Tonys magiska liv

Nu har det gått lite mer än en vecka sedan jag började leva hälsosamt. Tänkte säga att det har gått över förväntan, men det har det inte alls, för jag har skyhöga förväntningar. Men det har gått riktigt bra! Inga sug, bara hunger då och då, som jag stillar med relativt lite mat.

I helgen söp jag förvisso, vilket jag hellre hade undvikit, men jag ville inte missa det sociala umgänget. Men jag bangade pizzan under fyllan, och jag bangade den onyttiga maten på bakfyllan. Istället gjorde jag en stor jäkla gryta med rotgrönssakssoppa.

Jag vet inte om jag gått ner i vikt – eller det klart jag har – men jag tänker inte bry mig nämnvärt om detta har jag bestämt redan från början. Jag ska väga mig och fota mig igen första söndagen i början av Augusti. De skillnader jag märkt annars är att jag är lite starkare i armarna och att jag inte flåsar ihjäl när jag gått upp för en kort trappa eller två.

Och så sover jag bättre – men det vet jag inte om det beror på kosten eller pga. mina förbättrade tankemönster. Eller det kan mycket väl bero på att jag slutat med kaffe och cigaretter också. Dessa två ting har jag förresten inga sug efter heller. Jag har aldrig varit beroende, även om jag rökt ganska mycket periodvis. Trist att ingen trodde på mig

Ser lite piggare och friskare ut också tycker jag. Trots att jag är en långhårig slusk med en finne på hakan

Ja, så har man ju förstås börjat träna då också, nu när man ska gå ner i vikt och bli vacker och allmäktig på alla sätt och vis. Jag kör ett sätt jag inte provat på förut, och tränar bara en och samma muskelgrupp en gång i veckan. Så på måndagar tränar jag överkropp, på torsdagar blir det underkropp och rygg. Resten av dagarna konditionstränar jag på träningscykeln min.

Jag fick fruktansvärd träningsvärk i armar och mage sedan i måndags, och det har fortfarande inte riktigt gått över. Och nu börjar lårmusklerna kännas förjävligt. Så mycket att jag inte tror det är en bra idé att träningscykla. Vilket känns enbart synd faktiskt… annars skulle jag ju hem och konditionsträna snart. Och köra även i morgon. På söndag kommer jag vara bakfull och låter bli träningen, och på Måndag är det ju muskelträning igen. Så jag antar att jag får vänta med konditionsträning till på Tisdag

Ska se om jag inte kan hitta nåt trevligt promenadspår eller så dock, så att jag i alla fall håller mig rörlig. De tidigare gångerna jag styrketränat i mitt liv så har jag kört varannan dag, alla muskler, och konditionsträning i samband med detta. Detta är helt fel har jag fått lära mig. Aldrig kondition och styrka på samma pass. Och förmodligen har jag tränat sönder mina muskler snarare än att ha byggt upp dem. Om jag har förstått det hela rätt så hinner musklerna inte börja gå tillbaka under en veckas tid, utan blir helt enkelt väldigt utvilade.

En sak som är tänkvärd är som de säger – man bygger inte muskler när man lyfter skrot, utan bryter ner dem. Bygger muskler gör man när man sover. Och det känns verkligen efter ett muskelpass, att jag känner mig helt förstörd, trött och sliten. Medan efter ett konditionspass känner jag mig pigg, stark och alert (och jävligt lycklig).

Men men. Det här med att jag får låta bli konditionsträning några dagar är inte hela världen. Det är nybörjarsyndrom. Nästa gång jag tränar musklerna får jag bara träningsvärk i 2 dagar, och gången efter det bara i en (om jag känner min kropp ordentligt). Det gör liksom inte så mycket att jag har träningsvärk i benen när jag cyklar, men i nuläget är det nästan för jobbigt för benen. Jag vill ju då träna kondition, inte benmuskler när jag sitter på cykeln.

