Tonys magiska liv

Nu har det gått ganska precis 2 år sedan första vägningen, och jag har gått ner 50,4 kg! *nöjd* Jag vägde 80 kg den här gången, vilket var mitt utsatta mål sommaren 2008. Även om jag har haft mina dalar så har jag i genomsnitt gått ner 5 hekto i veckan, vilket är precis vad som rekommenderas.

Jag har minskat med 15 i BMI-skalan, från BMI 39 (nära sjuklig fetma) till BMI 24 (normalvikt). Jag har även gått ner 27 cm kring bröstet, 42 cm i midjan och 39 cm kring höften. Det är en del det…

Före och efter, 2 år...

Den här veckan har jag gått ner 2,5 kg, och det känns OK. Nu ska jag inte ner särskilt mycket mer, det är i alla fall inte mitt mål. Istället ska jag omvandla kvarvarande fett till muskler, medan jag väntar på att huden skall dra ihop sig ytterligare.

Det stora målet är väl att vara lite musklig och ha skitbra kondis till nästa sommar. Ingen lös hud. Äta nyttigt hela tiden, vilket inte innebär energisnålt. Ett annat mål är också att hitta en balans där jag äter lagom mycket per automatik utan att gå upp i vikt.

Målet till nästa månad är att ha byggt lite muskler som faktiskt syns på foto, samt inte ha gått upp i vikt. Har jag det så är det okej, men vill hellre två kilo åt andra hållet fortfarande. Funkar det inte så måste jag börja kaloriräkna igen för att få större koll. Men hoppas på att slippa det.

Nu ska jag träna! Woo! Jag bloggade tidigare om mitt nya tränings- och kostschema.

Idag gick jag och funderade på vad som skiljer sig nu och för några år sedan, när jag upplevde att jag mådde bättre. Jag har tänkt på det mesta, men jag har aldrig kommit på tanken att jag uppskattade mig själv mycket mer förut än jag gör nu. Allt i mitt liv är bättre nu än då. Därför har det aldrig slagit mig att jag skulle kunna tycka mindre om mig själv nu.

Jag kom plötsligt ihåg den kanske viktigaste faktorn välmåendet. Nämligen att älska sig själv och vara riktigt nöjd med det man är. Jag har förstås kommit på den här tanken förr, men det är inte så ofta det slår mig hur viktigt det faktiskt är.

Jag inser nu att de flesta av de saker som gör att vi mår dåligt härrör från ett stadie av att inte vara nöjd med den man är. Stress exempelvis; Man är stressad för att man känner brist på kontroll. Brist på kontroll kommer sig ur en känsla av maktlöshet, man kan inte påverka, man försvinner, man vet inte vem man är och kan inte finna sin inre styrka. Man blir ett offer för omständigheter. Om vi hade varit jävligt nöjda med vilka vi var så tror jag att det vore omöjligt att börja känna att man förlorade kontrollen.

Allt som har med dålig självkänsla att göra är ju självklara symptom, exempelvis nervositet, blygsel, klantighet, svårt att prata inför grupp osv. Man bryr sig mer om vad andra tänker om en, än att faktiskt berätta något, så blir det bara fel.

Jag har tänkt att man måste kunna se det positiva med omgivningen och livet,  för att kunna må bra. Men väldigt ofta har det bara tagit emot… jag försöker förgäves, och mitt psyke hittar såklart saker att vara glad över, men inte fan blir jag faktiskt glad av att tänka på det. Något fattas. Idag kom jag på att hela världen ler mot dig när du älskar dig själv. Man behöver inte tänka positivt om man är positivt inställd till sig själv, det sker bara helt naturligt.

Jag hade så mycket mer drömmar för några år sedan än jag har nu. När jag inte hade så mycket så drömde jag desto mer, och peppade mig själv inför framtiden. Nu har jag fått det jag drömde om, som världens bästa flickvän, en grym lägenhet i centrala Göteborg, gått ner massa i vikt, har ett fritt och ganska välbetalt jobb, blivit mycket mer social osv osv.  Allt jag känner är: Jaha, nu då? Drömmarna börjar sina… mitt psyke börjar sakta lära sig att belöningen av att nå sina drömmar inte är särskilt hög.

