Ditt självvärde

Jag var på en “kurs” med Kay Pollak igår, den hette “Att växa genom möten – och välja glädje”. Grunden i det han talade om var väl att försöka välja att se på saker positivt istället för negativt. Ingen raketforskning alltså, men han var en jäkligt rolig och skön gubbe. 🙂

Han nämnde ganska kort i början att man har ett “djupaste budskap” till sig själv. Grunden till alla tankar och det man säger till sig själv alltså, och att det för de flesta var att man inte duger som man är. Det var lite lustigt för jag gick och funderade på det samma morgon …

Tänk om det inte är stress som får oss på dåligt humör, tänk om det är tvärtom – att våra felaktiga tankar skapar negativ stress? För jag kan definitivt vara stressad och jävligt exalterad samtidigt. Och jag kan vara lugn och må skitdåligt.

Jag misstänker att jag har en “inte bra nog”-attityd i grunden av min personlighet som skapar all negativ stress. För jag går omkring och försöker tillfredsställa andra mest hela tiden. Det i sig gör mig inte olycklig, men jag kan inte alltid lyckas och då blir jag besviken på kanske både mig själv och personen jag inte kan tillfredsställa. Varför måste jag tillfredsställa andra hela tiden?

Jag kan säga nej, det är inte det. Det har jag fått lära mig… men det är en sak att säga nej till främlingar eller avlägsna kollegor. En annan att säga nej till människor som står en närmast.

Inte nog med det… “inte bra nog”-attityden håller mig igång ständigt, inte bara för andras skull utan även min egen. Jag måste göra det, och det, och det, och det, sen blir allting bra! För det är förstås inte bra som det är. Ingenting är bra nog som det är när man inte känner sig bra nog själv.

Så det är två saker jag ska tänka på:

  1. Jag är bra som jag är. Jag behöver inte göra något för att bevisa det. Jag kan inte kontrollera hur andra mår eller hur de ser på mig.
  2. Omständigheter gör mig inte lyckligare. Om det vore så, så skulle jag bara kunna göra samma saker varje dag så är jag lycklig för evigt. Så jag måste sluta tänka att allt kommer bli bra om jag löser en jäkla massa “problem”.

Det ovan är källan till min stress. Vad är källan till din?

Kommentarer

  • Skrivet av Marie, 18 November 2010 kl 08:52

    Din beskrivning är väldigt tydlig och rätt.
    Själv är jag så stressad inombords att jag inte kan fundera ut orsaken till den egentliga stressen; utan att bli stressad.
    Men din teori låter fantastiskt sanningsenlig även i mitt fall!

  • Skrivet av Carina, 21 November 2010 kl 18:07

    Ja, Kay Pollak är bra. Har sett inspelningar av flera av hans föreläsningar och även läst en del böcker av honom. Man blir positivt “peppad” när man läser och hör honom, men sen så, vips, så är man tillbaks i samma negativa tankebanor igen, eller hur? Inte lätt alltså.

    Men ett litet tips, på vad man mer kan göra än att försöka tänka positivt hela tiden, är att försöka att INTE tänka så mycket alls. Stäng av och försök vara mer här och nu. Inte lätt det heller, kan jag säga! Men man slipper i varje fall kanske några negativa tankar med hjälp av detta. Men detta kräver träning, träning och återigen träning. En “klok man”, lär ju en gång ha sagt något i stil med, “Bekymmra eder icke för morgondagen, var dag har nog av sin egen plåga”. Med andra ord, var mer HÄR OCH NU!! Kramkram

    1. Skrivet av Tony, 21 November 2010 kl 22:48

      Marie: Tack! Man får helt enkelt försöka, så fort man orkar. Det finns alltid mer bakom än vad det verkar. För mig är det ganska spännande 🙂