Jag får se framöver om jag ändrar på min modell. I nuläget tycker jag den är skitbra, jag ska bara förlänga passen. Jag lägger ner redan efter 10-15 minuter på cykeln för att jag är så otränad. Jag ska komma upp i 20-30 i alla fall, som jag höll på förr. Om 2-3 veckor är jag nog där.

Jag skrev tidigare ett inlägg om mitt alkoholbruk. Notera att jag där skrev bruk, och här skrev missbruk. Det är nämligen så jag ser på det. För alkohol brukade jag ibland, jag planerade det och njöt av det. Mat däremot åt jag utan att ens tänka på det, och för att göra i princip allting lite trevligare än det egentligen var.

Någonstans förstod jag väl att livet var ganska meningslöst och tråkigt om man bara sitter vid datorn och/eller TVn hela dagarna, det lockade inte så mycket. Å andra sidan kom jag inte på något vettigare att göra heller. Det hela kändes alltid roligare om man fick äta något trevligt och gott samtidigt. Det behövde inte alltid vara onyttigt förvisso. Men jag åt för att göra mig glad, inte för att stilla hunger.

Vadå, det gör ju alla? Jo, precis. Det är ett stort problem vi har i västvärlden idag. Vi äter för att det är trevligt – och vi har förlorat kontakten med våra egna kroppar. Så pass att vi knappt förstår vad den vill längre. Om vi verkligen är tysta i tanken och känner efter så vet vi precis vad kroppen behöver. Ge det lite övning så kommer du att märka att du vet specifika saker den vill ha i sig och speciella sätt den vill bli omhändertagen på.

Min mun och mitt psyke kan vara sugen på glass, men känner jag vad kroppen vill så känns glass sött och kladdigt och ganska så dåligt. Det är bara att föreställa sig en pöl med smält glass i magsäcken och kretsandes i de meterlånga tarmarna för att känna att ”Nej, det kan inte vara bra…”.

Periodvis har jag faktiskt varit riktigt sjuklig gällande mat. Ätit utan att ha varit sugen, ätit fastän jag mår småilla. Vakna upp bakfull på en lördagsmorgon och inte alls veta vad man ska göra, så man lunkar iväg till affären och köper allt gott man kan tänka på, som man är sugen på. Efter att ha ätit en av dessa saker så är man mätt och inte längre särskilt sugen. Men har man köpt det, så måste man äta upp det. Helst samma dag. Sjukt är vad det är. Det är ett beteende jag inte vill förlika mig med längre.

Jag vill bli lagom hungrig mellan varje mål. Jag vill att allt som passerar mina tarmar skall gillas av kroppen. Jag vill INTE belöna mig själv när jag varit duktig med något onyttigt. Varför gör människor så? Förstår de inte hur bakvänt detta beteende är? Det är ju verkligen att skrika ut till Universum att de gör något de absolut inte vill, och när de gjort det tillräckligt länge så får de en belöning. Klart som helvete att det inte fungerar i längden? För att lyckas måste det vara kul och roligt att äta nyttigt och gå ner i vikt. Det är det för mig. Den här gången.

Tidigare gånger jag försökt gå ner i vikt (oj, det är många gånger!) så har det varit en kamp. På den tiden var mitt enda mål att gå ner i vikt, och jag hade inställningen att det skulle gå fort så att jag kunde sluta lida någon gång. Därför misslyckades jag varje gång. Den här gången handlar det inte om vikt egentligen, utan att bli den jag innerst inne vill bli och är menad att bli.

Jag är en sån där som dricker ofta, och kan sluta när som helst. I alla fall påstår jag det, och jag tror verkligen att det är sant också. Alkoholen har varit en kär vän för mig sedan 17-årsåldern någon gång. Medan många av mina vänner har dragit ner på alkoholkonsumtionen (och vissa i och för sig har börjat med andra droger), så har jag hållit samma takt som när jag var 17.

