Tonys magiska liv

Jag ramlade just över statistik över min vikt för precis ett år sedan, och blev förvånad över att jag vägde nästan lika mycket då som när jag började nu i juli senast. Det var bara 3 kg mindre, och jag som kände att jag var så fruktansvärt mycket fetare än jag någonsin varit förut.

Det var helt enkelt inte sant, jag har legat inom den ramen i 2-3 år. Det är lite tragiskt att inse att jag inte gjort något åt saken, men också peppande att veta om att jag är smalare nu än på riktigt länge. Ändå räknar jag knappt att jag varit ordentligt duktig förrän till årsskiftet då jag rimligtvis gått ner 20 kg.

Det är nämligen först då som jag kommer under en mental gräns. Denna gräns vägde jag i gymnasiet, då jag förfasades så över min övervikt Det känns nu som att allt efter det inte känns lika viktigt, att det ska gå fort och sådär, men förmodligen ändras den saken med tiden.

Det är faktiskt det som ändrat sig mest mellan den här gången och alla andra gånger jag försökt gå ner i vikt – den här gången ser jag inte bara fram mot att bli OKEJ i kroppen, typ mullig och ändå se bra ut. Någon sådan gräns har jag inte. Jag kommer att fortsätta till jag är på elitnivå. Varför inte sikta mot stjärnorna? Det värsta som kan hända är att man bara når trädtopparna…