Tonys magiska liv

Bortträngda minnen? Jag?

Min barndom har inte varit så bra. Kan man säga. Morsan var alkoholist, och jag spenderade många kvällar med att inte kunna sova för att jag oroade mig över att hon skulle somna med fimpen i soffan. Jag växte nog upp ganska mycket i förtid för att jag kände att jag var tvungen att passa upp på mina egna föräldrar.

Jag minns inte så mycket av min barndom alls. Några svaga minnen här och där. Därför har jag trott att jag går omkring med massa förträngda minnen som mitt undermedvetna vägrar låta mig ta del av. Och i min ständiga strävan efter utveckling så törstar jag ju efter denna information!

Även om jag har lite minnen så har jag liksom inga känslor kring det. Jag vet att jag borde fått emotionella problem av allt som hände. Att bli lämnad ensam i en lägenhet som fyraåring med sin däckade morsa, och andra vuxna som stod och skrek till mig och försökte hjälpa mig öppna dörren inifrån. Att så ofta få gå och handla folköl åt mamma, medan de andra barnen retades för det. Eller när hon slog upp en innerdörr med en köttyxa. Eller när varje jul präglades av fylla från alla håll. När alla förväntade sig att man skulle vara glad över alla julklappar men när man egentligen bara var rädd för att allt skulle spåra ur när som helst. Men jag känner inget kring det.

Jag vet att det suger att barn ska få vara med om sådant, men jag känner mig inte sorgsen direkt. Why?! Det gäller även annat… alla brukar minnas hur hemskt det var när ens föräldrar separerade, eller hur tunga tonåren var. Inte jag. Jag minns inte separationen mer än att jag kunde springa mellan dem och tigga glass två håll istället för bara ett. Tonåren minns jag lite bättre, men klarade mig bra genom att stänga av känslor och ägna mig åt mig själv. Jag kallade mig satanist och tyckte jag var så jävla intelligent och cool som kunde se saker klart i stället för att allt skulle präglas av svaga känslor.

Generellt har jag varit en väldigt lycklig person, lyckligare än många andra, sedan tonåren och framåt. Eller så är det bara så jag minns det… jag tycker alla klagar och klagar, men att jag genomlevt det ganska bra. Jag är ingen supermänniska… jag undrar vad det är jag döljer och vilken person jag skulle kunna vara om jag förenades med allt jag var ämnad att vara?

Jag har sökt på nätet efter meditations- och visualiseringstekniker för att återskapa minnen, men det fanns knappast nåt jätteutbud av detta. Jag ska söka lite till, men har ni tips så tar jag gärna emot. Annars får jag forma någon egen metod.

Hej svejs.

Är det du?

Om man tänker efter så är det ganska poänglöst att förakta och döma människor. Dels gör det ingen glad – men dessutom kanske de inte förtjänar att föraktas, hur korkade, elaka eller onda de än må vara?

Tänk att man kommer till jordelivet som ett blankt blad, och lär oss hur vi ska handskas med världen… från början lär man sig att skrika blir lika med mat. Sedan lär man sig om sin egen kropp, hur man styr sina kroppsdelar. Efter några år börjar vi lära oss förstå orsak och verkan i vår omgivning.

Vad händer om jag gör såhär mot mamma? Vad händer om jag krossar den här skålen? Från början undviker vi mest att göra ”fel” därför att vi inte vill bli bestraffade eller bli fråntagna kärlek. Men förhoppningsvis lär vi oss med åren att göra rätt för att det skall bli bättre för alla. Vi lär oss att om alla är glada så är chanserna större att man själv blir glad.

Detta är det tyvärr inte alla som lärt sig ännu. Men man kan inte se människor som korkade eller dumma i huvudet för att de inte kommit fram till samma saker som man själv gjort. Om de inte har några erfarenheter som pekar på att det skulle vara sant, varför skulle de då göra det? Det är idiotiskt att göra något man inte tror på. Och vad man tror beror ju på vad man erfarit sedan innan i livet.

