Höga förväntningar

Jag har tidigare nämnt att jag tror på att verkligheten formar sig efter vad vi förväntar oss skall ske. Nu för tiden är jag väl i och för sig lite tveksam till om det är som så, eller om vår mentala inställning får oss att göra rätt val för att hamna där vi vill. Det är en lite mer "rationell" teori.

Det spelar inte så stor roll egentligen, utan det viktiga är att det faktiskt fungerar! :) Jag hörde något just som verkligen inspirerade mig och fick mig att börja tänka i dessa banor igen. Det kändes som en stor, svart klump släppte från mitt bröst. Och jag fylldes av tanken "Ja visst ja, det är så här det ska kännas...". Ibland glömmer man hur det känns att vara avslappad.

Det som fick mig att reagera var att det sades att man inte bara skulle ha höga förväntningar, utan att man skulle förvänta sig att det minsta som kan ske är det bästa jag kan föreställa mig! Alltså att det kan bli så mycket bättre än jag kan föreställa mig, men utan tvekan blir det i alla fall lika bra som jag kan föreställa mig.

Detta synsätt förändrade något i mig. När jag bara trodde att det kunde bli lika bra som jag kunde föreställa mig, så kändes det någonstans lite omöjligt, eftersom det är det bästa som kunde ske. Det skulle krävas så mycket av Universum liksom. Sedan fick jag brottas i några sekunder med känslan av att det nästan var lite fräckt av mig att ha så höga förväntningar. Men när det gick över så slappnade jag av totalt och började lé.

Alla problem blir som bortblåsta om man räknar med att allt skall bli så bra som man kan tänka sig att det kan bli. När man slutar försöka fixa saker med psyket och låter Universum göra det åt en i stället. Man själv kan fokusera på att önska och njuta av att se sina önskningar slå igenom gång på gång.

Universum är en sandstrand. Mitt överjag är en sandskulptör. Jag är en arkitekt.