Tonys magiska liv

Weeei, nytt jobb!!

Jag har tappat bloggfanatism på senaste, så när jag väl tänkte börja skriva lite oftare igen och kollade vart jag sist lämnade vid, så blev jag chockad. Har jag inte ens nämnt att jag bytt jobb?!

Efter att ha jobbat på samma ställe i 4,5 år så kände jag att det var dags! Jag har sökt jobb kontinuerligt medan jag varit anställd, men har kunnat vara väldigt kräsen. Så skulle hela verksamheten göras om från grunden, och så fick jag en intervju så perfekt så jag vart väldigt intresserad! Fyra intervjuer senare så tyckte de att jag skulle börja så snabbt som möjligt

Nu har jag jobbat där i snart 2 månader, och måste säga att jag verkligen stortrivs. Det är väldigt annorlunda sedan tidigare. Förr var jag endast nätverkstekniker tillsammans med 3-4 andra. Nu är jag ganska ensam på min position på ett mindre företag. Dessutom får jag chans att utveckla mitt programmeringsintrese. De är nämligen ett av Sveriges främsta e-handelsföretag, och använder sig mycket av .NET och webben.

Saker och ting är ganska ostrukturerade, och odokumenterade där. Mig gör det inget, det är mer som att börja städa hemma när det är riktigt jäkla stökigt – då märks det att man gör något! Jag har ordnat upp saker och ting ganska ordentligt redan *nöjd* Men det finns sjukt mycket mer att göra.

Så det är jättekul för mig. Medelåldern ligger väl också kring 30 i stället för 50, vilket också är ett lyft i mentaliteten. Det är också ett lyft i prestationskrav, och jag får verkligen jobba på ordentligt för att det ska hålla. Det är tufft, men jag utvecklas! Ställs varje dag inför hemskt obekväma saker som måste lösas. Men när man löser dem på löpande band så höjs ens självförtroende!

Lyfte mig också i lön och får 3500 kr mer i månaden, plus jourpenning som blir kanske 3000 extra i månaden. Woo!

Jag har insett att mycket av den stress man har i livet beror på att man skjuter saker framför sig. Detta är verkligen att skjuta sig själv i foten…

Jag gör det hela tiden, inte minst på jobbet. Allt som är jobbigt puttar jag bort, om det inte är absolut akut. Jag vill inte kännas vid det, jag orkar bara inte. Men problemen försvinner inte för det. De bara lagras på och ramlar över mig samtidigt vid ett senare tillfälle.

Jag funderar kring 100 problem varje dag på jobbet, och ganska få, nya problem fattar jag några beslut kring. Jag tänker att jag ska diskutera det med någon, eller kolla upp något först. Men så blir det inte av, och det blir liggandes.

Jag mår dåligt över att det ligger så mycket och väntar på mig. Och jag mår skitbra när jag får undan saker. Det där att man vill må bra just nu och skjuter saker framför sig är ingen väg till lycka, helt enkelt. Jag måste inse det…

Vad sägs om att bara börja beta av alla tusentals saker som finns att göra? Sortera dem, bestäm vad som ska göras, och enbart skjuta upp det som jag omöjligtvis kan lösa på egen hand. Jag tror jag skulle må väldigt bra över det, och jag skulle dessutom känna mig jävligt duktig! Skit samma om det tar ett år att komma i fatt, jag mår i alla fall bra under tiden.

Jag insåg på bussen i morse att väldigt mycket av mitt liv går ut på att göra saker. Göra det ena och det andra för att åstadkomma ditten och datten. Mina dagar brukar jag någonstans se som uppdelade i milstolpar, där varje milstolpe är ett göremål.

Det skapar stress förstås, för det är mycket som ska göras. Det skapar också missnöjdhet, för man kan inte kontrollera allt som händer en i livet. Man vet inte hur saker ska bli, så man kan inte planera för allt. Och på något sätt lyckas man alltid komma på fler saker som bör göras än man faktiskt hinner med.

Jag kom på att det ju inte var göremålen som var viktiga i livet, för de gjorde en aldrig lycklig i längden. De ger på sin höjd några timmars nöjdhetkänsla. Det viktiga i livet är förstås känslor. Att må så bra man kan medan man gör allting i livet som man vill eller borde göra.

Jag insåg också att jag med lätthet kan välja hur jag ska må när jag gör saker och ting. Går man omkring utan att betämma hur man ska må, så mår man oftast som man gjort alla andra gånger man gjort samma sak. Men bestämmer man sig för att må bra medan man gör saker, så kan man göra det.

