Tonys magiska liv

Det har varit ledord för mig sedan igår.

Jag skriver ju ofta om hur man ska må bättre och sådär, och den tanken har fått mig att må bra ett tag nu. Jag gör en för stor grej av allting; går omkring och oroar mig för de mest onödiga ting.

Men tänker jag ”Ta inte allt så jävla allvarligt!” så börjar jag le, gå långsammare, bryr mig inte vad andra tänker och så vidare.

Tyvärr är inte detta heller en permanent lösning för att alltid må bra. Det fungerar väl för vissa, och inte för andra. Och för min del verkar det som att inget inte alltid fungerar. Olika tankesätt kan få mig glad vid olika tillfällen.

Vet ni vad man borde göra? Skriva upp alla tankar som gjort en glad i en jäkla lista, och sedan läser man igenom listan när man mår dåligt för att se om något resonerar med en och gör en lyckligare. Det kan väl vara allt från att affirmera att man är vacker, till att tänka på en solig semester. Eller tänka på sin partner eller sin katt. Allt som har fungerat en gång lär fungera någon mer gång?

Jakten på självkänsla...

Jag kan inte understryka nog hur viktigt det är med bra självkänsla och självförtroende! Inte bara för er, utan framför allt för mig själv. Jag kan fixa det genom rätt tankar, men jag lyckas alltid glömma bort att göra det.

Att ha en bra självkänsla förändrar hela mitt liv. Det förändrar förstås hur jag mår, men även hur jag kommunicerar med andra, vad andra får mig att känna och vad händelser har för betydelse för mig.

När jag känner att mitt värde brister så tror jag att jag måste hävda mig på olika sätt; kanske säga väldigt smarta saker eller bete mig som en skön människa. Men resultatet brukar snarare bli att jag verkar nervös och onaturlig i mitt beteende. Jag gör saker mer på grund av andra och min omgivning istället för att göra saker för att jag verkligen vill!

När självkänslan är högre än vanligt så kommunicerar jag tydligare, folk tycker mer om mig och jag uppskattar nästan allt som kommer till mig. Problem blir till utmaningar. Jag vet inte om det bara är vissa människor som förändras så mycket av självkänsla eller det beror på att jag har en allmän brist på det, men jag misstänker det första.

Samhället har tagit ifrån oss vår självkänsla successivt genom hela våra liv. Vi måste lyda våra föräldrar, vi måste lyda våra lärare, vi måste lyda våra chefer. Vi lär oss från skolan att vi måste göra som folk säger åt oss, och vi lär oss från Arbetsfördmedlingen att vi ska vara glada om någon tar emot oss, även om det är ett jobb vi inte vill ha.

Från TV, Internet, radio och tidningar lär vi oss hela tiden hur vi borde vara, vad som är populärt och hur vi ska bete oss. Vi lever helt enkelt inte i ett samhälle som bygger vårat självförtroende kring något – tvärtom. Kanske finns det ett syfte – svaga människor är lättare att styra. Eller så är det bara en effekt av att samhället ser ut som det gör.

De flesta har väldigt låg självkänsla. Men så kan man komma att tänka på vissa typer av kanske särskilt män, som verkar ha för mycket av den. Fast jag tror inte det stämmer, dessa alfahannar som styr genom våld har oftast lika låg självkänsla som alla andra. Annars skulle de bara kunna le med sin självkänsla och veta att allt redan var bra. Men det gör de inte. Det finns en uppsjö olika beteenden som stiger ur brist på självkänsla, och aggressioner är inte heller ovanligt.

Vi måste återfinna vårt självförtroende igen. Vi är alla mäktiga varelser, och vi visste om det när vi var barn. Då var det inte okej att vår vilja inte gick igenom. Visst finns det många tillfällen då vi måste samsas och förstå varandra, jämka och vara dynamiska. Men att sänka sin egen inre vilja och styrka bör aldrig vara försvarbart!

Kom igen! Lev! Älska! Var fri!

