Det är denna medvetenhet som är så ny, i alla fall för oss människor. Vi börjar leta efter vilka vi är, vår härkomst, vårt syfte. Inga andra djur har gjort det tidigare, och det har heller inte funnits något behov. Men det är inte brist på behov som gjort att djuren inte undrat vilka de egentligen är, det har varit brist på objektivt tänkande.

Självklart börjar vi undra över syftet och vilka vi är. Men vi är precis nyfödda, och egentligen har vi precis funnit vår egen existens. Men tänk om vi bara är en samling enskilda delar? Tänk om det inte finns någon inre kärna som är du? Tänk om vi är vad vi bestämmer att vi är, och att syftet är helt vårt eget beslut?

Det är inte lätt att vara nyfödd utan förälder.

Vad för ursäkt har jag att inte vara allt detta?
Vad skulle kunna vara viktigare?

Här uppe spelar det inte så stor roll vad man gör, utan hur man gör det. Vad känner man när man genomför det? Är det inspiration, glädje och dylika känslor så är det bra oavsett vad det är man håller på med.

Här uppe finns det inga problem alls. De har förvandlats till utmaningar. Utmaningar som inte ens känns jobbiga, utan bara som ett korsord ungefär när man har tråkigt.

Sanningen är väl att ”Här uppe” är ”Här nere”. Samma värld. Samma liv som igår, eller för några minuter sedan. Men plötsligt flödar livet genom mig som en jättelik älv, och fyller mig med vördnad, respekt och en tacksamhet som inte är av denna värld. Den förbränner alla gamla värderingar och känslor till aska. Känslor som fyller mig i stället är känslor av vår som får en att vilja skutta till. Känslan av att vara nyförälskad, eller bara hitta sin passion i livet.

Jag inser att människans uppgift inte är att förändra världen. Det är inget fel på världen. Det är bara oss själva vi kan förändra, och med det kommer hela vår uppfattning av världen förändras. Just nu kan jag reglera om jag befinner mig Där uppe eller Där nere ganska lätt, genom att bara fokusera på känslorna jag beskriver ovan.

Jag hamnade där uppe, om så bara för en stund. Jag har försökt i några dagar nu att må bättre genom lite olika metoder. Exempelvis anstränga mig för att aldrig trycka ner min självrespekt och självvärde. Vilket innebär att jag inte får känna skuld, oro eller otillräcklighet. Det innebär inte att jag gör vad jag vill och skiter i andra, för man gör ju alltid sitt bästa, eller hur? Andra får döma mig bäst de vill, men jag får inte döma mig längre. Nix.

Jag har också försökt med att helt enkelt be om att få kontakt med en högre del av mig själv, mitt högre jag om man så vill. Och jag har ansträngt mig för att lyssna på vad den vill. Jag är också lyhörd för vad jag känner, och har insett att man konstant störs av små, små negativa tankar som tillsammans kan sabba dagar och veckor för en.

Överjag; jag åkallar dig! Fyll varje cell i min kropp. Var mig!

Jag vet inte om jag är gladare eller ledsnare än snittet, men jag har varit ledsen tillräckligt för att ha haft möjligheten att analysera varför man mår dåligt. Och när världen känns tom så beror det på att jag inte kan känna att jag är något särskilt alls. När jag inte spelar någon roll så spelar ingenting annat heller någon roll. När världen känns farlig beror det på att jag fokuserar på saker som skulle kunna skada mig, inte på att det faktiskt är lättare att skada sig än annars. Oh, och när jag känner mig lyckad och stark – Gud vad världen ler mot mig och alla människor är underbara individer, precis som jag.

Alltså, det man känner har fan ingenting med verkligheten att göra! Jag kan stressa röven av mig på jobbet för att jag känner att det är så sjukt mycket att göra idag, och jag kan för mitt liv inte komma under fund med hur jag någonsin skulle hinna klart med alla göromål. En timme senare är allt klart, och jag fattar inte vad jag nojade över. Men just där och då så var det verkligt för mig, jag trodde på det därför att jag kände det.

Det ger en helt ny känsla inför livet när man inser att det man känner inte behöver vara verkligheten, och att man i slutändan själv bestämmer vad verkligheten skall betyda för en. Bara att bära med sig den tanken när man är mitt uppe i stressen ger en i alla fall en chans att ändra riktning på tankarna.

När jag blir stressad och sur så beror det nog alltid på att jag är rädd för att misslyckas, berövas bekräftelse och kärlek. Det är den pinsamma sanningen, som jag vågar berätta för er eftersom jag är säker på att samma sanning gäller även för er. Jag nojar över att jag inte ska vara nöjd, att andra inte ska vara nöjda. När jag inser detta så vänder jag riktning direkt – det blir så uppenbart att rädslorna bara grundar sig i brist på självkärlek. När man slutar värdera och älska sig själv så blir livet en enda lång kamp om bekräftelse och kärlek. Och det är en kamp som man aldrig kommer vinna…

Min andra fiende, utöver stress och oro, är tomheten. Det ständiga mörket i livet som kommer tillbaka utan att jag vet varför. Ett hål som inte går att fylla. Jag går kring hålets kanter så gott jag kan, men det är ändå så tydligt att det är just ett hål jag går kring. Det tär… det är brist på mening. När det som tidigare var roligt inte längre tillfredsställer, och när inget man föreställer sig skulle kunna förbättra något, ja vad gör man då?

