Jag köpte en skjorta för ett par månader sedan, den passade inte alls. Men i morse satt den som smäck. Ny favoritskjorta. Yeay! Ser fram mot alla gamla skjortor jag kan ha successivt om 1-6 månader.
Jag har faktiskt gått ner i vikt förut! En sisådär 30 kilo gick jag ner, och jag minns att jag fick massa beröm här och var. Jag minns också att beröm kändes helt obefogat, eftersom jag inte hade kämpat för det.
Det är riktigt, jag kämpade inte för att gå ner i vikt, jag gick ner i vikt i alla fall. Och jag misstänker att det gäller alla som verkligen gått ner mycket i vikt, därför att det helt enkelt tar tid. Lång tid. Det finns inga genvägar. Tjusningen här är att när man gjort något under en lång period så blir det normalt och inte längre jobbigt.
Jag åt inte alltid perfekt, jag söp säkert en gång i veckan, och jag tränade inte regelbundet. Ändå var summan av levernet så mycket bättre än det var innan, så att jag långsamt med säkert gick ner i vikt. Det är detta felet alla gör – de lever så jävla slarvigt och dåligt, sedan bestämmer de sig för en förändring, och ska göra allt perfekt! Höga drömmar och mål är underbart, men man ska inte inbilla sig att det går fort bara för den saken. Kan du hålla livsstilen för resten av ditt liv? Om inte, så är du på fel spår.
Tänk om det alltid var lika jobbigt att köra bil som det var första gångerna – då hade alla åkt kollektivt. Man vänjer sig, och tänker inte mer på det. Gör man sedan bra val, så mår man också bättre i allmänhet än man gjorde tidigare. Men inte heller detta är något man kommer gå omkring och uppskatta – eftersom det är så normalt att må bra.
Jag känner flera i dagsläget som försöker gå ner i vikt på Nutrilett och andra typer av bantningspulver. Jag blir lite sorgsen, för jag är ganska säker på att de kommer att misslyckas. Varför? Därför att de uppenbarligen inte har ens några veckor till övers för att gå ner i vikt – utan det ska ske nu! Och så länge inte den värderingen förändras så kommer de inte heller att lyckas – för det kommer inte att ske nu. Inte om en månad. Kanske om ett halvår…
Många säger att de dricker bantningspulver för att få en så kallad boost. Också detta är ett tecken på att de inte kommer att lyckas. För, vad tjänar en boost på 2-3 kilo till, när du ändå har tiotals kilon kvar sedan som kommer ta månader att bli av med? I ett perspektiv är det ingenting – och detta perspektiv behöver du ha för att lyckas.
Jag har skyhöga drömmar och mål i dagsläget, som ni kanske vet. Men jag låter det också ta sin tid – eftersom jag är säker på att jag kommer lyckas så har jag inte längre någon brådska. Ett exempel på mina tidsramar är att jag misstänker att jag äter lite för mycket, men att jag kommer vänta ca en månad med att väga mig, och först då avgöra om jag ska dra ner mer på kosten eller ej.
Vi bär alla på ett lass från det förflutna, och en begränsing av tankar kring framtiden. Det är något jag funderat lite på det senaste…
Vi har ofta en känsla av vilka vi är som beror på vilka vi har varit i det förgångna. Hur vi tidigare har agerat i olika situationer, och hur andra människor har reagerat på ens närvaro. Vi kan få för oss att ”jag är en estetisk person”, eller ”jag är en avslappnad kille”. Vilket vi då grundar med vissa minnen och historier kring det förgångna. Men är det verkligen vilka vi är?
Trots allt är det inget som binder dig vid att fortsätta bete dig som du har betett dig i dåtiden. Du har ju faktiskt fri vilja, så vad du väljer att göra och tänka är väl knappast vem du egentligen är?! Nej, du är väl det bakomliggande, väsendet som kan lyssna på dina egna tankar. Som vet att du finns utan att du tänker en tanke.
Jag har hittat på en kraftfull, magisk lek… den går ut på att låtsas att man aldrig existerat förutom i detta nu, och att man inte vet någonting om vad som hänt tidigare eller vad som kommer att hända. Bara tänk dig att du lever just i det nuet, och att du aldrig tidigare existerat. Du vet inte hur känge till du kommer att vara medveten. Vad vill du göra?
Jag kommer ofta fram till att jag då skulle göra helt andra saker än jag vanligtvis gör. Och det är då saker som jag inser att jag önskade att jag gjorde oftare. Men jag visste inte att jag ville det förrän jag gjorde min ”magiska lek”.
Jag gjorde övningen på bussen förut. Jag undrade plötsligt varför jag satt i min ensamhet när jag kunde lära känna en annan människa. Jag ville bara gå fram till någon som såg trevlig ut och lära känna denne. Det gjorde jag förstås inte, för jag är en ynkrygg, sönderprogrammerad av denna skadade värld…
Har ni tänkt på att alla människor som säger ”Jag bara tänker realistiskt!” alltid är negativa? 
Hur kommer det sig?
Det är en ganska utbredd filosofi, att man är realistisk när man ser begränsningar och brister i tillvaron. Varför är det så? Varför har negativa människor tagit patent på ordet realistisk?
Ser man ljust på tillvaron och bortser från eventuella problem på vägen, så är man en drömmare, och folk tror per automatik att man kommer att misslyckas. Och mer där till, att man är naiv och omogen. Men kanske är det just därför världen består av mediokra, halvmisslyckade människor… istället för människor med kvarvarande ambitioner och ett liv som känns bättre än bara ”okej”.
Tänk er själva om de gamla egyptierna började snöa in på alla problem som kunde uppstå när de planerade pyramidbyggen, istället för att ha en vision och ge sig fan på att de skulle lyckas. Då hade vi förmodligen inte haft några pyramider idag. Tanken var säkert absurd i mångas ögon, när de kom upp med idéen första gången. Vilket ofantligt bygge, och vilka ofantliga problem där fanns på vägen!
Jag tycker att det är ganska ovanligt, men oerhört vackert, med människor som verkligen brinner för något och aldrig tappar tron och orken för att nå fram. Självklart uppstår det problem, men dessa är till för att lösas. Behåll alltid målet i sinnet, annars präglas snart arbetet av meningslöshet och misstro.
För ganska precis en vecka sedan skrev jag om att jag börjat träna utan fläkt, vilket då gjorde att jag svettades kopiöst mer, men också att jag orkade konditionsträna mycket snabbare och längre.
Jag känner mig tvingad till att berätta att jag hade fel. Träningen verkar gå bättre på tisdagar helt enkelt, första konditionsträningen på veckan. Troligen för att måndagar är den enda dagen benen helt får vila (styrketränar överkropp då).
Så, att skippa fläkten gjorde inga under för min uthållighet. Men att svettas mer är inget annat än bra för oss, så det tänker jag fortsätta med.
Kan också meddela att jag nu för tiden aldrig får håll av intervallträningen, och att jag inte känner för att dö när passet är över Det är jobbigt, men jag mår alltid bättre efterråt än innan jag tränade.