      Carina: Jaså du har läst saker av honom? Kul! 🙂 Jo det har redan tappat sin verkan tyvärr. Att inte tänka alls är ganska effektivt, men inte alltid. Jag mår väl aldrig dåligt när jag inte tänker, men jag mår väl iofs inte alltid bra då heller. Kul att du kikade in 🙂

  • Skrivet av Ann, 22 November 2010 kl 01:39

    Jag var på en föreläsning av honom via mitt gamla jobb, men jag blev inte så superfrälst direkt. Det kan hända att jag hade en negativ redan från början och det var så ironiskt att det var vår ragata till chef som bjöd in oss till detta samtidigt som hon behandlade personalen fruktansvärt illa i övrigt,

    För det första har jag ALLTID svårt när någon annan berättar för mig hur jag ska leva mitt liv, det är skitsamma om det är min pojkvän, mina föräldrar, en psykolog eller någon som skrivit en bok.

    För det andra tycker jag att en-minuters-diskussionerna vi skulle ha med personen som satt närmast var oerhört stressande. Det tar tid att smälta vad någon har sagt innan man kan analysera det, tycker jag.

    Sedan köper jag inte riktigt konceptet att man ska gå omkring och vara lycklig hela tiden heller, jag tror att även “negativa” känslor kan vara oerhört viktiga.

    Sist av allt så satt jag bredvid en arbetskollega som mått riktigt kasst och var tvungen att sjukskriva sig med jämna mellanrum pga depression. Och att då få höra att man själv är ansvarig för sitt mående är inte så lätt att ta till sig just då, eller åtminstone inte något som går att göra så mycket åt.. och kanske inte speciellt kul när alla ens arbetskollegor, chef och samordnare sitter där och lyssnar på samma grej. Jag tror ändå att man måste ändå må HYFSAT bra för att kunna ta till sig hans tips och råd.

    Jag menar inte att vara negativ helt igenom, även om det låter så. Jag tycker också han verkar vara en skön snubbe, han verkade inte ha förberett sig så noga utan hade det mesta i huvudet redan från start. Det gör att det känns mer äkta på alla vis. Fast jag tror inte att det är så givande att bli tvingad på att gå på en sån grej, då får det bara ett rejält bakslag istället.

  • Skrivet av Tony, 22 November 2010 kl 07:02

    Ann: Jag vet att du har svårt för när folk säger åt dig hur du ska leva. Men det kanske är du som tolkar det som en order istället för inspiration? Jag tar allt vad människor säger med en nypa salt. Ser dem bara som att de presenterar en potentiell verklighet, typ.

    En-minuters-diskussionerna tyckte jag inte heller så mycket om. Men som Pollak förmodligen skulle sagt – säger det mer om honom och hans övningar eller om oss? För min del var det för att jag inte var socialt frisläppt. Lyckligtvis satt främlingen bort från mig och ville inte prata med mig heller, så jag kunde diskutera med min kollega.

    Jag tycker negativa känslor är OK enbart om de för med sig förändringskraft. Ser aldrig det som försvarbart eller att man skulle ha RÄTT att må dåligt annars. Att man är ansvarig för hur man mår är kanske hårt att höra för många, men alla borde verkligen förstå det. Kanske särskilt depressiva människor. Sen kan man ju lägga fram det på ett sätt som inte får dem att gå hem och skära sig 😀

    Menar inte heller att vara negativ. Kram!

  • Skrivet av Ann, 23 November 2010 kl 14:07

    Hm. jo. Det kan nog ligga mycket i min tolkning av det. Och att negativa känslor bör föra med sig en förändring för att vara konstruktiva, det är vettigt tänkande. Jag är dock ovan att dom INTE gör det, fast så är det nog inte för alla. Sedan kan de ju faktiskt föda fram kreativitet också ( = behovet av att uttrycka sig) så det kan förvandlas till någonting positivt i slutändan. Om en-minuters-diskussionerna skulle lära mig nåt om mig själv så är det nog att jag är rätt trög och lättstressad. 😉

Skriv en kommentar...