Det vet jag fortfarande inte, men jag misstänker skarpt att även detta beror på att man inte älskar sig själv tillräckligt. Man kan inte hitta livets mening utanför sig själv. Det finns ingen objektiv mening, och när man är lycklig så kan man acceptera den sanningen. Man vet att det är fucking meningslöst att sparka på en boll, skriva en bok eller dansa till musik – men det är förbannat tillfredsställande ändå!

Kanske är själva sökandet efter mening just ett symptom på depression. När man är lycklig letar man inte. Man erfar och njuter, lär sig och har roligt.

Skyll aldrig på något annat än dig själv när du inte är nöjd! Det är inte världen det är fel på, utan din tolkning av den och därmed din tolkning av dig själv. Jag tänker inte berätta för dig att du är vacker, underbar och älskvärd – för i slutändan spelar det ingen roll vad jag säger, utan bara vad du talar om för dig själv att du är.

Weeei, nytt jobb!!

Jag har tappat bloggfanatism på senaste, så när jag väl tänkte börja skriva lite oftare igen och kollade vart jag sist lämnade vid, så blev jag chockad. Har jag inte ens nämnt att jag bytt jobb?!

Efter att ha jobbat på samma ställe i 4,5 år så kände jag att det var dags! Jag har sökt jobb kontinuerligt medan jag varit anställd, men har kunnat vara väldigt kräsen. Så skulle hela verksamheten göras om från grunden, och så fick jag en intervju så perfekt så jag vart väldigt intresserad! Fyra intervjuer senare så tyckte de att jag skulle börja så snabbt som möjligt

Nu har jag jobbat där i snart 2 månader, och måste säga att jag verkligen stortrivs. Det är väldigt annorlunda sedan tidigare. Förr var jag endast nätverkstekniker tillsammans med 3-4 andra. Nu är jag ganska ensam på min position på ett mindre företag. Dessutom får jag chans att utveckla mitt programmeringsintrese. De är nämligen ett av Sveriges främsta e-handelsföretag, och använder sig mycket av .NET och webben.

Saker och ting är ganska ostrukturerade, och odokumenterade där. Mig gör det inget, det är mer som att börja städa hemma när det är riktigt jäkla stökigt – då märks det att man gör något! Jag har ordnat upp saker och ting ganska ordentligt redan *nöjd* Men det finns sjukt mycket mer att göra.

Så det är jättekul för mig. Medelåldern ligger väl också kring 30 i stället för 50, vilket också är ett lyft i mentaliteten. Det är också ett lyft i prestationskrav, och jag får verkligen jobba på ordentligt för att det ska hålla. Det är tufft, men jag utvecklas! Ställs varje dag inför hemskt obekväma saker som måste lösas. Men när man löser dem på löpande band så höjs ens självförtroende!

Lyfte mig också i lön och får 3500 kr mer i månaden, plus jourpenning som blir kanske 3000 extra i månaden. Woo!

Gratitude Journal

Jag tog hem en app till iPhone härom dagen som hette Gratitude Journal. Det går ut på att man ska skriva vad man är tacksam för varje dag, samt betygsätta sin dag.

Smart, tänkte jag. För jag vet att jag och de flesta andra behöver jobba på att vara mer tacksamma. När man sammanställer allt bra som har hänt under dagen så börjar man tycka att ditt liv är rätt bra ändå. Och med tiden förändras ens liv till det bättre.

Men jag gjorde en miss… Jag hade inte mycket att skriva varje dag för jag var inte tacksam nog. Jag ville tacka för ”riktiga” saker, inte för att jag hade mat på bordet. Men det var ju där själva grundproblemet låg… Jag nöjde mig inte med det lilla.

Så nu har jag börjat skriva desto mer! Allt som är positivt men som ändå sticker ut lite och inte är ren vardag. Man börjar till slut leta efter nästa braiga sak att skriva, och därmed förväntar man sig bra saker från livet. Det tror jag är ett bra recept till att må bättre!

Här är ett utdrag från de senaste tre dagarna bara:

Måndag

• Mår fantastiskt, känner mig lätt. Känns som kroppen renar sig! Nya kosten?
• Ska förmodligen ta ledigt 6 dagar innan jag slutar på mitt jobb.
• Ska förmodligen få 1000 kr från ett webbprojekt som inte tog så mycket tid att genomföra.
• Hittade massa ny bra musik på Spotify.

Tisdag

• Slutar på jobbet den 25e feb i stället för 4 mar. Får ledigt en vecka innan i alla fall så jag kan fokusera på studier och slappa lite. Utan att sno semestern dessutom. (Komp och flex).
• Vägde 84,3. I alla fall under 85…
• Solen sken när jag gick hem från jobbet. Så vackert!
• Tycker jag ser lite bättre/friskare ut på den nya dieten. Kul!

Onsdag

• En uppgradering av ett system på jobbet gick bra.
• Tacos, awesome!
• Köpte ett fucking KILO cashewnötter!