Visst, jag kan få mer pengar, jag kan skapa något otroligt projekt, jag kan nå min sanna målvikt. Men jag vet att det inte kommer förändra så mycket alls. Det kan vara roliga sysslor, men det kommer inte göra mig nöjd.

Tony funderar

Lösningen är förstås inte att sluta kämpa för att nå sina mål, utan snarare att ändra perspektiv. Att se sina mål som roliga sidoprojekt i livet, och själva vägen till målen som mest njutbart. Lyckan kommer inte ur saker man skaffar, eller får. Den kommer inte ens med andra människor. Den kan bara komma ur oss själva.

Idag gick jag omkring och njöt av allt jag hade omkring mig, alla saker, all frihet, alla människor, och framför allt av den jag var. Det påverkade mig direkt, det gjorde mig riktigt lycklig, peppad, ja exalterad. Jag märkte på andra människor att de märkte det direkt – folk log mot mig löjligt mycket mer än i vanliga fall.

Till sist vill jag bara säga till er som tycker detta låter ganska egoistiskt, att egoism stiger ur självförrakt, och inte ur självkärlek. Älskar man sig själv så vill man bara ge till andra – varför skulle man inte göra det – allt man har är i överflöd.

Ja, det här kanske inte hjälpte så mycket. ”Allt du behöver göra är att älska dig själv”. Ja, det är ju de flestas problem också… alla kämpar för att bli omtyckta för att de inte kan älska sig själva. Jag kan nog inte hjälpa er där, men jag skulle tro att man får börja i liten skala och se vad man har. De få positiva sidor du känner att du faktiskt har. Tänk på dem, känn hur det känns att vara en människa som besitter dessa egenskaperna. För många är det för stort att älska sig själv, det känns bara falskt om man tvingar det på sig. Ta en sak i taget…

Hur definierar du dig själv? Är det en beskrivning av en gudom, eller av en tafatt, misslyckad människa? Det jag vet är att det som saknas i ditt liv inte finns utanför dig själv…

Idag köpte jag en ny jacka, för det är lite skumt att gå omkring i samma jacka som jag gjorde när jag vägde 40 kg mer. Jag är fortfarande lite paff, för först provade jag en XL-jacka som var för stor. Jag provade sedan L och den började kännas OK men nästan för stor. Slutade med att jag köpte en mediumjacka.

Haha, WTF, vad roligt! Jag kan inte identifiera mig själv som en medium-människa riktigt.

Jag satt och kikade lite på sådana där före- och efterbilder ni vet med folk som gått ner i vikt. Som inspiration då… jag stör mig så jäkla mycket på hur de fuskar! Förebilden är de oftast nakna på och ser jättefeta ut pga. ljuset och klädnad. På efterbilden däremot är posar de, är i rätt ljus och ska precis på fest.

Jag undrar om vissa ens går ner i vikt alls Kolla nedan exempelvis, hur ska man veta hur mycket hon gått ner i vikt? Hon kan se nästan lika dan ut utan kläder…

Aja, är det på det viset så kan jag också stoltsera med mina före- och efterbilder. Om förebilden får vara från dag 1 då jag började gå ner i vikt där jag ser allmänt skabbig ut och efterbilden som en av de bättre bilderna på mig ever. Var så goda, visst är jag duktig?

Idag provade jag en skjorta jag köpte för ganska länge sen från Ellos. Det är XL, så jag tänkte att den skulle passa ganska snart, men det visade sig vara helt fel. Den var jävligt tight för sin storlek. Men idag fick jag på den utan problem, det blir en klar favoritskjorta!

Man måste älska när sånt händer… få lite bevis på sitt hårda arbete.