Jag har inte känt något motstånd till att dricka själv, ens när jag var i tonåren. Många ser framför sig en typisk alkoholist när man berättar detta. En halvdeppig filur som sitter i en fåtölj och tänker ledsamheter och dricker sin whisky. Lyckligtvis är många av era fördomar helt fel Jag dansade knappast på borden när jag var ensam i och för sig, men jag blev smartare, mer kreativ och fick lust till saker och ting.

Självklart ser jag faran i det, och det gjorde jag förut också. Det handlade inte om att jag inte kunde sluta, utan om att det helt enkelt inte var värt att sluta. Något som de flesta har svårt att förstå. Alla går bara omkring och tror att alkohol är 100 % dåligt och de som brukar det mer än i sociala syften är per automatik idioter som inte kan ta hand om sig själva. Nej, så är inte fallet. Alla människor, Alla människor, väljer de vägar i livet som ger dem mest glädje för minsta möjliga ansträngning. Eller rättare sagt de vägar de tror ska ge mer glädje. Så det var vad jag gjorde – valde alkoholen för att jag trodde att jag skulle vara gladare med den än utan den Det är inget dumt val, det är bara ett val man gör när man har brist på perspektiv.

Men det som har förändrat sig nu är att jag inte längre tror att alkohol gör mig lyckligare i längden. Det har jag väl i och för sig insett tidigare, men något i mig har inte varit berett att sluta dricka alkohol per veckobasis. Jag har inte ens kunnat identifiera mig själv med en sådan person. Jag har väl växt ifrån alkoholen precis nyligen kan man nog säga. Det har väl skett stegvis. För lite mer än ett år sedan började jag dricka mindre mängder, och kunde unna mig en minifylla mitt i veckan och sådär. Innan dess hände det att jag söp till jag somnade på plats. Något som jag inte ville vara med om. Det kändes alltid som ett personligt nederlag.

Så senaste året (lite mer) har jag druckit lagoma mängder, käkat en bit innan jag gått och lagt mig, och vaknat pigg och kry till nästa arbetsdag. Inga problem där. Men nu har jag har väl kommit överens med mig själv att bara dricka alkohol i sociala sammanhang där det förväntas av mig att dricka. Det kommer troligen att ske redan på Lördag, vilket känns mest tråkigt. Men vi tänkte dra ihop ett gammalt gäng som gått i skolan med mig sedan lågstadiet och fram till gymnasiet. Hem till mig, dricka och prata gamla saker. Det ser jag fram mot

Denna överenskommelsen inför mig själv kommer väl lite ifrån att jag vill gå ner i vikt också. Jag tror inte på folk som säger att alkohol gör en fet, och jag tror inte att kalorierna i alkoholen är boven i dramat heller förvisso. Problemet med alkohol och vikt för mig är att alkoholen gör mig dels hungrigare, men också bra mycket mindre motiverad av någon anledning.

Det har seriöst hänt att jag ätit nyttigt sådär på måndag och tisdag, och kommit på att vi ska festa på fredag, varpå resten av tiden fram till fredag inte blir särskilt nyttiga. Det har inte känts som någon idé. Sedan fredagen då, och lördagen för jag är bakfull. Och söndag, för det är ändå snart måndag. Så i själva verket levde jag ju mest onyttigt. Och då är det inte längre alkoholens fel, utan brist på motivation och strävan.

Förut kunde jag ha riktigt tråkiga kvällar ibland vid datorn, pratat med några nötter här och var och försökt läsa intressanta saker, och ibland har jag väl fastnat i något programmeringsprojekt. Men nu, sedan jag börjat fokusera på min egen utveckling till 100 % så känns det inte alls tråkigt. Varje dag känns som en gåva, så det är knappast med stora arbetsinsatser jag motstår alkoholen. Nej, det är en stor glädje. Bara därför kommer jag lyckas.