Torsdag (hittills)

• En kille på jobbet fortsätter att inspirera mig.
• Fick just 1000 kr från webbprojektet (se måndag).

Bortträngda minnen? Jag?

Min barndom har inte varit så bra. Kan man säga. Morsan var alkoholist, och jag spenderade många kvällar med att inte kunna sova för att jag oroade mig över att hon skulle somna med fimpen i soffan. Jag växte nog upp ganska mycket i förtid för att jag kände att jag var tvungen att passa upp på mina egna föräldrar.

Jag minns inte så mycket av min barndom alls. Några svaga minnen här och där. Därför har jag trott att jag går omkring med massa förträngda minnen som mitt undermedvetna vägrar låta mig ta del av. Och i min ständiga strävan efter utveckling så törstar jag ju efter denna information!

Även om jag har lite minnen så har jag liksom inga känslor kring det. Jag vet att jag borde fått emotionella problem av allt som hände. Att bli lämnad ensam i en lägenhet som fyraåring med sin däckade morsa, och andra vuxna som stod och skrek till mig och försökte hjälpa mig öppna dörren inifrån. Att så ofta få gå och handla folköl åt mamma, medan de andra barnen retades för det. Eller när hon slog upp en innerdörr med en köttyxa. Eller när varje jul präglades av fylla från alla håll. När alla förväntade sig att man skulle vara glad över alla julklappar men när man egentligen bara var rädd för att allt skulle spåra ur när som helst. Men jag känner inget kring det.

Jag vet att det suger att barn ska få vara med om sådant, men jag känner mig inte sorgsen direkt. Why?! Det gäller även annat… alla brukar minnas hur hemskt det var när ens föräldrar separerade, eller hur tunga tonåren var. Inte jag. Jag minns inte separationen mer än att jag kunde springa mellan dem och tigga glass två håll istället för bara ett. Tonåren minns jag lite bättre, men klarade mig bra genom att stänga av känslor och ägna mig åt mig själv. Jag kallade mig satanist och tyckte jag var så jävla intelligent och cool som kunde se saker klart i stället för att allt skulle präglas av svaga känslor.

Generellt har jag varit en väldigt lycklig person, lyckligare än många andra, sedan tonåren och framåt. Eller så är det bara så jag minns det… jag tycker alla klagar och klagar, men att jag genomlevt det ganska bra. Jag är ingen supermänniska… jag undrar vad det är jag döljer och vilken person jag skulle kunna vara om jag förenades med allt jag var ämnad att vara?

Jag har sökt på nätet efter meditations- och visualiseringstekniker för att återskapa minnen, men det fanns knappast nåt jätteutbud av detta. Jag ska söka lite till, men har ni tips så tar jag gärna emot. Annars får jag forma någon egen metod.

Hej svejs.

Är det du?

Om man tänker efter så är det ganska poänglöst att förakta och döma människor. Dels gör det ingen glad – men dessutom kanske de inte förtjänar att föraktas, hur korkade, elaka eller onda de än må vara?

Tänk att man kommer till jordelivet som ett blankt blad, och lär oss hur vi ska handskas med världen… från början lär man sig att skrika blir lika med mat. Sedan lär man sig om sin egen kropp, hur man styr sina kroppsdelar. Efter några år börjar vi lära oss förstå orsak och verkan i vår omgivning.

Vad händer om jag gör såhär mot mamma? Vad händer om jag krossar den här skålen? Från början undviker vi mest att göra ”fel” därför att vi inte vill bli bestraffade eller bli fråntagna kärlek. Men förhoppningsvis lär vi oss med åren att göra rätt för att det skall bli bättre för alla. Vi lär oss att om alla är glada så är chanserna större att man själv blir glad.

Detta är det tyvärr inte alla som lärt sig ännu. Men man kan inte se människor som korkade eller dumma i huvudet för att de inte kommit fram till samma saker som man själv gjort. Om de inte har några erfarenheter som pekar på att det skulle vara sant, varför skulle de då göra det? Det är idiotiskt att göra något man inte tror på. Och vad man tror beror ju på vad man erfarit sedan innan i livet.

Så på så vis är vi alla offer för vår omgivning. Vi kan bestämma i viss mån hur vi ska tänka och handla, men det kan inte skilja sig särskilt mycket från våra tidigare erfarenheter. En sviken människa kan inte kasta sig in i en ny relation utan att skydda sig. En bränd hand kommer inte lära sig jonglera med glödande kol. En bitter människa som upplevt att man bara kan lita på sig själv kommer inte plötsligt börja lite på allt och alla. Naturligtvis inte, och det är både förståeligt och bra beslutat av dem.

Det vi kan göra är att steg för steg gå åt rätt riktning. Göra mer rätt för varje dag som går. Det är så otroligt onödigt att döma andra för hur de lever sina liv, även om det går ut över dig, eftersom de bara är en produkt av sina tidigare upplevelser.

