Tonys magiska liv

En dag när satt på toa så funderade jag kring vilken den totala utmaningen skulle vara. Detta var efter att jag påbörjat processen om att bli den jag ville bli, och utmana alla gamla rädslor och sådär. Efter en stunds funderande kom jag fram till att den totala utmaningen skulle vara att åka ut i rymden!

Jag började fundera kring att det skulle kräva att min kropp var helt perfekt och vältränad, vilket jag kan se framför mig är sant om 1-2 år. Det skulle också kräva att jag flyttade utomlands och lade ner all energi på att studera rätt saker och få kontakt med rätt människor.

Nu är det förmodligen inget jag kommer att genomföra, men efter att TED Talks släppte en video idag (ni kan se på den nedan) så blev jag inspirerad igen. En kille (Peter Diamandis) håller tal om människans framtid i rymden, och att staten förmodligen inte är de som kommer att ta de vanliga människorna ut i rymden till att börja med – utan kommersiella företag.

Det går redan nu att resa ut i rymden om man har några miljoner till övers, helt utan att vara elittränad NASA-astronaut. En summa som jag tror kommer minska drastiskt inom bara tio år. Att det ligger så nära i framtiden är något jag aldrig reflekterat över förut.

När jag tänkt på framtiden har jag föreställt mig snuskigt snabba och smarta datorer, och i och för sig lite människor i rymden – men jag har inte tänkt på att de flesta kanske skulle känna någon som lämnat Jordens bana.

En sak som jag tycker stoppar upp utvecklingen är att NASA är så förbaskat fega. Det är inte acceptabelt att förlora människoliv i jakten på vetenskapliga framsteg längre. När man åkte till månen 1969 visste man väldigt mycket mindre om månresor än man idag vet om marsresor. Men inget görs.

Så, jag tror inte att steget kommer att tas av NASA, utan av kommersiella storföretag. Jag kan tänka mig ”Google i rymden” om 10-15 år.  Som marknadsföring om inte annat, och som en jävligt tuff grej. Google är ett företag som skulle ha ambitioner och pengar nog att göra en sån grej.

Innan jag dör ska jag ta mig fan ut! Förmodligen inom 20 år, tippar jag på.

Har ni tänkt på att alla människor som säger ”Jag bara tänker realistiskt!” alltid är negativa? Hur kommer det sig?

Det är en ganska utbredd filosofi, att man är realistisk när man ser begränsningar och brister i tillvaron. Varför är det så? Varför har negativa människor tagit patent på ordet realistisk?

Ser man ljust på tillvaron och bortser från eventuella problem på vägen, så är man en drömmare, och folk tror per automatik att man kommer att misslyckas. Och mer där till, att man är naiv och omogen. Men kanske är det just därför världen består av mediokra, halvmisslyckade människor… istället för människor med kvarvarande ambitioner och ett liv som känns bättre än bara ”okej”.

Tänk er själva om de gamla egyptierna började snöa in på alla problem som kunde uppstå när de planerade pyramidbyggen, istället för att ha en vision och ge sig fan på att de skulle lyckas. Då hade vi förmodligen inte haft några pyramider idag. Tanken var säkert absurd i mångas ögon, när de kom upp med idéen första gången. Vilket ofantligt bygge, och vilka ofantliga problem där fanns på vägen!

Jag tycker att det är ganska ovanligt, men oerhört vackert, med människor som verkligen brinner för något och aldrig tappar tron och orken för att nå fram. Självklart uppstår det problem, men dessa är till för att lösas. Behåll alltid målet i sinnet, annars präglas snart arbetet av meningslöshet och misstro.