Tonys magiska liv

Andlighet eller religion?

Jag var på begravning idag. En kollega till mig gick bort för en tid sedan… ganska tragiskt då han inte var särskilt gammal och var en så speciell människa.

Det är inte ofta jag sätter min fot i en kyrka, men när jag gör det så brukar jag alltid få ut något av det. Det kan ta en stund, och ibland kan jag tycka det hela är fånigt, men ändå så efter en stund brukar jag fyllas av en ro, eller en tankfullhet som är väldigt trevlig.

Jag tror att det är den känslan som gör många religiösa. Många är inte vana att känna djupare känslor till vardags, och när de gör det så känns det som ett kärt återseende. Det gör att man blir mer mottaglig mot vad som sägs, och inte lika kritisk. Jag förstår att känslan som religioner kan ge är väldigt värdefullt för människor.

Det är inte så konstigt att man skapar en sfär av andlighet heller, eftersom man sitter ett stort gäng människor som alla är lugna till sinnet. Som lyssnar på musik som får dem att reflektera, känna, och med en präst där framme som inspirerar till självrannsakan och förståelse. Det ger en härlig stämning, oavsett vilken religion eller livsåskådning det är.

Därför är det lite trist att folk snöar in för mycket på ord, tankar och detaljer – istället för att lägga fokus på känslan och kontakten med både andra människor och något högre. Det är ju just den känslan som är det underbara med andligheten. Eller det är den känslan som är andligheten. Inte en lång berättelse om vem som gjorde vad och hur vi bör leva våra liv.

Jag är ganska säker på att de mest religiösa människorna på Jorden inte har besökt kyrkan varje söndag, utan har ett seriöst sökande efter något högre. Att de är fritänkande, nyfikna och studerandes deras religion. Att de har ett djupt förbund med något över dem själva. Det är något jag kan se upp till.

Resten av alla hycklare, slöreligiösa och fundamentalister har jag inte mycket till övers för…

Sommar-Tony

Fasen vilken skön sommar detta är! Nu har det i och för sig regnat ett par dagar, men idag är det gött ute igen. Jag har blivit helt beroende av sol och värme. Alla andra år har jag flytt direkt solljus så gott jag kunnat.

Antar att jag var tjock och svettig Men nu ere gött!

Har förresten haft massa problem med glädjenivån idag redan, trots att jag beskrev hur bra mitt liv är så sent som idag. Så är det ibland… Det första Universum gör när man brinner för något är att testa om man håller måttet. Gjorde jag det? Ptjah, det var jobbigt… fast å andra sidan hade det varit tusen gånger jobbigare om jag inte tänkt positivt, eller försökt.

Fast jag undrar nu om det verkligen bara är att jag tänker positivt som gjort mig lycklig. Det är kanske snarare så att det blivit enormt mycket enklare och mer logiskt att tänka positivt? Hormonellt maybe? Jag är aslycklig nu igen i alla fall

Nä, nu ska jag dricka upp min gurk/citronjuice och träna ben&mage. Sen ska jag ut till en sjö med min älskade tjej och götta mig.

Tony Tiger, Life is grrrreat!

Igår skrev jag om att jag borde sluta fokusera på det negativa och istället se det som är bra här och nu. Jag har gått och tänkt lite på det här, och det har faktiskt hjälpt mig en del. Jag har mått riktigt bra de senaste dagarna! <3

Hur bra ens liv är beror väldigt mycket på ens synsätt på det. Jag kom på att jag bara behövde se det positiva med mitt liv för att jag inom kort skulle bli glad och peppad! Jag får också en helt annan känsla för framtiden, den känns rolig och intressant, och inte som ett gäng saker man måste göra.

Så, jag går omkring och funderar kring hur jäkla bra jag har det, så ofta jag kan. Ibland kommer det in lite tankar som får mig att må sämre (vad jag tidigare skulle kallat ”normalt”), men jag börjar lära mig känna igen dem i alla fall så att jag kan ersätta dem med bättre tankar.