Nästa gång någon står och skriker på dig – kom ihåg att du har ett val. Ta det personligt, och förklara med kraft hur jävla idiotisk personen i fråga är – eller se det för vad det är. En rädd människa som tror att problemen ligger utanför honom/henne själv. En människa som känner sig hotad, arg, som skyddar sig. Vissa kommer attackera dig, vissa kommer ifrågasätta dig, vissa kommer trycka ner dig. Men hur kan man ta något personligt, när det de står och skriker om egentligen inte är riktat mot dig, utan bara är ett uttryck för deras rädslor?

Det betyder förstås inte att du aldrig gör fel och behöver lyssna på andra människor. Gör det du tror är bäst för att så många som möjligt blir lyckligare! Det innebär att anpassa sig, det innebär att då och då ge vika för sina önskningar.

Ingen behöver straff, de behöver möjligtvis hjälp! Jag skulle i alla fall behöva hjälp då och då…

Så jag började rannsaka mig själv om vad som stressade upp mig, och kom snabbt på att det var rädslan för att inte duga, eller att göra fel. Kanske inte så mycket att faktiskt få skäll för att man gjort fel, för det är ju ganska sällsynt trots allt, men själva tanken på det. Jag tänker skitofta på hur andra ska tolka det jag gör, och om jag kan göra saker bättre.

Jag inte bara tänker, jag oroar mig faktiskt för att inte göra rätt, ganska ofta. Men började jag applicera dessa tankar på en annan människa istället för mig själv och undrade hur jag skulle känna för en människa som ständigt behövde anstränga sig för att ligga alla till lags. Jag hade bara velat krama om personen och sagt att dennes självvärde inte ligger i vad denne gör. Och så länge personen i fråga gör det bästa med hon/han har så kan ingen någonsin kräva något annat.

Ja, så tänker jag om andra. Varför i helvete gäller inte dessa tankar mig själv?! Varför är jag exkluderad från resten av de snart sju miljarder människorna? Jag dömer mig själv så jävla hårt hela tiden, även för saker jag omöjligtvis skulle kunna göra annorlunda med den information jag då hade. För jag tycker inte det viktiga är vad man gör, utan ens intentioner. Och mina intentioner är alltid, alltid goda. Gör inte det mig till en underbar, älskvärd person? Är inte alla underbara, älskvärda personer?

Det är en väldigt skön känsla att tänka att ens självvärde inte sitter i vad man gör, eller hur andra tolkar ens handlingar. Jag vet att jag gör vad jag kan! Vad andra än säger till mig så säger det mer om dom än det gör om mig, eller hur?

Alla människor gör bara det de tror är bäst, utefter de erfarenheter de haft i livet. Ingen människa är ond, det är bara glädjenivån som varierar och erfarenheterna i livet…

.NET-programmering

Företaget jag jobbar för nu står inför en enorm förändring, och alla förändringar skall ske utan någon budgetförändring. Det kommer gå åt helvete, kan man säga, på ren svenska. Vi måste även söka om våra egna tjänster, så jag började känna mig ganska otrygg i min sits. Så jag började söka jobb lite mer intensivt.

I början av December fick jag en intervju på ett stort e-handelsbolag. ”Kul!” tänkte jag, och gick dit. Då var det mer snack om en teknikertjänst, men det omvandlades mer och mer till en ren programmeringstjänst. Så nu är det ASP.NET-programmerare man ska bli, med lite ansvarsområden gällande inköp, licenser osv.

Det är lite roligt, för jag kan inte ASP.NET, och det vet dom om En av intervjuarna kom från samma bakgrund som jag – PHP-programmering, och han sa att det inte kommer bli nåt större problem. Så nu blir det till att plugga .NET på fritiden. Vill inte komma dit och inte veta något om det.

Jag börjar i Mars, och det kommer bli en väldigt spännande tid. Slut på slappelivet på jobbet, misstänker jag. Måste visa framfötterna. Och det är lite läskigt, för jag har verkligen ingen aning om hur det kommer bli där borta. Eller hur länge jag får stanna för den delen.

Men jag kände att jag inte kunde stanna kvar på ett jobb bara för att jag kände till det. Då utvecklas man ju knappast som människa. Sedan får jag ju 3500 kr mer i månaden där Med jourpengarna så kommer jag typ ligga på 31-32 000 brutto, vilket är fucking awesome!

Nytt jobb, börja forma sin kropp ytterligare, jag lär mig mer om mig själv – just nu är livet jävligt spännande och roligt!

Han nämnde ganska kort i början att man har ett ”djupaste budskap” till sig själv. Grunden till alla tankar och det man säger till sig själv alltså, och att det för de flesta var att man inte duger som man är. Det var lite lustigt för jag gick och funderade på det samma morgon …

Tänk om det inte är stress som får oss på dåligt humör, tänk om det är tvärtom – att våra felaktiga tankar skapar negativ stress? För jag kan definitivt vara stressad och jävligt exalterad samtidigt. Och jag kan vara lugn och må skitdåligt.

Jag misstänker att jag har en ”inte bra nog”-attityd i grunden av min personlighet som skapar all negativ stress. För jag går omkring och försöker tillfredsställa andra mest hela tiden. Det i sig gör mig inte olycklig, men jag kan inte alltid lyckas och då blir jag besviken på kanske både mig själv och personen jag inte kan tillfredsställa. Varför måste jag tillfredsställa andra hela tiden?

