Tonys magiska liv

Idag har inte varit min dag kan man väl säga. Jag har blivit arg ett par gånger, men utöver det har jag verkligen försökt att ta tillvara på dagen som en övning i tålamod och sans.

Det hela började med att jag installerade Spore igår kväll, och gick efter det och lade mig då det var ganska sent. Jag såg fram mot att börja spela i morse när jag vaknade, men då gick datorn inte längre att starta. Klockan var 10.00, och nu är den 20.15. Datorn fungerar fortfarande inte. Har jag skitit i den? Nej, jag har arbetat med den under hela dagen. Är jag okunnig? Nej, snarare expert.

Ibland går bara varje steg på vägen åt helvete. Jag försöker kopiera viktig data till USB-minne, vilket av någon outgrundlig anledning tar år och dar. Jag började sedan försöka bränna lite istället, och plötsligt tar det en timme att bränna en DVD, när det tar 20 minuter i vanliga fall. När jag provar DVDn i andra datorn så fungerar det förstås inte heller. Och USB-minnet börjar ta slut.

Jag orkar inte ens ge exempel på hur mycket saker har jävlats, då riskerar jag att bli arg igen. Men sådana här dagar undrar man om det finns någon bakomliggande tanke med detta. Ska jag lära mig någonting? Eller är det inte meningen att jag ska spela Spore idag bara? Mitt psyke är i desperat behov av en förklaring. För jag har hållit mig så pass lugn att jag kan urskilja att jag inte bara ser negativt på tillvaron – jag har verkligen otur idag. Exempelvis blir nästan varje ord jag skriver i detta nu fel, eftersom tangentbordet blivit klibbigare än någonsin. Så det tar dubbelt så lång tid att skriva.

Det hela har lett till lite insikter också. Jag har frågat mig själv många gånger idag vad det tjänar till att bli arg. Förstås ingenting. Jag har försökt med att känna positiva känslor, men har snarare sett vilken otur jag har fast med en lite positiv syn. Jag har också sett tydligt hur man bygger ihop historier för sig själv, och att det är historierna som gör en ledsen och arg, aldrig nuet. Om jag tappar min témugg så den går i bitar är det oftast ganska OK – men börjar jag lägga ihop allt som gått snett idag, eller tänker att ”just NU, när det var ovanligt viktigt med té” så kan jag bli smått rasande.

Jag insåg att jag stod maktlös inför situationen. Inget jag gör kan förändra det faktum att saker går emot mig. Så, jag började acceptera det. Och jag började skriva ner vad som inte var bra, och försöka bena ut så hårt som möjligt vad det rörde sig om. Sedan gjorde jag upp en plan för hur jag skulle lösa det, steg för steg. Jag tvingades också göra mig av med tankar om tidsoptimering. Innan blev jag arg över att jag fick spendera min helg med att arbeta med datorer, som jag ju gör till vardags. Nu får jag vackert acceptera detta, och göra saker i mellan åt när datorn jobbar (vilket är hela tiden, långsamt, långsamt utan anledning).

Senast igår tänkte jag ut en uppfinning, för människor som ville utveckla sig emotionellt. En sensor som kände av stress och aggressivitet, och då gav en stöt i fingret exempelvis. Och ju argare man blir desto ondare gör det. Förstås kan man bara kasta maskinen åt helvete, men vill man utvecklas så får man ta tag i saken och göra sig glad fortast möjligt. För som jag har sagt förr, man kan bli glad på en sekund, bara man vill. Jag tror att efter några veckor med en sådan terapi så kommer man automatiskt att välja positiva synsätt. Jag kanske hade behövt en sån maskin idag