Andlighet istället för religion

Andlighet eller religion?

Andlighet eller religion?

Jag var på begravning idag. En kollega till mig gick bort för en tid sedan… ganska tragiskt då han inte var särskilt gammal och var en så speciell människa.

Det är inte ofta jag sätter min fot i en kyrka, men när jag gör det så brukar jag alltid få ut något av det. Det kan ta en stund, och ibland kan jag tycka det hela är fånigt, men ändå så efter en stund brukar jag fyllas av en ro, eller en tankfullhet som är väldigt trevlig.

Jag tror att det är den känslan som gör många religiösa. Många är inte vana att känna djupare känslor till vardags, och när de gör det så känns det som ett kärt återseende. Det gör att man blir mer mottaglig mot vad som sägs, och inte lika kritisk. Jag förstår att känslan som religioner kan ge är väldigt värdefullt för människor.

Det är inte så konstigt att man skapar en sfär av andlighet heller, eftersom man sitter ett stort gäng människor som alla är lugna till sinnet. Som lyssnar på musik som får dem att reflektera, känna, och med en präst där framme som inspirerar till självrannsakan och förståelse. Det ger en härlig stämning, oavsett vilken religion eller livsåskådning det är.

Därför är det lite trist att folk snöar in för mycket på ord, tankar och detaljer – istället för att lägga fokus på känslan och kontakten med både andra människor och något högre. Det är ju just den känslan som är det underbara med andligheten. Eller det är den känslan som är andligheten. Inte en lång berättelse om vem som gjorde vad och hur vi bör leva våra liv.

Jag är ganska säker på att de mest religiösa människorna på Jorden inte har besökt kyrkan varje söndag, utan har ett seriöst sökande efter något högre. Att de är fritänkande, nyfikna och studerandes deras religion. Att de har ett djupt förbund med något över dem själva. Det är något jag kan se upp till.

Resten av alla hycklare, slöreligiösa och fundamentalister har jag inte mycket till övers för…

Kommentarer

  • Skrivet av Ann, 19 July 2010 kl 13:47

    Jo, förstår hur du menar.. vissa präster som är lite mer nytänkande och fokuserar på hur man ska bli en bättre, lyckligare människa kan vara intressanta att lyssna på.. dom som använder historier ur bibeln mer som liknelser än totala sanningar.. verkar bli allt vanligare? 🙂 Tyvärr så kan jag haka upp mig på vissa saker fortfarande, exempelvis att man ska vända andra kinden till och så vidare.. mina tankar börjar genast vandra vidare till mobbing, kvinnomisshandel och andra sammanhang där människor verkligen skulle tjäna på att stå upp för sig själva istället.

    1. Skrivet av Tony, 19 July 2010 kl 14:31

      Ann: Ja jag förstår vad du menar. Jag var alltid arg på det där “vänd-andra-kinden-till-dravvlet” förut. Men sen insåg jag att de fanns en djupare innerbörd. Grejen är att man inte ska försöka vända andra kinden till medan man kokar av ilska, utan att man naturligt vänder andra kinden till när man ser på saker objektivt nog.

      När man förstår anledningarna så slutar man vara arg, och man vill inte straffa människor längre utan hjälpa dem. Men att tvinga sig själv att vara “god” är bara bullshit. God blir man när man förstår. Det tar olika lång tid för alla 🙂

Svara på Ann Avbryt kommentering