Jag kan säga nej, det är inte det. Det har jag fått lära mig… men det är en sak att säga nej till främlingar eller avlägsna kollegor. En annan att säga nej till människor som står en närmast.

Inte nog med det… ”inte bra nog”-attityden håller mig igång ständigt, inte bara för andras skull utan även min egen. Jag måste göra det, och det, och det, och det, sen blir allting bra! För det är förstås inte bra som det är. Ingenting är bra nog som det är när man inte känner sig bra nog själv.

Så det är två saker jag ska tänka på:

1. Jag är bra som jag är. Jag behöver inte göra något för att bevisa det. Jag kan inte kontrollera hur andra mår eller hur de ser på mig.
2. Omständigheter gör mig inte lyckligare. Om det vore så, så skulle jag bara kunna göra samma saker varje dag så är jag lycklig för evigt. Så jag måste sluta tänka att allt kommer bli bra om jag löser en jäkla massa ”problem”.

Det ovan är källan till min stress. Vad är källan till din?

Oftast när jag ska ”tänka positivt”, så tänker jag att det som stör mig egentligen inte är så farligt. Jag försöker tänka att det lööööser sig, det spelar ingen roll. Exempelvis att det är stressigt på jobbet. Då kan jag tänka att det kommer gå över, att det kommer lösa sig, och jag tänker på hur jag kan lösa det bäst. Men detta är ett nästan värdelöst sätt att må bättre på… För någonstans vet man att man ljuger för sig själv.

Det jag så sällan minns är ju att det negativa jag försöker motverka bara ses som negativt, det är inte negativt. Det är ju min perception som gör någonting dåligt. Därför måste jag se annorlunda på det, istället för att försöka intala mig att det dåliga som händer mig är OK. För det är inte OK, det vet jag ju någonstans.

Det är sjukt mycket lättare att motverka min stress om jag tänker att jag inte är stressad istället. Att jag är avslappnad, att jag bestämmer hur jag ska må. Jag kanske har mycket att göra, men jag kan bestämma om det som ska göras är roligt eller ej. Det är jag som bestämmer hur mycket press jag ska känna för att bli klar. Oftast är det dessutom bara mina egna deadlines som jagar mig, ingen annans.

Så, det jag vill förmedla är att ”tänka positivt” inte innebär att acceptera all skit i ditt liv. Utan det handlar i stället om leta efter ett sätt att se på saker så att det inte ser ut som skit längre.

A non-book for self change

Jag läser en bra bok just nu som legat och skräpat på hyllan i många år. Energized Hypnosis – A non book for self change. Det är en bok om självhypnos, som talar om hur vi får problem med gamla tankemönster och hur vi blir av med dem. Jag har bara läst hälften än dock.

En sak som boken påminde mig om var att vi själva kan påverka hur vi ska uppfatta vår omgivning. Det har jag väl vetat om på ett plan hela tiden, och jag har praktiserat det bättre förr än nu. Exempelvis som härom dagen… jag gick på en promenad på kvällen och det var mörkt och jäkligt kallt. Jag kom på mig själv med att tänka negativt, och började leta efter en känsla av att det skulle vara mysigt. Och vips – julkänslor och mysighet. Så är det ju med allt, men man glömmer ständigt att man har ett val.

Man gör sig själv till ett offer för omständigheter och omgivning. Mycket av det vi upplever som dåligt anser vi komma utifrån. Dumma personer, stressiga miljöer, jobbiga problem. Psyket ser ogärna sig själv som delaktigt, det vore ganska obekvämt att inse det. Det är många som blir arga när man säger till dem att de själva kan bestämma – prova själva I själva verket kommer alla känslor inifrån, och det är inget förutbestämt hur vi ska känna kring något.

Boken pratar om hur vi lär oss saker som barn, och som sedan följer med oss som undermedvetna tankeprocesser för resten av livet. Det är inte fel det vi lärt oss, men det grundade sig på en bristfällig uppfattning många gånger. Om man exempelvis äter glass och råkar snubbla och bryter benet, så lär sig barnet att glass är lika med smärta. Något som sedan kan följa med en även som vuxen, helt utan att man minns sitt benbrott som barn. Nåja, lite fjantigt exempel, men ni hajjar.

Sådant här vilar på ett undermedvetet plan, långt ner i reptilhjärnan många gånger, vilket gör det svårt att ändra på. Det är, enligt boken, mycket svårare för fronalloben (mänskliga delen av hjärnan) att påverka reptilhjärnan, än tvärtom. Står det en strid mellan förnuft och känsla så vinner nästan alltid känslan till sist. Man bör också visa förståelse för de bristfälliga delarna av sitt eget psyke – kanske behandla det som man skulle behandlat barnet som lärde sig det felaktiga från början.

Det är en annorlunda bok, som försöker hypnotisera en genom text, och då och då ber den en göra saker man inte förstår. Som att slå med sitt ”favoritfinger” om man instämmer med det som står Jag förstår inte varför men jag följer det som står, oftast. En gång blev jag förbluffad… jag läste ett textstycke, och fick tillbaka ett par minnen jag inte haft sedan många år. När jag läst klart stycket stod det typ ”Om du under läsningen fick tillbaka gamla minnen, notera dessa i ett block”. Shit.

