Bortträngda minnen

Det undermedvetna

Bortträngda minnen? Jag?

Min barndom har inte varit så bra. Kan man säga. Morsan var alkoholist, och jag spenderade många kvällar med att inte kunna sova för att jag oroade mig över att hon skulle somna med fimpen i soffan. Jag växte nog upp ganska mycket i förtid för att jag kände att jag var tvungen att passa upp på mina egna föräldrar.

Jag minns inte så mycket av min barndom alls. Några svaga minnen här och där. Därför har jag trott att jag går omkring med massa förträngda minnen som mitt undermedvetna vägrar låta mig ta del av. Och i min ständiga strävan efter utveckling så törstar jag ju efter denna information!

Även om jag har lite minnen så har jag liksom inga känslor kring det. Jag vet att jag borde fått emotionella problem av allt som hände. Att bli lämnad ensam i en lägenhet som fyraåring med sin däckade morsa, och andra vuxna som stod och skrek till mig och försökte hjälpa mig öppna dörren inifrån. Att så ofta få gå och handla folköl åt mamma, medan de andra barnen retades för det. Eller när hon slog upp en innerdörr med en köttyxa. Eller när varje jul präglades av fylla från alla håll. När alla förväntade sig att man skulle vara glad över alla julklappar men när man egentligen bara var rädd för att allt skulle spåra ur när som helst. Men jag känner inget kring det.

Jag vet att det suger att barn ska få vara med om sådant, men jag känner mig inte sorgsen direkt. Why?! Det gäller även annat… alla brukar minnas hur hemskt det var när ens föräldrar separerade, eller hur tunga tonåren var. Inte jag. Jag minns inte separationen mer än att jag kunde springa mellan dem och tigga glass två håll istället för bara ett. Tonåren minns jag lite bättre, men klarade mig bra genom att stänga av känslor och ägna mig åt mig själv. Jag kallade mig satanist och tyckte jag var så jävla intelligent och cool som kunde se saker klart i stället för att allt skulle präglas av svaga känslor. 🙂

Mörkret

Generellt har jag varit en väldigt lycklig person, lyckligare än många andra, sedan tonåren och framåt. Eller så är det bara så jag minns det… jag tycker alla klagar och klagar, men att jag genomlevt det ganska bra. Jag är ingen supermänniska… jag undrar vad det är jag döljer och vilken person jag skulle kunna vara om jag förenades med allt jag var ämnad att vara?

Jag har sökt på nätet efter meditations- och visualiseringstekniker för att återskapa minnen, men det fanns knappast nåt jätteutbud av detta. Jag ska söka lite till, men har ni tips så tar jag gärna emot. Annars får jag forma någon egen metod.

Hej svejs.

Kommentarer

  • Skrivet av Carina, 20 March 2011 kl 01:12

    Om det är som du säger, att du är en “väldigt lycklig person, lyckligare än många andra” och att “alla bara klagar och klagar”, varför vill du då återskapa gamla och förmodligen plågsamma minnen??

    1. Skrivet av Tony, 20 March 2011 kl 11:49

      Carina: Ja, för att jag inte alltid är lycklig, och för att jag har vissa problem/utmaningar som jag inte ser grunden till. Jag är inte rädd för plågsamma minnen 🙂 Mer rädd för att inte kunna leva helt och fullt här i nuet.

  • Skrivet av Carina, 20 March 2011 kl 23:04

    Ingen är ju “alltid lycklig” . Det är nog i varje fall väldigt ovanligt. Jag vet inte, men (slå mig inte om jag säger det), jag tror nog ändå att du kanske får börja gräva lite i den “högen”, som du inte tror att du behöver gräva i, om jag får uttrycka mig så.

    Du skriver, “Jag undrar vad det är jag döljer och vilken person jag skulle kunna vara om jag förenades med allt jag var ämnad att vara?” “Du är” redan Tony. Och om jag får säga vad jag tror, så är allt precis som det ska vara i detta nu. Tyvärr, kan man tycka många gånger. Det är nog bara att jobba på med sig själv och sina tankar. Och som jag brukar säga och tänka, ju mer problem desto mer utveckling. Du Tony har haft en hel del problem redan i ditt liv och du har också utvecklats och kommit långt, mycket längre än många andra!! ……En liten tröst ändå kanske, när eller om livet känns tungt. Kram <3

    1. Skrivet av Tony, 21 March 2011 kl 19:36

      Carina: Lycklig och lycklig, beror på hur man definierar det. Man kan nog alltid vara till ro, känna harmoni, och oftare än de flesta vara riktigt jävla lycklig. Det är mitt mål 🙂

      Självklart är jag alltid Tony. Men Tony är inte samma som han var för 5 år sen, eller ens igår. Jag tror inte att man har en fast personlighet egentligen, utan att man lär sig den under livets gång. Sen har man självklart tendenser som är otroligt svåra att bli av med.

      Nu ska jag ta hand om mina ångkokta rödbetor 😀

  • Skrivet av Carina, 21 March 2011 kl 22:27

    Jag tror vi pratar förbi varandra lite grand, men skit samma!! Det är ett bra mål du har i alla fall….Ta nu hand om dina rödbetor och ta en rejäl köttbit ( =O ) därtill med lite god sås, så håller du dig mätt längre och behöver inte tänka så mycket på mat…..KRAM =)))

  • Skrivet av Lena, 28 May 2011 kl 10:18

    Jag har i mitt vuxna liv varit väldigt intresserad av vad i min barndom som har bidragit till den jag är idag. Att minnas och faktiskt analysera händelser kan ge många nycklar. Jag har jobbat med detta genom att skriva, skriva, skriva om min barndom. Och genom att prata och analysera barndom tillsammans med en god vän där även hon pratat om sin barndom – då kan vi analysera tillsammans. Mycket givande!
    Det är mycket i mitt beteende som jag plötsligt har fått förklaringar på, genom att faktiskt minnas och analysera händelser från barndomen. Om man “djupar” i det så tror jag att man kan använda insikterna kreativt och faktiskt vända dem till något positivit. Och så tror jag faktiskt att känslan av lycka är äkta – om du säger att du är lycklig så ÄR du lycklig. Jag tror det går att skapa sin egen lycka inom sig genom självutveckling, “hårt arbete” och genom att “bestämma” sig för att nu banne mig ska jag skapa mig ett bra liv. Precis det du verkar ha bestämt dig för. Lycka till i fortsättningen 🙂

Skriv en kommentar...