Var glad för fan!

Jag strävar ju alltid efter att må så bra som möjligt, och därför lägger jag mycket tid och energi på att lyckas med det. Då och då kommer jag fram till något viktigt som jag måste dela med mig av.

Som jag sagt innan så är det verkligen möjligt att förändra hur man mår direkt! Ingen process behövs, inget arbete, det krävs bara ett beslut. Men det är ändå en av de mest utmanande man kan göra.

När något har ett visst stadie så vill de gärna behålla det stadiet. Att förändras kräver energi, fast ibland frigör det mycket mer energi än man förlorar. Går man omkring och är spänd och arg så får man energi om man bara kan släppa det beteendet. Det finns hur mycket tips och guider som helst för det här, hundratals hjälp-dig-själv-böcker, och alla brukar prata om att visualisera eller bestämma sig. Föreställ dig att du börjar må bättre yada yada.

Det funkar inte… om man föreställer sig att man mår dåligt och ska må bättre, så kräver det att man verkligen ska tro på att det är möjligt, vilket man inte gör när man mår dåligt. Men det finns ett trick som jag brukar använda mig av, vilket också kräver ganska mycket fokus, men som fungerar…

Glöm helt enkelt det du är just nu, och bestäm vad du är istället. Inte vad du ska bli, utan vad du är nu. Vägra kom ihåg att du mår dåligt, vägra kom ihåg alla anledningar till det. Bete dig bara som en glad människa beter sig (rak rygg, le, andas djupt och lugnt osv) och ge det lite tid.

Du kommer alltid ha en historia om varför du mår dåligt, så det bästa du kan göra är att glömma bort den. Ge den inte energi genom att fundera och arbeta dig bort från den. Det låter den dig inte göra. När du glömmer din historia och skapar dig en ny så kommer du plötsligt vara glad, och du kan se på dina ”problem” med nya ögon.

Kom ihåg att det aldrig är befogat att må dåligt. Det finns inga problem som berättigar dåligt beteende. Du har alltid ett val!

Aleister Crowley, en ganska galen magiker...

När bloggen skapades så var den mer inriktad på djupare andlighet och på magi, därav domännamnet magik.se. Det följer fortfarande som en röd tråd, men ibland undrar nog vissa vad jag menar med ”Tonys magiska liv”. Jag menar inte ungefär samma som ”häftiga liv”, utan något djupare än så.

Vad är en magiker för mig?

En magiker är i världen, men inte av denna värld. En magiker lyssnar på tystnaden bakom ljuden, och hör tystnaden mellan tankarna. Han har kontakt med något större och djupare – men det är inget mystiskt – utan är bara närmare varandet än de flesta idag är.

Om man låter sina tankar avstanna utan att förlora medvetandet så känner man ett lugn och får en förståelse som inte kan förklaras med ord, eller ens förstås av psyket. Om vi hela tiden reagerar på det som händer omkring oss, så blir vi bara en produkt av världen, med ungefär lika mycket makt som en golvlampa. Det är när vi ställer oss utanför världen, ser den för vad den är, förstår dess symbolik och drivkrafter som vi kan börja vara en verklig medskapare med världen.

Jag anser inte att en magiker har övernaturliga krafter, jag tror helt enkelt att dessa människor lever ut sin mänskliga potential. Vi är djur, men vi är samtidigt inte som de andra djuren. Djuren kan förvisso vara närvarande i nuet, och de kan tänka och känna – men de kan inte tänka abstrakt på samma sätt och de är än mer en produkt av omgivningen. De reagerar, istället för att påverka. Människan är förmodligen det enda djur som kan ställa sig utanför, se, planera, skapa, förändra läget. Nåja, de allra flesta av oss gör det inte, men vi skulle kunna!