Så på så vis är vi alla offer för vår omgivning. Vi kan bestämma i viss mån hur vi ska tänka och handla, men det kan inte skilja sig särskilt mycket från våra tidigare erfarenheter. En sviken människa kan inte kasta sig in i en ny relation utan att skydda sig. En bränd hand kommer inte lära sig jonglera med glödande kol. En bitter människa som upplevt att man bara kan lita på sig själv kommer inte plötsligt börja lite på allt och alla. Naturligtvis inte, och det är både förståeligt och bra beslutat av dem.

Det vi kan göra är att steg för steg gå åt rätt riktning. Göra mer rätt för varje dag som går. Det är så otroligt onödigt att döma andra för hur de lever sina liv, även om det går ut över dig, eftersom de bara är en produkt av sina tidigare upplevelser.

Nästa gång någon står och skriker på dig – kom ihåg att du har ett val. Ta det personligt, och förklara med kraft hur jävla idiotisk personen i fråga är – eller se det för vad det är. En rädd människa som tror att problemen ligger utanför honom/henne själv. En människa som känner sig hotad, arg, som skyddar sig. Vissa kommer attackera dig, vissa kommer ifrågasätta dig, vissa kommer trycka ner dig. Men hur kan man ta något personligt, när det de står och skriker om egentligen inte är riktat mot dig, utan bara är ett uttryck för deras rädslor?

Det betyder förstås inte att du aldrig gör fel och behöver lyssna på andra människor. Gör det du tror är bäst för att så många som möjligt blir lyckligare! Det innebär att anpassa sig, det innebär att då och då ge vika för sina önskningar.

Ingen behöver straff, de behöver möjligtvis hjälp! Jag skulle i alla fall behöva hjälp då och då…

Jag har försökt lindra stress ganska mycket på senaste, med diverse olika metoder. Försökt slappna av, både mentalt och fysiskt. Men så slog det mig medan jag diskade att stressen inte var grundproblemet, utan bara en konsekvens av något annat. Kanske skulle man hitta orsaken istället?

Så jag började rannsaka mig själv om vad som stressade upp mig, och kom snabbt på att det var rädslan för att inte duga, eller att göra fel. Kanske inte så mycket att faktiskt få skäll för att man gjort fel, för det är ju ganska sällsynt trots allt, men själva tanken på det. Jag tänker skitofta på hur andra ska tolka det jag gör, och om jag kan göra saker bättre.

Jag inte bara tänker, jag oroar mig faktiskt för att inte göra rätt, ganska ofta. Men började jag applicera dessa tankar på en annan människa istället för mig själv och undrade hur jag skulle känna för en människa som ständigt behövde anstränga sig för att ligga alla till lags. Jag hade bara velat krama om personen och sagt att dennes självvärde inte ligger i vad denne gör. Och så länge personen i fråga gör det bästa med hon/han har så kan ingen någonsin kräva något annat.

Ja, så tänker jag om andra. Varför i helvete gäller inte dessa tankar mig själv?! Varför är jag exkluderad från resten av de snart sju miljarder människorna? Jag dömer mig själv så jävla hårt hela tiden, även för saker jag omöjligtvis skulle kunna göra annorlunda med den information jag då hade. För jag tycker inte det viktiga är vad man gör, utan ens intentioner. Och mina intentioner är alltid, alltid goda. Gör inte det mig till en underbar, älskvärd person? Är inte alla underbara, älskvärda personer?

Det är en väldigt skön känsla att tänka att ens självvärde inte sitter i vad man gör, eller hur andra tolkar ens handlingar. Jag vet att jag gör vad jag kan! Vad andra än säger till mig så säger det mer om dom än det gör om mig, eller hur?

