Tonys magiska liv

Jag har skrivit två gånger nyligen om att strukturera upp sitt liv, med listor och informationssortering. Jag tror inte att alla riktigt förstår varför jag vill ägna mig åt detta, eller hur det känns att faktiskt göra det. Den enkla anledningen till att jag vill strukturera upp allt omkring mig är för att jag ska kunna vara latare!

Jag vill inte förlora hus, lägenhet och allt jag äger, i så fall kunde jag lika gärna slutat jobba och flyttat ut i skogen. Nej jag vill behålla allt det där, men samtidigt gå omkring och njuta och vara lite av en slacker.

Har man allt ordnat för sig så kan man med gott samvete bara ta det lugnt och njuta av nuet. Inga störande tankar som påminner en om saker man borde göra. Idag har jag övat lite på detta.

Jag har försökt att slappna ordentligt och se livet som ett spel, och inget blodigt allvar. En stor inspirationskälla för mig, gällande denna typen av liv, är karaktären Peter Gibbons i filmen Office Space. Det är en kille som, liksom jag, arbetar i kontorslandskap och får göra mycket samma saker dagarna i ända.

En dag blir han utsatt för en misslyckad hypnos. Tanken var att han skulle slappna av ordentligt, men han tas aldrig ur hypnosen igen. Han blir den största slackern genom tiderna, men till hansförvåning så blir hans liv bättre, i stället för sämre. Han blir befodrad i stället för avskedad. Jag har tänkt lite på honom idag, så jag började söka på internet efter en video som visar hans sätt att vara, men hittade tyvärr inget sådant.

Så jag fick anstränga mig i någon timme och redigera ihop lite material, var så goda. Utöver den här tiden så har det tagit flera timmar att hitta en bra lösning för att strömma video från den här bloggen. Filmen är en kvart ungefär. Fast ni borde verkligen se hela filmen, den är jävligt rolig

Bara för att man arbetar lugnt och metodiskt innebär inte det att man är långsam eller ineffektiv – snarare tvärtom. Nu finns det förstås de som bara slöar och verkligen är ineffektiva, men det finns också de som tänker efter före de handlar, och i framtiden tjänar oändligt mycket tid i jämförelse med någon som betar av problemen utan eftertanke.

Det hände en grej när jag gick till jobbet idag som fick mig att skratta till. Halvvägs till jobbet gick en snygg tjej mig förbi, i rask takt. Hennes små, smala ben gick på som trumpinnar, och jag ägnade 2 sekunder åt att undra vart hon skulle och varför hon hade så bråttom.

När jag väl var nära jobbet så såg jag henne igen – jag hade gått förbi henne, och hon gick fortfarande lika fort som tidigare, och jag strosade fram i min egen takt precis som innan. Antingen hade hon gått fel i sin stress, eller så brukar hon bara ta väldigt ineffektiva vägar för att nå sina mål.

Det fick mig att tänka till lite. Det handlar förstås inte bara om gångvägar, utan om hela livet.

Jag skrev nyligen om att ha ett rent psyke, genom att ha ordning och reda omkring sig. Tanken är att alla objekt man äger, och alla saker vi ”borde göra” tar vår energi och får oss att må dåligt.

Idag har jag gått vidare med att rensa upp saker. Min inkorg är tom, både på jobbet och privat (i alla fall när jag lämnade idag, nu är det säkert 5-6 nya mail, men jag tar dem i morgon). Inkorgen har nog inte varit tom mer än någon gång i början när jag satte min fot där.

Har jag gjort alla sysslor som fanns i inkorgen? Verkligen inte, men jag har strukturerat upp det, och slängt massa. Det som var värt att spara hamnade antingen i en av referensmapparna som typ ”Serverlösenord” och ”SPSS”. Sådana hade jag sedan tidigare. Men de nya katalogerna är ”Att göra”, ”Att läsa”, ”Väntar på” och ”Be om hjälp”.

I dessa skall alla brev in, som inte bara är information om en specifik sak jag har nytta av i framtiden. Vid en första anblick kan det verka jobbigt att se allt man måste hinna göra framför ögonen. Men det är faktiskt bra mycket jobbigare att ha så mycket att göra och samtidigt ingen ordning, så att man inte vet vad som ska göras, när det ska göras och hur mycket som är kvar.