Jag har i alla fall börjat fundera en hel del kring varför jag inte minns min barndom särskilt väl, och vilka saker jag kan ha lärt mig fel. Vilka är minsta största brister? Vad gör mig mest rädd? En sak jag inte visste om innan men som jag insett nu är att jag hatar, verkligen hatar, att göra människor i min närhet besvikna. Jag gör väldigt mycket för att undvika det. Kanske för mycket. Känner jag att jag har förväntningar på mig så är det nästan omöjligt för mig att inte uppfylla dem. Det är någon ständig kamp efter kärlek, men det fungerar rätt dåligt.

Man bör nog skriva ner allt som gör en ledsen, och vara ärlig mot sig själv. Sedan avgöra varför man blir ledsen. Vissa saker har man säkert all rätt att bli ledsen, arg och besviken över, men mycket är nog gamla barnsliga rädslor…

Jag trodde någonstans att stress bara var när man kände sig uppjagad, när man hade för mycket att göra. Men jag insåg inte att stress kan vara en inre spändhet som följde med en hela dagen. En stress som i mångt och mycket skapar situationer där man blir uppjagad. Alltså tvärtom mot vad jag trodde – situationer gör mig inte stressad, utan mitt stressade psyke ser negativt på situationer så att de framstår som hetska och farliga.

Det förstås att man inte kan förändra detta på en dag, eller en vecka. Min kropp har lärt sig ett mönster och då tar det tid för psyket att omprogrammera det undermedvetna. Men jag har tagit några steg i alla fall.

Jag har minskat på tiden varje dag som jag sitter vid datorn. Det kan vara den största stressfaktorn faktiskt. Om jag är avslappnad och sätter mig vid datorn så inser jag snart att jag blivit stressad och spänd. Jag mår inte alltid dåligt av det, men till sist rinner det över och något som annars inte skulle reta upp en gör en förbannad.

Facebook är inte alltid en öppen flik i min webbläsare längre. Det räcker att jag kollar någon gång om dagen sådär. Jag läser inte alla artiklar på digg.com längre, utan bara 10-topplistan över dygnet. På Live Messenger presenterar jag mig alltid som upptagen. Och jag försöker göra en sak i taget. Nu skriver jag på min blogg, för att jag kände för det, inte för att jag var tvungen.

På jobbet försöker jag också göra en sak i taget, och det har gått bra. Det allra svåraste är att inte låta psyket fantisera ihop saker jag måste göra och idéer om hur dåligt allt kan gå. Det sker per automatik och gör att jag spänner mig.

Det är oerhört skönt att slappna av många gånger. Nu lyssnar jag på (iofs artificiellt från datorn) fågelkvitter och myser. Mitt psyke förvandlar saker som jag var tvungen att göra, till saker jag får göra. Idag får jag diska, jag väljer att göra det. Fast jag ska inte tänka medan jag diskar. Sedan får jag göra en inköpslista. Dessutom får jag träffa min kära pappa, och handla grejer på ÖB. Sedan åker jag hem till min älskling och kramas och läser en bok.

Men som sagt, det är mycket jobb kvar. Jag var bättre på detta förut än jag är nu. Jag undrar om inte just datorn och jobbet har förstört mig på många sätt. En stor utmaning är andra stressade människor som direkt drar med sig i sina tankar.

Äsch, glo på en film med Eckhart Tolle så länge eller nåt så hörs vi…

Click here to view the embedded video.

Click here to view the embedded video.

Click here to view the embedded video.

Click here to view the embedded video.

Click here to view the embedded video.

Det här känns väldigt privat för mig, men jag tänker berätta allt från början i alla fall. Om ni minns förra inlägget så framgick det att jag inte mådde så jäkla bra. Det hela började med att jag kände mig lite yr och halvt omtöcknad periodvis om dagarna, inget särskilt jobbigt, men när jag haft det så i några veckor så bestämde jag mig för att gå till vårdcentralen.

De tog massa prover hit och dit, och läkaren upptäckte ett blåsljud på hjärtat. Sedan den upptäckten för typ 1,5 månad sedan så har jag mått piss. Varit livrädd rentav. Jag är lite av en hypokondriker annars också, och har alltid varit rädd för att ha fel på hjärtat då det legat inom familjen på morsans sida. Så jag har fått gå och vänta på att kolla upp vad det är med ultraljud. Och under tiden har min nervositet gjort att hjärtat känts konstigt och gått på högvarv – något som gjorde mig helt övertygad om att det var något stort fel. Helt ärligt trodde jag att jag skulle dö

Men idag var jag på ultraljudet. Rädd som helvete. Hjärtat gick fort, jag försökte lugna mig, men läkarna var trevliga. Jag fick ligga där i en halvtimme, och de förde den där mojjen fram och tillbaka ur olika vinklar utan att säga ett knyst. Jag fantiserade ofrivilligt om vilka hemskheter de såg men inte berättade om. De kallade in en annan läkare som skulle kolla på resultaten. Inget fel på mitt hjärta!!! Åh, det kändes bättre än att vinna på lotto, seriöst. Vilken lättnad! Blåsljudet berodde på en naturligt trängre del av hjärtat som jag glömt namnet på,  vilket inte innebar någon fara alls. ”Gå hem och träna med dig! ” sa läkaren.

