Åh, jag är så överlycklig idag. Det har gått från terror till extrem lycka och kärlek på ganska kort tid 
Det här känns väldigt privat för mig, men jag tänker berätta allt från början i alla fall. Om ni minns förra inlägget så framgick det att jag inte mådde så jäkla bra. Det hela började med att jag kände mig lite yr och halvt omtöcknad periodvis om dagarna, inget särskilt jobbigt, men när jag haft det så i några veckor så bestämde jag mig för att gå till vårdcentralen.
De tog massa prover hit och dit, och läkaren upptäckte ett blåsljud på hjärtat. Sedan den upptäckten för typ 1,5 månad sedan så har jag mått piss. Varit livrädd rentav. Jag är lite av en hypokondriker annars också, och har alltid varit rädd för att ha fel på hjärtat då det legat inom familjen på morsans sida. Så jag har fått gå och vänta på att kolla upp vad det är med ultraljud. Och under tiden har min nervositet gjort att hjärtat känts konstigt och gått på högvarv – något som gjorde mig helt övertygad om att det var något stort fel. Helt ärligt trodde jag att jag skulle dö 
Men idag var jag på ultraljudet. Rädd som helvete. Hjärtat gick fort, jag försökte lugna mig, men läkarna var trevliga. Jag fick ligga där i en halvtimme, och de förde den där mojjen fram och tillbaka ur olika vinklar utan att säga ett knyst. Jag fantiserade ofrivilligt om vilka hemskheter de såg men inte berättade om. De kallade in en annan läkare som skulle kolla på resultaten. Inget fel på mitt hjärta!!! Åh, det kändes bättre än att vinna på lotto, seriöst. Vilken lättnad! Blåsljudet berodde på en naturligt trängre del av hjärtat som jag glömt namnet på, vilket inte innebar någon fara alls. ”Gå hem och träna med dig! 
” sa läkaren.
För, jag har inte tränat sedan jag fick reda på blåsljudet, jag ville inte äventyra något och läkaren avrådde mig. Läkaren jag hade idag verkade upprörd i tysthet över att den andre läkaren gjort mig så uppskakad. Så, den här tiden har varit kanske den jobbigaste någonsin för mig. Men det har samtidigt varit otroligt lärorikt.
Bland annat har jag tvingats fejsa min läkarskräck. Jag har alltid undvikit läkare och sjukvården. Och hypokondriker som jag är så inbillar jag mig alltid att jag har diverse åkommor. Men de har tagit så mycket blodprover på mig sedan dess och konstaterat att allt var bra. Så jag kan för första gången i mitt liv slappna av med vetskapen av att hjärta och blod är OKEJ!
Tron på att man ska dö förändrar verkligen en människa. I alla fall förändrade den mig. Jag tvingades tänka annorlunda kring saker. När andra blev upprörda över saker i livet så kändes de så jäkla bagatellartade – de borde vara så lyckliga som är friska och hela sina liv framför sig! Jag är extemt tacksam idag över det. Att få leva med min älskling Jenny för resten av mitt liv, att kanske få barn med henne i framtiden. <3
Jag ser annorlunda på människor, jag uppskattar mina nära och kära så mycket. Jag bryr mig inte om löjliga saker just nu… jag skiter i om jag blir pank. Jag skiter i om jag förlorar jobbet. Jag lever, och jag kan välja hur jag ska leva! Det är helt jäkla fantastiskt!
Jag började intressera mig av livet efter döden också, vilket var länge sedan. Jag har väl alltid trott på det på någon nivå, men jag har tappat bort mycket av det. Nyss var det bara en mental tanke att ”Ja, man lever nog vidare…” utan känsla eller djup. Nu tror jag på det, inte bara för att jag var rädd för att dö, utan för att så mycket pekar på det, vilket jag hade glömt bort lite. Det finns människor som man vet har varit totalt hjärndöda, och ändå kunnat återge vad läkarna sagt och gjort under operationen. Det är dokumenterat, och det saknas förklaring. Men det pratas det inte mycket om. Alla vetenskapliga förklaringar till att folk upplever nära-döden-upplevelser handlar om hur hjärnan påverkas av olika kemikalier och dylikt – men alla läkare vet att inget kan förnimmas what so ever om hjärnan är död. Det vore att påstå att sinnet sitter utanför hjärnan – vilket kanske är sant iofs…
Om jag ser på mitt liv ur ett större perspektiv, att det bara skulle vara ett segment i något ännu större, så vill jag bete mig bättre och annorlunda. Jag vill inte slösa bort mitt liv med massa jäkla trams! Jag är väldigt säker på att det viktigaste i livet är att hitta ett sätt att må bra, och få andra att må bra omkring en. Hur det går till spelar ingen som helst roll. Jag försöker alltid må bra, men ibland tror jag att den driften går till överhand och gör mig stressad och olycklig.
Nåja, jag ville bara berätta hur tacksam och lycklig jag är! Jag har lite högt blodtryck, jag tänker att det kanske kan vara förklaringen på förstnämnda symptom. Jag ska börja träna strax igen, jag har saknat det så fruktansvärt mycket! Dra ner på saltet och koffeinet. Lära mig slappna av, jag tror jag är rätt stressad generellt.
Tack för att ni finns i mitt liv. Och tack Gud för att jag lever! <3
Jag räknade också ut att på 21 arbetsdagar skulle det medföra ett extra kilo fetts bortfall (7000 kcal / 330 kcal = ~21).