Även mina ”Information”- och ”Att göra”-korgar är genomgångna, de är motsvarigheterna för fysiska papper. Jag slängde massa saker jag aldrig kommer ha nytta av, och förde in buntarna med papper som bara var just blandade högar, med skräp och viktiga saker från chefen i samma hög.

När jag skrivit klart det här brevet ska jag samla alla papper jag har hemma också, och slänga gamla kvitton och ”viktig information” som är föråldrad. Sedan börjar jobbet med att beta av alla dessa saker som ska göras. Privat är det ganska lugnt, det har jag kontroll över. Men jobbet har jag ingen koll på längre, och det måste jag ändra på om jag ska orka vara kvar där. Ju längre man jobbar på ett ställe, desto mer blir man en del av enheten/företaget. Och våran enhet är underbemannad och stökig. Så det är ju knappast jag som blivit sämre på mitt jobb.

Min stora tanke är i alla fall att man inte ska ha något som man inte har någon nytta av. Det gäller inte bara papper och information – utan även saker i hemmet.  Bortsett saker som är vackra och ett fåtal saker jag har minnen från. Jag tror helt enkelt att allt som är okänt för oss pockar på vår uppmärksamhet på en omedveten nivå. Och detta skapar en känsla av oro som man inte riktigt kan förstå sig på.

Så vill jag ju inte ha det. Jag vill gå omkring och vara totalt trygg och tanklös, med vetskapen att allt är som det ska vara. Eftersom jag planerat, strukturerat och sorterat redan i förväg.

Jag har lyssnat på audioboken ”David Allen – Getting Things Done Fast” i några dagar nu, från och till jobbet. Den är skitbra, känner jag Den handlar om hur vi informationsöverladdade människor ska strukturera upp informationen i vår vardag för att bli avslappnade och mer effektiva.

Det är ju ofrånkomligt att inte få massa saker att göra hela dagarna nu för tiden. I alla fall är det så för mig, även om jag inte är en typiskt stressad person, så har jag ändå oftast något som kan göras.

Davids idé är att så länge vi har allting i huvudet så kommer vi att förbli stressade och inproduktiva. Saker kommer påminna oss lite på måfå och få oss att må dåligt. Vi behöver få allt vi ”borde göra” nerkluddat någonstans. Sedan behöver vi kunna kategorisera det som behöver göras, och prioritera detta.

Man börjar med att kika på något som behöver göras:

1. SKA jag göra detta? Om inte, släng bort det.
2. Kan jag göra detta inom 2 minuter? I så fall, bara gör det.
3. Tar det längre, så har du något att skriva ner. Du har då två huvudval: Kan det göras med en handling, så är det ett göremål. Är det flera saker som skall göras för att nå fram så är det ett projekt. Ett projekt får då flera göremål.
4. Tänk igenom på varje göremål på vad du behöver göra för att kunna ta bort göremålet från listan. Tänk sedan ut vad nästa steg är för att nå fram. Ringa någon? Söka på internet? Köra till en plats? Detta ska alltid vara något konkret.
5. Bestäm sedan hur viktigt detta är för dig. Ska det göras nu? I morgon? Om en vecka? Eller ska du lägga det i en sektion för ”Kanske i framtiden”, om det nu inte är så viktigt, utan bara en tanke?
6. Skriv ner vart du ska kunna göra nästa handling för ett göremål. Är det vid datorn? Vid telefonen? Med Peter? Med Sara? Vid TVn? Osv.
7. Nu kan du se tydligt vart du kan avklara olika göremål. Plötsligt kanske du märker att du kan lösa 5 saker du borde göra genom att bara prata med Peter. Varför då inte bara prata med honom? Och nästa gång du sitter vid datorn så upptäcker du att du kan göra 3 saker som är viktiga för dig vid datorn, och får dessa avklarade.

Ja, du förstår tänket. Jag blev i alla fall inspirerad. För jag tror verkligen på att man blir undermedvetet stressad av att ha saker att göra som man tränger undan hela tiden. Jag ska ha som nytt mål att försöka ha inboxen tom i e-posten. Även om jag inte ska behandla allt, så ska jag i alla fall sortera det, så att jag kan behandla det vid ett senare tillfälle.

