Tonys magiska liv

A non-book for self change

Jag läser en bra bok just nu som legat och skräpat på hyllan i många år. Energized Hypnosis – A non book for self change. Det är en bok om självhypnos, som talar om hur vi får problem med gamla tankemönster och hur vi blir av med dem. Jag har bara läst hälften än dock.

En sak som boken påminde mig om var att vi själva kan påverka hur vi ska uppfatta vår omgivning. Det har jag väl vetat om på ett plan hela tiden, och jag har praktiserat det bättre förr än nu. Exempelvis som härom dagen… jag gick på en promenad på kvällen och det var mörkt och jäkligt kallt. Jag kom på mig själv med att tänka negativt, och började leta efter en känsla av att det skulle vara mysigt. Och vips – julkänslor och mysighet. Så är det ju med allt, men man glömmer ständigt att man har ett val.

Man gör sig själv till ett offer för omständigheter och omgivning. Mycket av det vi upplever som dåligt anser vi komma utifrån. Dumma personer, stressiga miljöer, jobbiga problem. Psyket ser ogärna sig själv som delaktigt, det vore ganska obekvämt att inse det. Det är många som blir arga när man säger till dem att de själva kan bestämma – prova själva I själva verket kommer alla känslor inifrån, och det är inget förutbestämt hur vi ska känna kring något.

Boken pratar om hur vi lär oss saker som barn, och som sedan följer med oss som undermedvetna tankeprocesser för resten av livet. Det är inte fel det vi lärt oss, men det grundade sig på en bristfällig uppfattning många gånger. Om man exempelvis äter glass och råkar snubbla och bryter benet, så lär sig barnet att glass är lika med smärta. Något som sedan kan följa med en även som vuxen, helt utan att man minns sitt benbrott som barn. Nåja, lite fjantigt exempel, men ni hajjar.

Sådant här vilar på ett undermedvetet plan, långt ner i reptilhjärnan många gånger, vilket gör det svårt att ändra på. Det är, enligt boken, mycket svårare för fronalloben (mänskliga delen av hjärnan) att påverka reptilhjärnan, än tvärtom. Står det en strid mellan förnuft och känsla så vinner nästan alltid känslan till sist. Man bör också visa förståelse för de bristfälliga delarna av sitt eget psyke – kanske behandla det som man skulle behandlat barnet som lärde sig det felaktiga från början.

Det är en annorlunda bok, som försöker hypnotisera en genom text, och då och då ber den en göra saker man inte förstår. Som att slå med sitt ”favoritfinger” om man instämmer med det som står Jag förstår inte varför men jag följer det som står, oftast. En gång blev jag förbluffad… jag läste ett textstycke, och fick tillbaka ett par minnen jag inte haft sedan många år. När jag läst klart stycket stod det typ ”Om du under läsningen fick tillbaka gamla minnen, notera dessa i ett block”. Shit.

Jag har i alla fall börjat fundera en hel del kring varför jag inte minns min barndom särskilt väl, och vilka saker jag kan ha lärt mig fel. Vilka är minsta största brister? Vad gör mig mest rädd? En sak jag inte visste om innan men som jag insett nu är att jag hatar, verkligen hatar, att göra människor i min närhet besvikna. Jag gör väldigt mycket för att undvika det. Kanske för mycket. Känner jag att jag har förväntningar på mig så är det nästan omöjligt för mig att inte uppfylla dem. Det är någon ständig kamp efter kärlek, men det fungerar rätt dåligt.

Man bör nog skriva ner allt som gör en ledsen, och vara ärlig mot sig själv. Sedan avgöra varför man blir ledsen. Vissa saker har man säkert all rätt att bli ledsen, arg och besviken över, men mycket är nog gamla barnsliga rädslor…

Jag försöker att slappna av sedan några dagar tillbaka. Jag har insett så många gånger vad stress gör med mig, och försökt vända det, men resultaten är alltid väldigt kortvariga. Den här gången har jag kommit lite längre.

Jag trodde någonstans att stress bara var när man kände sig uppjagad, när man hade för mycket att göra. Men jag insåg inte att stress kan vara en inre spändhet som följde med en hela dagen. En stress som i mångt och mycket skapar situationer där man blir uppjagad. Alltså tvärtom mot vad jag trodde – situationer gör mig inte stressad, utan mitt stressade psyke ser negativt på situationer så att de framstår som hetska och farliga.

Det förstås att man inte kan förändra detta på en dag, eller en vecka. Min kropp har lärt sig ett mönster och då tar det tid för psyket att omprogrammera det undermedvetna. Men jag har tagit några steg i alla fall.

Jag har minskat på tiden varje dag som jag sitter vid datorn. Det kan vara den största stressfaktorn faktiskt. Om jag är avslappnad och sätter mig vid datorn så inser jag snart att jag blivit stressad och spänd. Jag mår inte alltid dåligt av det, men till sist rinner det över och något som annars inte skulle reta upp en gör en förbannad.

