Man har ju hört några gånger att verkligheten bara är en spegling av ens inre… jag har tänkt oftare och oftare att det stämmer. Inte bara på en metafysisk, flummig nivå, utan på riktigt.
Jag vet inte om jag är gladare eller ledsnare än snittet, men jag har varit ledsen tillräckligt för att ha haft möjligheten att analysera varför man mår dåligt. Och när världen känns tom så beror det på att jag inte kan känna att jag är något särskilt alls. När jag inte spelar någon roll så spelar ingenting annat heller någon roll. När världen känns farlig beror det på att jag fokuserar på saker som skulle kunna skada mig, inte på att det faktiskt är lättare att skada sig än annars. Oh, och när jag känner mig lyckad och stark – Gud vad världen ler mot mig och alla människor är underbara individer, precis som jag.
Alltså, det man känner har fan ingenting med verkligheten att göra! Jag kan stressa röven av mig på jobbet för att jag känner att det är så sjukt mycket att göra idag, och jag kan för mitt liv inte komma under fund med hur jag någonsin skulle hinna klart med alla göromål. En timme senare är allt klart, och jag fattar inte vad jag nojade över. Men just där och då så var det verkligt för mig, jag trodde på det därför att jag kände det.
Det ger en helt ny känsla inför livet när man inser att det man känner inte behöver vara verkligheten, och att man i slutändan själv bestämmer vad verkligheten skall betyda för en. Bara att bära med sig den tanken när man är mitt uppe i stressen ger en i alla fall en chans att ändra riktning på tankarna.
När jag blir stressad och sur så beror det nog alltid på att jag är rädd för att misslyckas, berövas bekräftelse och kärlek. Det är den pinsamma sanningen, som jag vågar berätta för er eftersom jag är säker på att samma sanning gäller även för er. Jag nojar över att jag inte ska vara nöjd, att andra inte ska vara nöjda. När jag inser detta så vänder jag riktning direkt – det blir så uppenbart att rädslorna bara grundar sig i brist på självkärlek. När man slutar värdera och älska sig själv så blir livet en enda lång kamp om bekräftelse och kärlek. Och det är en kamp som man aldrig kommer vinna…
Min andra fiende, utöver stress och oro, är tomheten. Det ständiga mörket i livet som kommer tillbaka utan att jag vet varför. Ett hål som inte går att fylla. Jag går kring hålets kanter så gott jag kan, men det är ändå så tydligt att det är just ett hål jag går kring. Det tär… det är brist på mening. När det som tidigare var roligt inte längre tillfredsställer, och när inget man föreställer sig skulle kunna förbättra något, ja vad gör man då?
Det vet jag fortfarande inte, men jag misstänker skarpt att även detta beror på att man inte älskar sig själv tillräckligt. Man kan inte hitta livets mening utanför sig själv. Det finns ingen objektiv mening, och när man är lycklig så kan man acceptera den sanningen. Man vet att det är fucking meningslöst att sparka på en boll, skriva en bok eller dansa till musik – men det är förbannat tillfredsställande ändå!
Kanske är själva sökandet efter mening just ett symptom på depression. När man är lycklig letar man inte. Man erfar och njuter, lär sig och har roligt.
Skyll aldrig på något annat än dig själv när du inte är nöjd! Det är inte världen det är fel på, utan din tolkning av den och därmed din tolkning av dig själv. Jag tänker inte berätta för dig att du är vacker, underbar och älskvärd – för i slutändan spelar det ingen roll vad jag säger, utan bara vad du talar om för dig själv att du är.
