Lite om självhypnos

Energized Hypnosis

A non-book for self change

Jag läser en bra bok just nu som legat och skräpat på hyllan i många år. Energized Hypnosis – A non book for self change. Det är en bok om självhypnos, som talar om hur vi får problem med gamla tankemönster och hur vi blir av med dem. Jag har bara läst hälften än dock.

En sak som boken påminde mig om var att vi själva kan påverka hur vi ska uppfatta vår omgivning. Det har jag väl vetat om på ett plan hela tiden, och jag har praktiserat det bättre förr än nu. Exempelvis som härom dagen… jag gick på en promenad på kvällen och det var mörkt och jäkligt kallt. Jag kom på mig själv med att tänka negativt, och började leta efter en känsla av att det skulle vara mysigt. Och vips – julkänslor och mysighet. Så är det ju med allt, men man glömmer ständigt att man har ett val.

Man gör sig själv till ett offer för omständigheter och omgivning. Mycket av det vi upplever som dåligt anser vi komma utifrån. Dumma personer, stressiga miljöer, jobbiga problem. Psyket ser ogärna sig själv som delaktigt, det vore ganska obekvämt att inse det. Det är många som blir arga när man säger till dem att de själva kan bestämma – prova själva 🙂 I själva verket kommer alla känslor inifrån, och det är inget förutbestämt hur vi ska känna kring något.

Boken pratar om hur vi lär oss saker som barn, och som sedan följer med oss som undermedvetna tankeprocesser för resten av livet. Det är inte fel det vi lärt oss, men det grundade sig på en bristfällig uppfattning många gånger. Om man exempelvis äter glass och råkar snubbla och bryter benet, så lär sig barnet att glass är lika med smärta. Något som sedan kan följa med en även som vuxen, helt utan att man minns sitt benbrott som barn. Nåja, lite fjantigt exempel, men ni hajjar.

Sådant här vilar på ett undermedvetet plan, långt ner i reptilhjärnan många gånger, vilket gör det svårt att ändra på. Det är, enligt boken, mycket svårare för fronalloben (mänskliga delen av hjärnan) att påverka reptilhjärnan, än tvärtom. Står det en strid mellan förnuft och känsla så vinner nästan alltid känslan till sist. Man bör också visa förståelse för de bristfälliga delarna av sitt eget psyke – kanske behandla det som man skulle behandlat barnet som lärde sig det felaktiga från början.

Det är en annorlunda bok, som försöker hypnotisera en genom text, och då och då ber den en göra saker man inte förstår. Som att slå med sitt “favoritfinger” om man instämmer med det som står 😀 Jag förstår inte varför men jag följer det som står, oftast. En gång blev jag förbluffad… jag läste ett textstycke, och fick tillbaka ett par minnen jag inte haft sedan många år. När jag läst klart stycket stod det typ “Om du under läsningen fick tillbaka gamla minnen, notera dessa i ett block”. Shit. 🙂

Jag har i alla fall börjat fundera en hel del kring varför jag inte minns min barndom särskilt väl, och vilka saker jag kan ha lärt mig fel. Vilka är minsta största brister? Vad gör mig mest rädd? En sak jag inte visste om innan men som jag insett nu är att jag hatar, verkligen hatar, att göra människor i min närhet besvikna. Jag gör väldigt mycket för att undvika det. Kanske för mycket. Känner jag att jag har förväntningar på mig så är det nästan omöjligt för mig att inte uppfylla dem. Det är någon ständig kamp efter kärlek, men det fungerar rätt dåligt.

Man bör nog skriva ner allt som gör en ledsen, och vara ärlig mot sig själv. Sedan avgöra varför man blir ledsen. Vissa saker har man säkert all rätt att bli ledsen, arg och besviken över, men mycket är nog gamla barnsliga rädslor…

Skriv en kommentar...