Alla människor gör bara det de tror är bäst, utefter de erfarenheter de haft i livet. Ingen människa är ond, det är bara glädjenivån som varierar och erfarenheterna i livet…

Jag var på en ”kurs” med Kay Pollak igår, den hette ”Att växa genom möten – och välja glädje”. Grunden i det han talade om var väl att försöka välja att se på saker positivt istället för negativt. Ingen raketforskning alltså, men han var en jäkligt rolig och skön gubbe.

Han nämnde ganska kort i början att man har ett ”djupaste budskap” till sig själv. Grunden till alla tankar och det man säger till sig själv alltså, och att det för de flesta var att man inte duger som man är. Det var lite lustigt för jag gick och funderade på det samma morgon …

Tänk om det inte är stress som får oss på dåligt humör, tänk om det är tvärtom – att våra felaktiga tankar skapar negativ stress? För jag kan definitivt vara stressad och jävligt exalterad samtidigt. Och jag kan vara lugn och må skitdåligt.

Jag misstänker att jag har en ”inte bra nog”-attityd i grunden av min personlighet som skapar all negativ stress. För jag går omkring och försöker tillfredsställa andra mest hela tiden. Det i sig gör mig inte olycklig, men jag kan inte alltid lyckas och då blir jag besviken på kanske både mig själv och personen jag inte kan tillfredsställa. Varför måste jag tillfredsställa andra hela tiden?

Jag kan säga nej, det är inte det. Det har jag fått lära mig… men det är en sak att säga nej till främlingar eller avlägsna kollegor. En annan att säga nej till människor som står en närmast.

Inte nog med det… ”inte bra nog”-attityden håller mig igång ständigt, inte bara för andras skull utan även min egen. Jag måste göra det, och det, och det, och det, sen blir allting bra! För det är förstås inte bra som det är. Ingenting är bra nog som det är när man inte känner sig bra nog själv.

Så det är två saker jag ska tänka på:

1. Jag är bra som jag är. Jag behöver inte göra något för att bevisa det. Jag kan inte kontrollera hur andra mår eller hur de ser på mig.
2. Omständigheter gör mig inte lyckligare. Om det vore så, så skulle jag bara kunna göra samma saker varje dag så är jag lycklig för evigt. Så jag måste sluta tänka att allt kommer bli bra om jag löser en jäkla massa ”problem”.

Det ovan är källan till min stress. Vad är källan till din?

Jag kom att tänka på en grej bara, känns viktigt att skriva ner det innan jag glömmer bort det eller tar det för givet

Oftast när jag ska ”tänka positivt”, så tänker jag att det som stör mig egentligen inte är så farligt. Jag försöker tänka att det lööööser sig, det spelar ingen roll. Exempelvis att det är stressigt på jobbet. Då kan jag tänka att det kommer gå över, att det kommer lösa sig, och jag tänker på hur jag kan lösa det bäst. Men detta är ett nästan värdelöst sätt att må bättre på… För någonstans vet man att man ljuger för sig själv.

Det jag så sällan minns är ju att det negativa jag försöker motverka bara ses som negativt, det är inte negativt. Det är ju min perception som gör någonting dåligt. Därför måste jag se annorlunda på det, istället för att försöka intala mig att det dåliga som händer mig är OK. För det är inte OK, det vet jag ju någonstans.

Det är sjukt mycket lättare att motverka min stress om jag tänker att jag inte är stressad istället. Att jag är avslappnad, att jag bestämmer hur jag ska må. Jag kanske har mycket att göra, men jag kan bestämma om det som ska göras är roligt eller ej. Det är jag som bestämmer hur mycket press jag ska känna för att bli klar. Oftast är det dessutom bara mina egna deadlines som jagar mig, ingen annans.

Så, det jag vill förmedla är att ”tänka positivt” inte innebär att acceptera all skit i ditt liv. Utan det handlar i stället om leta efter ett sätt att se på saker så att det inte ser ut som skit längre.