Jag ser Universeum lite som ytan på en flod. Det som sker, sker på ytan av denna flod. Skulle man vara omedveten om vad som döljer sig under ytan så skulle man aldrig kunna förutspå vad som kommer hända härnäst, och man skulle bara kunna påverka det genom att påverka ytskiktet. Men även om man motar vattnet i motsatt riktning så hjälper det inte särskilt mycket. Man påverkar, men det är väldigt ineffektivt och man känner sig snart maktlös inför naturen.

Det är välkänt inom andligheten att när man släpper sitt ego och sina tankar, så blir man mer ett med allt än annars. Det är ganska vanligt att människor börjar kommunicera med träd och dylikt under meditationer. Det är nog inte för att de plötsligt kan trädspråket, utan för att deras varande är synkroniserat med trädets. Det är därför ingen egentlig skillnad mellan de båda, därför behövs ingen kommunikation längre, förståelsen bara finns där. Om man skulle göra det här med floden, så skulle man kunna styra vattnet på ett mer effektivt sätt än innan.

Den stora frågan är… när man är synkad med floden, kommer man då vilja förändra den? Drivkraften att förändra var från början du själv, och när du måste släppa dig själv för att kommunicera/påverka med omgivningen så kanske denna drivkraft försvinner? Det är en fråga jag saknar svar på… kanske kan vi påverka först då när vi släppt egot och vår önskan är ren… eller så är naturen alltid perfekt, vilket vi inser när vi är där och därför inte vill förändra något.

En magiker förstår att allt i omgivningen bara är reflektioner av hans inre. Därför ägnar han mycket tid åt att förstå sig själv och sina drivkrafter. På samma sätt som han kan kika under ytan på floden för att förstå hur vågorna rör sig, kan han titta på sitt undermedvetna och lättare förstå varför vissa tankar över huvudtaget dyker upp. Man kan slåss mot individuella tankar, och slå sig trött, eller så kan man förstå ursprunget och ändra på något mer fundamentalt. Ett tecken på storhet är att förändra maximalt mycket med så liten ansträngning som möjligt. Detta kan bara ske genom djup integration med sig själv/omgivningen och förståelse.

Är du en magiker? Är jag? Ibland. Oftast inte. Men dithän ligger min strävan. Det är väldigt givande att meditera och experimentera med sitt eget varandra. Att låta psyket ta en paus ibland och inse att verkligheten ofta är något helt annat än man till vardags tror. För mig känns tankar ganska likt rädslor – som ett högfrekvent ljud som stör. Varandet känns som ett dovt brummande i jämförelse. Det här inser man dock först när man slutar tänka.

Jag skrev även i början av bloggen ytterligare information om vad jag ansåg att magi var.

Positiv eller negativ?

Ni minns att jag skrev om hur våra tankar förstör våra liv, och att vi kan må bra hela tiden om vi tänker rätt? Ja, sedan dess har jag inte alltid mått bra. Inte dåligt, men inte heller bra. Va fasen?

Jag har försökt använda mig av mitt sämre humör för att experimentera med vilka tankar som kan lyfta mig och sänka mig. Men de tankar som lyfte mig förut gör det plötsligt inte längre. Först trodde jag att jag ”tröttnat” på att tänka dem, och att de därför saknade kraft. Men när jag mår bra igen så blir jag alltid peppad av samma saker.

Idag har jag mått riktigt bra igen från 15-tiden och framåt ungefär. Då tänkte jag att jag skulle analysera vad för saker som gjorde att jag mådde bra, så att jag kunde applicera detta en annan gång när jag mådde sämre. Jag insåg bland att allt kändes så lätt. Jag tycker om mig själv, jag ser inga problem i framtiden, jag älskar människor runtomkring mig!

Men då dök en intressant fråga upp i mitt huvud. Mår man bra på grund av att saker är bra i livet, eller verkar saker i livet bra på grund av att man redan mår bra? Tänk på den ni…

Vad har ni för erfarenheter kring det? Hjälp mig på traven. Jag börjar misstänka det senare alternativet i alla fall. Då kommer frågan; Vad är det egentligen som gör oss lyckliga? Vad gör er lyckliga tror ni?