Jag gick nyss igenom alla nya bokmärken i Firefox. Inte gjort det på många månader, och sedan Firefox 3 så har det blivit värre, eftersom jag bara kunnat klicka på en stjärna för att bokmärka något för framtiden. Jag har gjort samma sak med filerna på datorerna, och en del annat. Jag har rensat mitt liv helt enkelt. Så att allt som finns i huvudet är det jag prioriterar just nu. Något som står på en tydlig, egenuppsatt lista.

Tänk er att veta på riktigt att ni inte har något ni missat. Att ni har full koll på allting. Vilket lugn och ro ni skulle kunna uppnå. Det ser jag fram mot

Det som bekymrar mig mest är att jag inte kan applicera detta på jobbet riktigt. Vi har väl en 200 ärenden på jobbet som behöver göras, och de flesta är ärenden som inte går att lösa så fort. De som löses fort är ju roliga, och detta tar någon ganska snabbt. Ärendesystemet är inte heller bra, så att jag kan sätta ettiketter och kommentarer på ärenden. Nåja, jag får göra vad jag kan för att strukturera upp saker och ting. Det har hittils varit ohållbart, med personalbrist på driften, och ovanligt mycket som ska ordnas samtidigt.

Jag har faktiskt gått ner i vikt förut! En sisådär 30 kilo gick jag ner, och jag minns att jag fick massa beröm här och var. Jag minns också att beröm kändes helt obefogat, eftersom jag inte hade kämpat för det.

Det är riktigt, jag kämpade inte för att gå ner i vikt, jag gick ner i vikt i alla fall. Och jag misstänker att det gäller alla som verkligen gått ner mycket i vikt, därför att det helt enkelt tar tid. Lång tid. Det finns inga genvägar. Tjusningen här är att när man gjort något under en lång period så blir det normalt och inte längre jobbigt.

Jag åt inte alltid perfekt, jag söp säkert en gång i veckan, och jag tränade inte regelbundet. Ändå var summan av levernet så mycket bättre än det var innan, så att jag långsamt med säkert gick ner i vikt. Det är detta felet alla gör – de lever så jävla slarvigt och dåligt, sedan bestämmer de sig för en förändring, och ska göra allt perfekt! Höga drömmar och mål är underbart, men man ska inte inbilla sig att det går fort bara för den saken. Kan du hålla livsstilen för resten av ditt liv? Om inte, så är du på fel spår.

Tänk om det alltid var lika jobbigt att köra bil som det var första gångerna – då hade alla åkt kollektivt. Man vänjer sig, och tänker inte mer på det. Gör man sedan bra val, så mår man också bättre i allmänhet än man gjorde tidigare. Men inte heller detta är något man kommer gå omkring och uppskatta – eftersom det är så normalt att må bra.

Jag känner flera i dagsläget som försöker gå ner i vikt på Nutrilett och andra typer av bantningspulver. Jag blir lite sorgsen, för jag är ganska säker på att de kommer att misslyckas. Varför? Därför att de uppenbarligen inte har ens några veckor till övers för att gå ner i vikt – utan det ska ske nu! Och så länge inte den värderingen förändras så kommer de inte heller att lyckas – för det kommer inte att ske nu. Inte om en månad. Kanske om ett halvår…

Många säger att de dricker bantningspulver för att få en så kallad boost. Också detta är ett tecken på att de inte kommer att lyckas. För, vad tjänar en boost på 2-3 kilo till, när du ändå har tiotals kilon kvar sedan som kommer ta månader att bli av med? I ett perspektiv är det ingenting – och detta perspektiv behöver du ha för att lyckas.

Jag har skyhöga drömmar och mål i dagsläget, som ni kanske vet. Men jag låter det också ta sin tid – eftersom jag är säker på att jag kommer lyckas så har jag inte längre någon brådska. Ett exempel på mina tidsramar är att jag misstänker att jag äter lite för mycket, men att jag kommer vänta ca en månad med att väga mig, och först då avgöra om jag ska dra ner mer på kosten eller ej.