Tonys magiska liv

Oj, jag har haft en svacka igen! Det känns som att jag inte haft det struligt till och från sedan december. Jag snackar alltså om viktnedgången… vilket i och för sig har fungerat, men det har gått väldigt långsamt. Jag känner mig jävligt värdelös i mina egna ögon när jag missköter mig.

Jag har analyserat, tänkt och funderat, och har nu kommit fram till ett och annat. Det finns tre stora skäl till att det är så svårt för mig att lyckas.

Problematik

1. Alkohol har det blivit för mycket av… det är enormt svårt för mig att hålla dieten när jag varit full.
2. Min flickvän – faktiskt! Det är helt jävla underbart att träffa henne, men varje gång vi ses blir det lite av en fest och vi äter allt möjligt roligt. Mycket glass, feta middagar och lyx.
3. Jag experimenterar jämt med olika variationer och dieter. Nu sist var det ju att äta nästan uteslutande råkost, vilket känns underbart att göra. Men jag kan inte hantera det i längden. Främst tror jag det beror på att det skiljer sig så mycket från vanlig kost, att när helgen kommer och jag äter vanlig mat med Jenny, eller festar, så går det åt helvete efteråt igen.

Åtgärdsplan

1. Jag får enbart dricka alkohol vid speciella tillfällen. Absolut inte för att det är gött, i all ensamhet. Och inte heller när jag har ett par vänner över och tycker det vore soft med ett par öl. Jag inbillar mig så lätt att jag ”måste” dricka ganska ofta för att det händer så mycket socialt, men egentligen tror jag bara det händer en gång i månaden eller så.
2. Jag vill inte äta min vanliga tråk-diet-mat när jag och Jenny ses, det känns bara inte bra. Det jag kan göra är att äta mindre och sluta vara inställd på att jag kan äta vad jag vill bara för att ”det är fest”. Jag tror faktiskt att jag är lite drivande vad det gäller inköp av dessa varor och idéerna om att äta den Tyvärr är hon inte ett dugg överviktig, annars kunde vi ju hjälpa varann.
3. Jag får gå tillbaka till kaloriräkningen och till det som verkligen fungerar. Jag måste se det långvarigt, och inte lockas in i periodarbeteendet som jag gör så lätt. Ni vet, när jag druckit på fredagen så kan jag lika gärna äta skit på lördagen, och när jag ätit skit på lördagen så är det ju bara en dag kvar på helgen, så kan jag lika gärna göra det då med. Så är det måndag, så behöver jag ”vänja” mig igen och äter halvdåligt. Med det beteendet lever jag bara sunt tis-fre När jag inte räknar kalorier så tappar jag helt kollen på om jag levt sunt eller inte, och kan få för mig att jag levt dåligt. Då tappar jag motivationen direkt, så jag måste även börja logga allt jag äter igen.
4. Jag har trott att jag inte kunnat träningscykla när jag har folk som sover över hos mig. Det har varit alltifrån vänner, familj och främst nu då flickvännen. Det enda rummet som går att stänga dörren till är sovrummet, där den också står. Men om de sover så stör jag dem och det känns på nåt vis obekvämt att träna med folk tätt inpå. Det är privat för mig. Men jag kom på ett till utrymme härom dagen: Grovköket! (anslutning till toan). Där kan jag faktiskt ställa cykeln när jag har övernattningsbesök. Kan träna i samband med duschen, perfekt!

Idag har jag insett att jag är rik. Nåja, inte på långa vägar så rik som jag vill bli en dag, men bättre än de allra flesta har det.

Jag har växt upp i en familj där farsan har rätt bra med pengar, men där han har så mycket utgifter att han aldrig kan spara ihop något, och resten av familjen lever nästan på existensminimum. Ett tag var jag själv på det spåret, jag gick på soc och var ganska säker på att jag aldrig skulle orka med ett vanligt ”nio-till-fem-jobb”. Jag skrev till och med artiklar om hur omänskligt det var och hur det gynnade cheferna och aldrig arbetarna.

Jag hade fel. Jag trivs på mitt jobb idag, jag har utvecklingspotential, och chefen må vara puckad på många plan, men han är inte svår att prata med. Ju bättre inblick i företaget jag har, desto bättre framställs jag. Förr trodde jag att arbetarna aldrig fick veta mer än just det de behövde för att sköta sitt arbete.

Nå väl, jag hade fel som sagt. Och sedan jag började jobba har jag fått bättre och bättre ställt. Nu är jag i en situation där jag inte har några större utgifter, men har en högre lön än de flesta av mina vänner. 24.000 är inte mycket pengar så sätt, men för min ålder är det helt okej faktiskt. Efter räkningar har jag över 10.000 kr att leva på. Jag kan lätt spara 5 papp i månaden om jag vill, men mycket går till körkort i dagsläget.

