Idag har varit en bra dag! På väg hem från jobbet mådde jag riktigt bra, sådär utan jättetydlig anledning. Jag tänkte att jag alltid ville må sådär, och insåg snabbt att jag där och då skulle analysera varför jag mådde bra, så att jag kan återskapa det vid senare tillfällen.
För, när skulle man annars veta hur man ska må bra, om inte när man redan mår bra? Så jag satte igång och skrev ned hur jag kände kring livet. En sak som snabbt gjorde sig klart var att mitt liv inte alls var problemfritt, men att det inte spelade någon roll längre. Det berodde på att jag hade hanterat så många problem idag att jag kände mig säker på att jag skulle kunna lösa alla problem som eventuellt skulle komma till mig.
Jag såg framför mig hur världen flödade förbi mig i rasande takt, och att jag omöjligtvis kunde ha kontroll på allt. Det jag kunde göra däremot, var att hålla fokus på vad jag ville åstadkomma, och ta ett problem i sänder. Plötsligt var det självklart att världen runtom mig inte kontrollerade mig – jag kontrollerade resultatet av vad som skulle komma till mig, men jag kontrollerade inte hela livet i sig.
Jag försöker nu att leva med tanken om att allt gott kommer till mig om jag fokuserar på det. Även om dåliga saker händer, så ska jag räkna med att något bra snart händer på grund av det.
Idag fick jag vänta på bussen i 23 minuter – först tänkte jag att det skulle kännas som en evighet. Men jag ändrade tankarna till att jag hade en bra ljudbok i örat, så det gjorde egentligen ingenting. Sedan kom en tjej från jobbet fram till mig där jag väntade, som jag inte lärt känna så bra. Vi pratade om allt möjligt, och vi visade oss vara ganska lika varandra. Det var jättetrevliga 23 minuter. Man brukar få slut på saker att säga till halvfrämlingar på 20 minuter, men det bara flöt på.
Så länge jag vet att allting i livet går framåt, så gör det inte så mycket om något specifikt går åt pipan. För mitt fokus ligger inte just här och nu, utan på helheten. Samtidigt är det bra mycket enklare att leva i nuet och njuta av saker och ting, eftersom detaljer inte längre stör en. Jag blev väldigt avstressad av detta, vilket är skönt.
I vanliga fall strävar man ju efter så mycket njutning som möjligt i nuet. Jag insåg då att njutningar inte var målet, utan resultatet av att lyckas med att sträva framåt. Jag började också tänka lite kring depressioner, och hur depressiva människor inte kan njuta av någonting. De ser helt enkelt inget positivt, vad de än gör. Allt är grått och dött. Det kanske är så enkelt att vi bara måste vara nöjda med våra liv, och vara stolta över det vi åstadkommer?
Temat för depressiva människor, enligt min erfarenhet, är att de ligger på samhällets botten och har en självbild som säger att de aldrig kommer därifrån. De lär sig snarare att hantera situationen och att försöka vara nöjda med det dem har. Det lyckas ibland, men det tycks aldrig lyckas i längden. Jag lyckas då aldrig i alla fall. Bara korta stunder…
För att du ska respektera andra så måste de förtjäna det genom sina handlingar, eller hur? Varför skulle det vara annorlunda med att känna respekt för dig själv? Man respekterar inte sig själv genom de tankar man har eller de känslor man upplever, utan genom sina egna handlingar. Det finns inga genvägar!
Jag satt just och läste en intressant artikel om hur hat kan göra oss mer logiska och snabbtänkta. Det gjorde mig förvånad, eftersom jag förutsatt att man blir trångsynt och ointelligent av att hata. Hat är något jag knappt vet vad det är, måste jag medge. Jag hatar ingen.
Tänk vilka gömda nivåer av er det kan tänkas finnas. Outforskade känslor och perspektiv som kan få hela er verklighet att kastas omkull. Fan va roligt ^_^
