsat snygg ändå, ser sig i ett skyltfönster och ser så mycket sämre ut än man trodde.
• När man umgås med mulliga killar som tycker det är roligt att kalla varandra för tjockisar, och man själv är mycket fetare än alla andra, så känns det ibland inte lika roligt att bli kallad tjockis/fetto.
• När man vet att man kan se rätt bra ut när man är smalare, men numera tycker man ser för jävlig ut – och då lär känna en underbar människa på nätet men inte vågar träffa denne för att man vill vara smal då.
• När man träffar på hurtbullar som min chef som aldrig varit överviktiga, alltid motionerat och inte förstår varför man ser ut som man gör. ”Ät mindre och träna mer så mår du bättre”. Men de förstår inte varför man äter, och vet framför allt inte hur mycket. (inte särskilt mycket mer än nån annan).
• När man äntligen hittat en skjorta som döljer fettet relativt bra, känner sig ganska nöjd, och det alltid blåser motvind så att man ser alla konturer. Motvind kommer helst när man passerar vackra töser.
• När ens vänner vill gå och käka snabbmat och man småtvingas att hänga med. Och när man sitter där så tänker man att alla andra tänker ”Han äter säkert alltid här…”.
• Att inte ha så mycket kläder att välja på, så att man ofta går med för varma kläder (för att de döljer bättre), så att man svettas alldeles för mycket på somrarna. Feta människor skulle behöva mindre kläder än andra – det vore mer logiskt, eftersom allt är jobbigare då.
• Att man ljugit för sig själv hela livet, att man tror på det själv. Exempelvis att jag inte gillar att bada och sola. Det är troligen för att jag inte vill visa upp mig främst.
• Att få ont i fötterna om man står en stund för länge eller går en bit för att man är så tung.
• Att få sämre lufttillförsel när man ska sova. Ex när bröstfettet trycker mot strupen lite.

Allt det här, och mycket mer, är snart ett minne blott.