För, jag har inte tränat sedan jag fick reda på blåsljudet, jag ville inte äventyra något och läkaren avrådde mig. Läkaren jag hade idag verkade upprörd i tysthet över att den andre läkaren gjort mig så uppskakad. Så, den här tiden har varit kanske den jobbigaste någonsin för mig. Men det har samtidigt varit otroligt lärorikt.

Bland annat har jag tvingats fejsa min läkarskräck. Jag har alltid undvikit läkare och sjukvården. Och hypokondriker som jag är så inbillar jag mig alltid att jag har diverse åkommor. Men de har tagit så mycket blodprover på mig sedan dess och konstaterat att allt var bra. Så jag kan för första gången i mitt liv slappna av med vetskapen av att hjärta och blod är OKEJ!

Tron på att man ska dö förändrar verkligen en människa. I alla fall förändrade den mig. Jag tvingades tänka annorlunda kring saker. När andra blev upprörda över saker i livet så kändes de så jäkla bagatellartade – de borde vara så lyckliga som är friska och hela sina liv framför sig! Jag är extemt tacksam idag över det. Att få leva med min älskling Jenny för resten av mitt liv, att kanske få barn med henne i framtiden. <3

Jag ser annorlunda på människor, jag uppskattar mina nära och kära så mycket. Jag bryr mig inte om löjliga saker just nu… jag skiter i om jag blir pank. Jag skiter i om jag förlorar jobbet. Jag lever, och jag kan välja hur jag ska leva! Det är helt jäkla fantastiskt!

Jag började intressera mig av livet efter döden också, vilket var länge sedan. Jag har väl alltid trott på det på någon nivå, men jag har tappat bort mycket av det. Nyss var det bara en mental tanke att ”Ja, man lever nog vidare…” utan känsla eller djup. Nu tror jag på det, inte bara för att jag var rädd för att dö, utan för att så mycket pekar på det, vilket jag hade glömt bort lite. Det finns människor som man vet har varit totalt hjärndöda, och ändå kunnat återge vad läkarna sagt och gjort under operationen. Det är dokumenterat, och det saknas förklaring. Men det pratas det inte mycket om. Alla vetenskapliga förklaringar till att folk upplever nära-döden-upplevelser handlar om hur hjärnan påverkas av olika kemikalier och dylikt – men alla läkare vet att inget kan förnimmas what so ever om hjärnan är död. Det vore att påstå att sinnet sitter utanför hjärnan – vilket kanske är sant iofs…

Om jag ser på mitt liv ur ett större perspektiv, att det bara skulle vara ett segment i något ännu större, så vill jag bete mig bättre och annorlunda. Jag vill inte slösa bort mitt liv med massa jäkla trams! Jag är väldigt säker på att det viktigaste i livet är att hitta ett sätt att må bra, och få andra att må bra omkring en. Hur det går till spelar ingen som helst roll. Jag försöker alltid må bra, men ibland tror jag att den driften går till överhand och gör mig stressad och olycklig.

Nåja, jag ville bara berätta hur tacksam och lycklig jag är! Jag har lite högt blodtryck, jag tänker att det kanske kan vara förklaringen på förstnämnda symptom. Jag ska börja träna strax igen, jag har saknat det så fruktansvärt mycket! Dra ner på saltet och koffeinet. Lära mig slappna av, jag tror jag är rätt stressad generellt.

Tack för att ni finns i mitt liv. Och tack Gud för att jag lever! <3

Det som rör sig i mina tankar nu är att jag vet att man inte mår bättre av omständigheter. Det vet jag för att jag fått så mycket av det jag önskat mig, utan att må bättre. Snarare tvärtom många gånger; för mig har längtan och drömmar agerat som en ren glädjekälla! Sakerna jag får av livet gläds jag bara korta stunder åt.

Man kan förstås tänka positivt, glädjas över det man har. Det fungerar ibland, men verkligen inte alltid. Det verkar finnas en faktor som jag inte hittat ännu. En faktor som gör att det är lätt att tänka och känna positivt ibland, och svårt och närmast värdelöst att tänka positivt andra gånger.

Kanske beror det på hur negativ man varit det senaste dygnet, veckan eller månaden? Eller är det biokemiskt, att hjärnan helt enkelt inte kan känna glädje trots att den ser ljust på saker? Jag vet verkligen inte, och om ni har tankar och idéer så lyssnar jag gärna!

Jag kan leva i nuet om jag vill, och stöta bort negativa saker i framtid och dåtid. Det har jag övat ganska mycket på. Men vad gör man när nuet känns ganska otillfredsställande? Vem är det som upplever nuet och känner det som att något fattas? Vad har detta mytiska väsen för referenser och krav och varifrån får han dessa om han nu verkligen lever i nuet? Vad fan är jag egentligen?!

Det är nämligen inte okej i vårat samhälle att ha dålig hygien, men det är tyvärr helt okej att gå omkring och må dåligt. Han säger att det inte är normalt att må dåligt, men det tycker jag nog att det är. Däremot kanske det inte är naturligt beteende för människan?