Facebook är inte alltid en öppen flik i min webbläsare längre. Det räcker att jag kollar någon gång om dagen sådär. Jag läser inte alla artiklar på digg.com längre, utan bara 10-topplistan över dygnet. På Live Messenger presenterar jag mig alltid som upptagen. Och jag försöker göra en sak i taget. Nu skriver jag på min blogg, för att jag kände för det, inte för att jag var tvungen.

På jobbet försöker jag också göra en sak i taget, och det har gått bra. Det allra svåraste är att inte låta psyket fantisera ihop saker jag måste göra och idéer om hur dåligt allt kan gå. Det sker per automatik och gör att jag spänner mig.

Det är oerhört skönt att slappna av många gånger. Nu lyssnar jag på (iofs artificiellt från datorn) fågelkvitter och myser. Mitt psyke förvandlar saker som jag var tvungen att göra, till saker jag får göra. Idag får jag diska, jag väljer att göra det. Fast jag ska inte tänka medan jag diskar. Sedan får jag göra en inköpslista. Dessutom får jag träffa min kära pappa, och handla grejer på ÖB. Sedan åker jag hem till min älskling och kramas och läser en bok.

Men som sagt, det är mycket jobb kvar. Jag var bättre på detta förut än jag är nu. Jag undrar om inte just datorn och jobbet har förstört mig på många sätt. En stor utmaning är andra stressade människor som direkt drar med sig i sina tankar.

Äsch, glo på en film med Eckhart Tolle så länge eller nåt så hörs vi…

Åh, jag är så överlycklig idag. Det har gått från terror till extrem lycka och kärlek på ganska kort tid

Det här känns väldigt privat för mig, men jag tänker berätta allt från början i alla fall. Om ni minns förra inlägget så framgick det att jag inte mådde så jäkla bra. Det hela började med att jag kände mig lite yr och halvt omtöcknad periodvis om dagarna, inget särskilt jobbigt, men när jag haft det så i några veckor så bestämde jag mig för att gå till vårdcentralen.

De tog massa prover hit och dit, och läkaren upptäckte ett blåsljud på hjärtat. Sedan den upptäckten för typ 1,5 månad sedan så har jag mått piss. Varit livrädd rentav. Jag är lite av en hypokondriker annars också, och har alltid varit rädd för att ha fel på hjärtat då det legat inom familjen på morsans sida. Så jag har fått gå och vänta på att kolla upp vad det är med ultraljud. Och under tiden har min nervositet gjort att hjärtat känts konstigt och gått på högvarv – något som gjorde mig helt övertygad om att det var något stort fel. Helt ärligt trodde jag att jag skulle dö

Men idag var jag på ultraljudet. Rädd som helvete. Hjärtat gick fort, jag försökte lugna mig, men läkarna var trevliga. Jag fick ligga där i en halvtimme, och de förde den där mojjen fram och tillbaka ur olika vinklar utan att säga ett knyst. Jag fantiserade ofrivilligt om vilka hemskheter de såg men inte berättade om. De kallade in en annan läkare som skulle kolla på resultaten. Inget fel på mitt hjärta!!! Åh, det kändes bättre än att vinna på lotto, seriöst. Vilken lättnad! Blåsljudet berodde på en naturligt trängre del av hjärtat som jag glömt namnet på,  vilket inte innebar någon fara alls. ”Gå hem och träna med dig! ” sa läkaren.

För, jag har inte tränat sedan jag fick reda på blåsljudet, jag ville inte äventyra något och läkaren avrådde mig. Läkaren jag hade idag verkade upprörd i tysthet över att den andre läkaren gjort mig så uppskakad. Så, den här tiden har varit kanske den jobbigaste någonsin för mig. Men det har samtidigt varit otroligt lärorikt.

Bland annat har jag tvingats fejsa min läkarskräck. Jag har alltid undvikit läkare och sjukvården. Och hypokondriker som jag är så inbillar jag mig alltid att jag har diverse åkommor. Men de har tagit så mycket blodprover på mig sedan dess och konstaterat att allt var bra. Så jag kan för första gången i mitt liv slappna av med vetskapen av att hjärta och blod är OKEJ!

Tron på att man ska dö förändrar verkligen en människa. I alla fall förändrade den mig. Jag tvingades tänka annorlunda kring saker. När andra blev upprörda över saker i livet så kändes de så jäkla bagatellartade – de borde vara så lyckliga som är friska och hela sina liv framför sig! Jag är extemt tacksam idag över det. Att få leva med min älskling Jenny för resten av mitt liv, att kanske få barn med henne i framtiden. <3

Jag ser annorlunda på människor, jag uppskattar mina nära och kära så mycket. Jag bryr mig inte om löjliga saker just nu… jag skiter i om jag blir pank. Jag skiter i om jag förlorar jobbet. Jag lever, och jag kan välja hur jag ska leva! Det är helt jäkla fantastiskt!