Själv brukar jag försöka få känslan av att jag bara strosar omkring, glassar, glider och bara flyter med. Ni vet, känslan man kan ha om lediga sommardagar, när det inte finns något krävande och allt är ganska njutbart. Jag kan få känslan bara genom att bestämma att jag ska må så, även på arbetet när det är ”stressigt”.

Stress är förresten något man hittar på helt själv i huvudet. Visst kan mycket hända samtidigt på jobbet många gånger, men det är bara min tanke om att allt måste fungera nu som gör mig stressad. Eller att man tänker för långt, och börjar tänka skrämmande tankar om vad som kan hända om man inte gör det, vilket många gånger bara är rena fantasier. Tar man en sak i taget, och ”strosar loss” så arbetar man faktiskt precis lika fort ändå. Bara att man inte mår dåligt samtidigt, och därmed gör val som förmodligen ökar produktiviteten i längden.

Så, mitt nya mål är att så ofta som möjligt fokusera på vilken känsla jag vill ha, snarare än vad jag vill göra. Ofta får man nya, jättebra idéer när man känner först och handlar sedan. Idag på jobbet har jag exempelvis städat hela dagen och fått det finast av alla. En växt köpte jag också. Från början tänkte jag bara slänga en knippe papper, men det ena ledde till det andra…

En bra dag!

Jag satt just och läste en intressant artikel om hur hat kan göra oss mer logiska och snabbtänkta. Det gjorde mig förvånad, eftersom jag förutsatt att man blir trångsynt och ointelligent av att hata. Hat är något jag knappt vet vad det är, måste jag medge. Jag hatar ingen.

Men visst har man hatat, korta stunder. Det känns ganska aktiverande egentligen. Det som är intressant, tycker jag, är att olika känslor aktiverar olika delar av vår hjärna, som då får oss att tänka på annorlunda sätt. Och tvärtom är förmodligen också sant, att tankar påverkar känslor.

Jag vill ju använda så mycket som möjligt av min hjärna, och undvika att fastna i gamla tankebanor. Därför tänker jag att man bör känna mera! Jag skrev ett tidigare inlägg om olika miljöer, där jag påstod att olika miljöer lockar fram olika tankar ur oss. Så, variera både erat inre och erat yttre för att hitta nya delar av er själva och er fantastiska hjärna.

Det ska i alla fall jag göra Tänk vilka gömda nivåer av er det kan tänkas finnas. Outforskade känslor och perspektiv som kan få hela er verklighet att kastas omkull. Fan va roligt ^_^

Jag har jobbat extremt mycket de senaste två dygnen då jag varit bortrest med jobbet. När jag satt i bilen och käkade lunch insåg jag en sak som jag tyckte var ganska spännande…

Förr i världen gick livet ut på att hitta mat för dagen, sova och hitta trygghet. Att fylla kroppens behov helt enkelt. Nu för tiden har de fått mycket lägre prioritet – inte för att det är oviktigt nu – men för att vi inte behöver oroa oss lika mycket för det, och för att vi har annat som triggar oss mer.

Idag tänker vi på framtiden, dåtiden, koncept, idéer, saker som skall göras och så vidare. Vi tänker på vår sociala status, hur familjen mår, hur våra vänner mår och hur vi själva mår. Vi har så mycket att göra att middagen inte är dagens centrum, utan något man slevar i sig medan man försöker åstadkomma något ”viktigare”. Det som tidigare stod i centrum har gått till att bli en bisyssla. Vad skulle då vara nästa steg för mänskligheten?

Jag tror att det kommer gå till på ungefär samma sätt. Sådant som spelar störst roll idag slutar inte vara viktiga, men blir bisysslor. Något vi räknar med, som inte oroar oss, och som får lägre prio eftersom det finns roligare saker att göra.

Nästa steg för mänskligheten tror jag blir att se jobb, familj, social status, ekonomi och sådant som bisysslor. I fokus kommer våran egen, våra medmänniskors, och samhällets utveckling stå. Arbete och ekonomi kommer förstås aldrig att bli oviktiga, men de kommer att bli trygga för oss. Så trygga att de känns självklara.

Därför vill jag bli snuskigt rik. Inte för att jag älskar pengar, utan för att jag vill slippa tänka på dem och fokusera på någonting högre och viktigare. Jag vill inte att några brister, personer eller annat oväntat ska hindra mig i mitt huvudsakliga mål – att utvecklas.