En sak man får tänka på när man ska förvandla depp till pepp, är att det kan ta en stunds övertalning för att se positivt på livet. Ofta kommer jag på mig själv med att försöka tänka positivt, för att sedan slå bort det efter 5 sekunder med ”Äsch, det funkar ju inte… livet är ändå skit på grund av XXXX”. Det tar mer än 5 sekunder för att förändra sina känslor, och man måste även tro på att man kan må bättre!

Nu kan det ha funnits flera faktorer som kan ha påverkat min glädjenivå… tankesättet kan vara det primära, men behöver inte vara. Jag har käkat B12 ett tag nu, det kan spela roll. Eller någon annan vitamin som jag får i mig via multivitaminpillrena. Det kan också vara min dagliga grönsaksjuice som jag druckit ett bra tag nu. Eller att jag börjat bygga muskler igen och börjat HIIT-träna, vilket ökar testosteronhalten och flera andra hormoner.

Så, som vanligt är det svårt att specificera exakt vad det är som gör en lycklig. Allt för att man inte ska kunna ha ett färdigt recept som fungerar jämt!

Glöm inte att de allra flestas liv redan är bra, och det inkluderar förmodligen även just dig! Förpesta inte ditt liv med att fokusera på de få delar som falerar, du är värd bättre!

AAAAAHH!

Jag gick och funderade kring nytt jobb och tänkte på hur stressigt det kan vara den första tiden på en ny arbetsplats. Det är så mycket att tänka på, planera, så många man måste ligga till lags. Man måste så snabbt som möjligt få en överblick av hur det ser ut nu och hur det bör se ut i morgon. Stressigt, men som tur är går den tiden över. Eller gör den det?

Jag insåg rätt snart att, fan, hela mitt liv är en mild variant av det där tänket. Så mycket av min tid går åt till att hitta lösningar på problem och tänka ut potentiella framtida risker. Jag går omkring och analyserar, funderar och oroar mig över saker som inte ens finns ännu.

Det är som att jag skulle ha en egen liten äcklig varelse inuti mig som tar över, som ständigt måste leta upp saker att må dåligt för. För faktum är att mitt liv är nästan alltid blir bättre än jag tror att det kommer bli. Där faller egentligen tanken om Law of Attraction som menar på att man får det man förväntar sig, och det man ger ut. Om det stämmer så förtjänar jag inte det härliga liv jag har idag

Jag utesluter inte att det ligger något i Law of Attraction, men mest tror jag att beroende på vart vi tittar så ser vi olika saker, som får oss att känna på olika vis. Och ser vi något vi gillar, så utför vi handlingar som indirekt gör att vi få mer av det vi gillar. Det är ju vida känt att man börjar se gravida magar överallt när man själv är gravid, osv.

Jag tror inte det behöver finnas en överordnad intelligens som beslutar att ge oss mer av det vi fokuserar på, det sköter vi så bra själva. I slutändan tror jag att allt finns i Universeum, och vi kan välja vad vi vill ha genom att röra oss både fysiskt, emotionellt, mentalt och själsligt.

Därför blir jag förbannad på mig själv när jag har ett bra liv men fyller det med negativitet. För jag har märkt att jag mår bra 95 % av min tid här på Jorden, men dessa procent fyller jag ut med att oroa mig för de övriga 5 procenten! Det gör ju hela livet ganska stressigt och ångestfyllt.

Fan Tony… slappna aaaav, le, njut av det du ser. Det finns inget jag måste uppnå om jag inte känner för det. Jag måste inte reparera hela världen och alla människor, jag kan bara vara mig själv och njuta av det. Jag kan drömma om saker, utan att veta hur allt ska gå till. Jag kan bara släppa det, till någon högre, eller till ingenting alls.

Som sagt, det känns som det negativa i mig är en egen varelse, eller personlighet. När jag är riktigt avslappnad och lycklig, och heeelt obrydd om vad som händer så förvandlas allt! Jag tittar in i folks ögon och ser kärlek, jag dömer inte folk jag vanligtvis dömer. Jag gillar musik jag vanligtvis tycker är fånig.