Det som slår mig är att även jag påverkas av min omgivning mer än jag tror. Den allmänna nedstämdheten gör att jag ofta inte tar mig i kragen, för att jag på någon nivå glömmer att man kan må bra. Det känns inte verkligt, och därför lägger man inte energi på det.

Jag menar, jag ägnar i genomsnitt 1 timme och en kvart varje dag åt motion och hälsa (räknade just ut ), men jag ägnar inte många minuter åt mitt psyke. Visst händer det, men frågan är varför prioriteten ser ut som den gör.

Man ses fortfarande som lite konstig om man läser självhjälpsböcker, eller går omkring på stan och ler. Jag misstänker att samhällets glädjenivå skulle öka ganska mycket om människor bara var inställda på att det var viktigt och möjligt att må bra. En sån enkel sak…

Aja, här är klippet…

Click here to view the embedded video.

Jag skriver ju ofta om hur man ska må bättre och sådär, och den tanken har fått mig att må bra ett tag nu. Jag gör en för stor grej av allting; går omkring och oroar mig för de mest onödiga ting.

Men tänker jag ”Ta inte allt så jävla allvarligt!” så börjar jag le, gå långsammare, bryr mig inte vad andra tänker och så vidare.

Tyvärr är inte detta heller en permanent lösning för att alltid må bra. Det fungerar väl för vissa, och inte för andra. Och för min del verkar det som att inget inte alltid fungerar. Olika tankesätt kan få mig glad vid olika tillfällen.

Vet ni vad man borde göra? Skriva upp alla tankar som gjort en glad i en jäkla lista, och sedan läser man igenom listan när man mår dåligt för att se om något resonerar med en och gör en lyckligare. Det kan väl vara allt från att affirmera att man är vacker, till att tänka på en solig semester. Eller tänka på sin partner eller sin katt. Allt som har fungerat en gång lär fungera någon mer gång?

Vem vill du vara idag?

Vi tror att vi vet vilka vi är. Vi vet vad vi heter, vad vi gör på dagarna, vad vi står för, vad vi gör på fritiden. Vi vet också vad vi gillar för filmer, vad för politisk åsikt vi har och vilken relation vi har till en eventuell gud.

Vi använder oss av mallar för att kunna definiera oss själva. Genom att ha en överblickbarhet på den man är, så kan man plötsligt vara stolt över något. Man kan få en trygghet av vetskapen vad man är. Man vet också hur man ska handskas med omvärlden. Men vad händer när mallar och självbilder raserar?

Jag är inte så säker på att det är någonting dåligt nämligen. För dessa mallar är inte de vi egentligen är, det är bara spökbilder av hur vi har betett oss tidigare i livet. Det säger bara någonting om framtiden om du tänker fortsätta leva på samma sätt som du gjort tidigare. Men om du skulle släppa din självbild, så skulle du bli ett tomt blad. Och hur ett tomt blad beter sig är det ingen som vet.

Kanske börjar vi drivas av en helt annan kraft. Kanske få vi en känsla för vad som är rätt, eller så börjar vi drivas av något högre än den förprogrammerade varianten av människa som man var tidigare?

Jag tycker det är en spännande väg att gå! Det är så enkelt att bara tänka samma tankar varje dag, och så bekvämt att placera sig själv och andra i ett fack. Men dessa fack är inte bara trygga, utan direkt felaktiga många gånger. Vet vi ens hur världen ser ut egentligen? Om vi tar bort våra förutfattade meningar och våra tankar, ser världen då lika dan ut som nu?

Vi ser bara små fragment av vår omgivning, det som vi lärt oss att vi har nytta av att se. Saker vi ser varje dag sorteras således bort. Vi sätter värde på saker och ting, som bra och dåliga, fula och vackra, intressanta och ointressanta, sedan inbillar vi oss att detta speglar den verkliga världen. Fastän vi egentligen bara ser det vårt undermedvetna tillåter oss att se, och även detta vi faktiskt ser är beklätt i så mycket subjektiva tankar och känslor att det inte alls speglar det någon annan skulle sett.

Två människor med två olika verklighetsuppfattningar

Således är omvärlden verkligen en spegling av vårat eget inre. Det är inget hokus pokus eller metafysiskt – vi ser bara det vi sätter fokus på. Verkligheten som sådan är allt för komplex, avancerad och detaljerad för att kunna förstås av våra psyken. Så det enda vi kan göra är att ta in det vi tror är viktigt och hitta samband där vi kan. Inget fel på det – men det blir fel när vi tror att vi har objektivt rätt och andra har fel. Det blir fel när vi påstår oss se sanningen när vi bara ser en promille av det som finns omkring oss.

Är man intelligent på riktigt måste man nog inse att man inte förstår särskilt mycket alls, och man måste vara väldigt dynamisk i sitt tänkande. Det krävs mod för att göra sig av med sina föreställningarna och se saker med ett blankt sinne. En hel värld kan öppna sig, som ibland kan göra en ganska rädd. Allt som är nytt är skrämmande i början; vill du vara en äventyrare eller en fegis?

Over and out.