Jag tänker ju aldrig på detta, utan är ganska van. Men idag fick jag det lite tryckt i ansiktet på mig, hur bra jag har det. Jag var på hälsoprofilen idag (läs tidigare inlägg), och vi pratade om min alkoholkonsumtion. Den var inte i riskzonen, men hon försökte locka mig att minska på den genom att förklara hur mycket pengar jag kunde tjäna.

”För varje öl du låter bli, så kan du lägga en tia i en flaskan, och fyller du flaskan så blir det 2-3 tusen som du exempelvis kan resa för”. Jag kom på mig själv att tänka ”Men vem BRYR sig? Jag kan väl resa ändå om jag vill, 2-3 tusen är ju inget. Knappast värt att vara nykter i ett år för”.

Tydligen tjänar jag mer än hon gör, som var över 50 år, och satt där och gav mig tips. Det är inget jag är nöjd över, det är mest bara tragiskt. Någon som guidar mig i hur jag ska leva för att inte dö, bör fan få mer pengar än jag får, som fixar maskiner som räknar ettor och nollor. Vem bryr sig om jävla datorer? De är bara verktyg. Som en hammare, eller en skruvmejsel.

Jag tänker egentligen aldrig så mycket på vad jag köper, eller vad det kostar. Jag tycker det mesta är ”ganska billigt”. När jag köper saker för mer än tusen kronor tänker jag efter en stund, planerar, letar alternativ osv. Men det är mest för att jag behålla pengarna, inte för att jag inte har råd. Så, jag har det väldigt bra. Jag ville bara påminna mig själv om detta faktum Och jag ser fram mot ännu mer pengar i framtiden. När jag får en buffert vill jag samla ihop en buffert på hundra papp så jag är trygg.

Min arbetsplats har varit goda nog att låta oss gå på en hälsoprofil, där de kollar saker som vikt, kondition och kolesterol. Jag satte min tid ganska långt fram i tiden, för att ha chansen att komma i ännu bättre form än jag var Men idag var tiden inne.

9.00 var jag där, och började kludda i en broschyr om hur jag lever och hur jag mår. Efter en stund kom en tanta och ropade upp mitt namn, och jag fick gå och lägga mig på en brits. Varför måste man alltid ligga ner, ärligt? Hon stack mig i fingret, och försvann i ett par minuter. Hon kom ut igen, och frågade ”Du är vegetarian va?”. *flin* ”Ja, sedan 8 år” sade jag.

Mitt kolesterolvärde var under medel. Jag förstod aldrig om det var dåligt eller ej, men jag tror inte det. Tydligen kan det tyda på glutenallergi osv, men så är ju inte fallet. Jag är mest nöjd med att det var så lågt. 2,8 tror jag det var (är det högt så har jag fel ). Blodsocker och blodtryck var också bra.

Nästa tanta som kom och hämtade mig satte mig på en träningscykel och tvingade mig att cykla i 6-8 minuter. Motståndet var patetiskt, och jag blev inte svett, och fick knappt upp konditionen. Pulsen var bra, men syreupptagningen för dåligt i förhållande till kroppsvikten. Vilket förstås beror på min övervikt. Inga konstigheter, tyckte sköterskan.

Efter det satt vi och pratade i säkert en timme om vad jag skulle göra framöver för att må bättre. Hon var väldigt glad och imponerad över att jag lyckats gå ner 30 kg sedan förra sommaren. Jag tror att det var anledningen att hon inte gav mig några klara mål och riktlinjer – eftersom hon såg att jag redan var på rätt väg. Vi ska ses igen i oktober, vilket ska bli kul! Då ska jag bara väga 85 max har jag bestämt.

Så, det var jättekul att se att jag är fullt frisk, och har bra kondition. Det enda negativa var min övervikt, men det var ingen nyhet direkt.

Ja, den här månaden gick lite bättre! 3 kilo lättare, och tre centimeter mindre i midjan. Förr var jag ganska missnöjd med det här tempot, men eftersom detta tycks ta ett tag så har jag vant mig nu. Jag skulle gärna komma upp till 4 kg i månaden dock, men det går inte så länge jag fortsätter fuska om helgerna. (på tal om det är jag nu ledig i 6 dagar i rad och dricker rom&cola när jag skriver det här ).

Men jag kom dock aldrig under 100 kg den här gången heller, utan vilar på hiskeliga 100,8. Lite enerverande, då jag hade som mål att nå under 100 till februari, inte maj! Men nästa gång kommer jag under med råge i alla fall. Jag hoppas på att komma ner till 97 komma något till nästa vägning. Jag misstänker att jag inte kommer vara så extasisk över att komma under 100 som jag hade tänkt mig. Jag har redan vant mig med att ligga häromkring. För inte så många månader sedan var det en ouppnåelig dröm.

Saker jag förändrat är att ha ökat mitt fettintag till det dubbla, utan att höja kaloriintaget. Jag har också minskat kolhydraterna, och proppar i mig väldigt mycket grönsaker som gör kroppen basisk (vilket underlättar viktnedgång). Jag tänkte fortsätta på det spåret till nästa månad och se vad som händer.

Leverne