Jag vill leva mitt liv som om det vore en lek. Eller inte ”som om”, det ÄR en lek!

Relaterade inlägg

• Att byta perspektiv: Om hur vi påverkar vår verklighet och hur vi kan byta perspektiv till vad vi vill uppleva.
• Judomentalitet i vardagen: Om att inte slåss mot sina problem, utan att låta dem flyta förbi utan oro.
• Egot och stress: Om vad stress gör med en, och hur egot relaterar till detta.  Hur blir vi lyckligare?
• Avslappning, en väg till naturlig glädje: Om hur avslappning i sig kan öppna upp för sprudlande glädje!
• Tron på att man bör må dåligt: Om hur vi ibland kan övertala oss själva om varför vi ska må dåligt.

Att nå sina mål

Min blogg har ju varit väldigt fokuserad på att nå mål och framgång, och det har även fått mig att inse ett och annat. Bland annat att man inte blir lyckligare av att nå sina mål, och att risken finns att man lämnas tom och frågandes när målen väl är nådda.

Det gäller kanske inte alla, men det verkar vara ett mänskligt fenomen. Precis som när man köper en ny häftig pryl som ska förgylla ens liv, och inser att det var mycket roligare att planera köpet än att faktiskt ha produkten. Även om man faktiskt har nytta av den varje dag, så är det inget man går omkring och gläds av.

Samtidigt vet jag att man blir minst lika olycklig av att inte sträva efter framgångar över huvudtaget. Det är döden för en människa, och det är väl lite det som händer de flesta när de blir äldre och börjar nöja sig lite väl mycket med hur det är. Livet känns mediokert, meningslöst och tomt.

Lösningen ligger förstås mitt emellan dessa två kontrapoler, men det är verkar inte vara en helt enkel gräns att hitta. I alla fall inte för mig. Man måste förstå att glädjen ligger i att längta, inte i att faktiskt få det man längtar efter. Eller som folk brukar säga: meningen är inte målet, utan vägen dit. Sedan gäller det att längta lagom mycket, så att man blir upprymd, men inte stressad. Tillräckligt för att man ska hinna slappna av och njuta av det man har, men ändå inte stagnera i sin utveckling.

Jag tror inte man måste vara överdrivet aktiv i sina önskningar heller. Jag drömde mycket mer förr i tiden, och längtade efter något större och mer storslaget. I stor mån har jag slutat drömma så pass stort, och det har också påverkat min glädjenivå. Jag misstänker att det räcker att ha riktigt stora tankar i bakhuvudet, samtidigt som man lever sitt liv, för att hålla sig nöjd och intresserad.

Ett mål, långt långt borta, och många korta mål på vägen som man tar i den takt man orkar. Glömmer man målet längst bort så tappar de korta målen sina syften, och glömmer man de korta målen så kan man inte längre tro på den stora drömmen.

En annan faktor som spelar in är vilken glädjenivå man kan få ut ur en dröm. Ibland känns livet mörkt, och vad man än tänker ut så lockar det inte alls. Har du någon gång varit depressiv så vet du att det är där det grundar sig i. Jag tror att det här beror på att man saknar tro på att det verkligen kan slå in. En dröm som verkar ouppnåelig triggar oss inte det minsta, det kan snarare trycka ner oss ytterligare.

Så man får hitta drömmar som man kan acceptera är möjliga, och drömma större och större allteftersom man når sina mål. Eller så får man arbeta med sig själv och sin begränsade tro på vad man kan prestera. Det finns inget mer underbart än att ha ett tydligt mål, tro på det och sakta märka att man närmar sig det. Det ger sann mening med livet, oavsett om målet är meningslöst i sig självt eller inte.

Balans, nyckeln till lycka?

Livet är en balans. Det är inte första gången jag inser det, och det är säkert inte din första heller. Men balans är ett lurigt ord… balans mellan vad?! Det är inte alltid så lätt att veta vart mitten ligger, och man får helt enkelt prova sig fram i livet. Kanske håller man på att omrevidera den gränsen ända tills man blir gammal?