Klena människor

Klen människa :PJag satt på bussen hit och funderade lite på alla människor som satt omkring mig. Jag tänkte på att man verkligen såg på många av dem att de var den där inåtvända typen. Typen som är receptiv men aldrig aktiv. Deras personlighet stör mig faktiskt lite när jag tänker på det, förmodligen för att jag har varit precis lika dan själv.

Deras version av framgång är att undvika jobbiga situationer, nya erfarenheter och saker de inte har kontroll över. De vill ha det som de har det, och de vill inte utmanas. Deras version av självutveckling är att läsa en bok, eller att göra en webbplats. Möjligen att resa någonstans, men inte för långt, i fall något händer…

Man tror att man bara har den personligheten, eftersom man trivs att leva på det sättet och det känns naturligt. Men sanningen är att det inte finns något som är naturligt för oss människor – det finns bara inlärda mönster. Jag trivdes att leva på det där sättet för att jag var rädd, och för att jag inte kunde tro på att jag skulle lyckas med saker om jag ansträngde mig. Livrädd för att misslyckas, helt enkelt.

Jag vet inte hur jag kom ifrån det där monotona zombielivet. Men jag tror det har skett i etapper. Att komma ut i arbetslivet var en rejäl skjuts i självutvecklingen. Där utmanas jag varje dag och måste fatta beslut som jag är osäker på, och jag måste göra obekväma saker. Det är vardagsmat, och då sprider det sig lätt även till den privata sfären.

En annan sak är att jag jämför sig med människor som har lyckats bättre än jag själv har gjort. Vissa människor kanske gräver ner sig och rättfärdigar sitt leverne med att påstå att de ändå inte vill ha det liv som de har. Men är man sann mot sig själv så fylls man av avund och längtan när människor har något som man själv önskar att man hade. Denna längtan har jag överfört till handling, i så stor mån som möjligt.

Döden för mig vore att umgås med dessa klena människor som jag beskrev ovan. Därför att det inte skulle föra mig framåt. Jag vill alltid umgås med människor som är mer framgångsrika än vad jag är, som ständigt påminner mig om hur bra man kan vara, om man lägger manken till.

När man är nere i träsket ser man framgångsrika människor som idioter, eftersom de aldrig stannar upp och njuter av det de åstadkommit, utan alltid vill på nästa sak i stället. En oändligt lång strävan, utan njutning, kan tyckas. Men så är det ju inte lyckligtvis. Det är själva resan som är rolig, och nog fan är det skönt att nå livsmål, men direkt efteråt ser man fram mot sin fortsatta resa.

Jag vill vädja till alla människor att göra saker de är rädda för. Skit samma om det går åt helvete, och skit samma om ni blir sårade. Det kan gå åt helvete, det är sant, men i 9 fall av 10 så för det en framåt, och man kan lära sig att älska sig själv. Inte på det där “jag är bra som jag är”-sättet, utan att verkligen känna sig stolt över den man är. Det är världens bästa känsla, enligt mig.

Kommentarer

  • Skrivet av Ann, 8 June 2009 kl 01:24

    Jag tror det är därför folk är så griniga och småsinta ibland. Just för att de är fast i den där fällan att de inte vågar utvecklas (pga rädslor, oavsett vad de intalar sig själva och inte.. ) så nånstans undermedvetet har de väl märkt att det är så och blir stingsliga istället. Tror inte stagnation är sunt på något sätt öht. Det är åtminstone det värsta jag tycker att man kan utsätta sig själv för. Hoppas fler läser din blogg och tar åt sig! *kramar*

    1. Skrivet av Tony, 8 June 2009 kl 07:05

      Ann: Tänk att det tror jag med 🙂 Ärlighet mot sig själv är bra… jag skäms ta mig fan när jag gör “fel val” i livet. Klart man kan snacka bort det i huvudet, men man lyckas aldrig må särskilt bra på det. Alla borde väl prioritera hur man mår, allra högst upp över allt annat? Det är den enda meningen med livet jag hittat iaf – att må bra. Njuta, fira, älska. Tack gumman :-* 🙂

Skriv en kommentar...