Jag började intressera mig av livet efter döden också, vilket var länge sedan. Jag har väl alltid trott på det på någon nivå, men jag har tappat bort mycket av det. Nyss var det bara en mental tanke att ”Ja, man lever nog vidare…” utan känsla eller djup. Nu tror jag på det, inte bara för att jag var rädd för att dö, utan för att så mycket pekar på det, vilket jag hade glömt bort lite. Det finns människor som man vet har varit totalt hjärndöda, och ändå kunnat återge vad läkarna sagt och gjort under operationen. Det är dokumenterat, och det saknas förklaring. Men det pratas det inte mycket om. Alla vetenskapliga förklaringar till att folk upplever nära-döden-upplevelser handlar om hur hjärnan påverkas av olika kemikalier och dylikt – men alla läkare vet att inget kan förnimmas what so ever om hjärnan är död. Det vore att påstå att sinnet sitter utanför hjärnan – vilket kanske är sant iofs…

Om jag ser på mitt liv ur ett större perspektiv, att det bara skulle vara ett segment i något ännu större, så vill jag bete mig bättre och annorlunda. Jag vill inte slösa bort mitt liv med massa jäkla trams! Jag är väldigt säker på att det viktigaste i livet är att hitta ett sätt att må bra, och få andra att må bra omkring en. Hur det går till spelar ingen som helst roll. Jag försöker alltid må bra, men ibland tror jag att den driften går till överhand och gör mig stressad och olycklig.

Nåja, jag ville bara berätta hur tacksam och lycklig jag är! Jag har lite högt blodtryck, jag tänker att det kanske kan vara förklaringen på förstnämnda symptom. Jag ska börja träna strax igen, jag har saknat det så fruktansvärt mycket! Dra ner på saltet och koffeinet. Lära mig slappna av, jag tror jag är rätt stressad generellt.

Tack för att ni finns i mitt liv. Och tack Gud för att jag lever! <3

Jag har inte skrivit så mycket på senare, jag är inne i en lite tuffare period i mitt liv där jag inte är lika inspirerad. Men jag försöker definitivt att må bättre hela tiden, och bloggen kommer inte dö inom en överskådlig framtid.

Det som rör sig i mina tankar nu är att jag vet att man inte mår bättre av omständigheter. Det vet jag för att jag fått så mycket av det jag önskat mig, utan att må bättre. Snarare tvärtom många gånger; för mig har längtan och drömmar agerat som en ren glädjekälla! Sakerna jag får av livet gläds jag bara korta stunder åt.

Man kan förstås tänka positivt, glädjas över det man har. Det fungerar ibland, men verkligen inte alltid. Det verkar finnas en faktor som jag inte hittat ännu. En faktor som gör att det är lätt att tänka och känna positivt ibland, och svårt och närmast värdelöst att tänka positivt andra gånger.

Kanske beror det på hur negativ man varit det senaste dygnet, veckan eller månaden? Eller är det biokemiskt, att hjärnan helt enkelt inte kan känna glädje trots att den ser ljust på saker? Jag vet verkligen inte, och om ni har tankar och idéer så lyssnar jag gärna!

Jag kan leva i nuet om jag vill, och stöta bort negativa saker i framtid och dåtid. Det har jag övat ganska mycket på. Men vad gör man när nuet känns ganska otillfredsställande? Vem är det som upplever nuet och känner det som att något fattas? Vad har detta mytiska väsen för referenser och krav och varifrån får han dessa om han nu verkligen lever i nuet? Vad fan är jag egentligen?!

Jag såg just en inspirerande video med Vichen Lakhiani. Han pratar om att ägna 5 minuter av sin dag åt att hamna i emotionell och spirituell balans. Hans tanke är att om vi kan ägna tid åt att äta frukost och duscha varje morgon, så borde vi även kunna ägna några minuter åt själen.

Det är nämligen inte okej i vårat samhälle att ha dålig hygien, men det är tyvärr helt okej att gå omkring och må dåligt. Han säger att det inte är normalt att må dåligt, men det tycker jag nog att det är. Däremot kanske det inte är naturligt beteende för människan?

Det som slår mig är att även jag påverkas av min omgivning mer än jag tror. Den allmänna nedstämdheten gör att jag ofta inte tar mig i kragen, för att jag på någon nivå glömmer att man kan må bra. Det känns inte verkligt, och därför lägger man inte energi på det.

Jag menar, jag ägnar i genomsnitt 1 timme och en kvart varje dag åt motion och hälsa (räknade just ut ), men jag ägnar inte många minuter åt mitt psyke. Visst händer det, men frågan är varför prioriteten ser ut som den gör.

Man ses fortfarande som lite konstig om man läser självhjälpsböcker, eller går omkring på stan och ler. Jag misstänker att samhällets glädjenivå skulle öka ganska mycket om människor bara var inställda på att det var viktigt och möjligt att må bra. En sån enkel sak…

Aja, här är klippet…