Tonys magiska liv

Här uppe är allting fantastiskt! Allt är intressant, alla människor är underbara. När man ser på dem så ser man en livshistoria, i stället för någon som bara är i vägen. Det gör det lätt att älska dem, och möta deras blickar.

Här uppe spelar det inte så stor roll vad man gör, utan hur man gör det. Vad känner man när man genomför det? Är det inspiration, glädje och dylika känslor så är det bra oavsett vad det är man håller på med.

Här uppe finns det inga problem alls. De har förvandlats till utmaningar. Utmaningar som inte ens känns jobbiga, utan bara som ett korsord ungefär när man har tråkigt.

Sanningen är väl att ”Här uppe” är ”Här nere”. Samma värld. Samma liv som igår, eller för några minuter sedan. Men plötsligt flödar livet genom mig som en jättelik älv, och fyller mig med vördnad, respekt och en tacksamhet som inte är av denna värld. Den förbränner alla gamla värderingar och känslor till aska. Känslor som fyller mig i stället är känslor av vår som får en att vilja skutta till. Känslan av att vara nyförälskad, eller bara hitta sin passion i livet.

Jag inser att människans uppgift inte är att förändra världen. Det är inget fel på världen. Det är bara oss själva vi kan förändra, och med det kommer hela vår uppfattning av världen förändras. Just nu kan jag reglera om jag befinner mig Där uppe eller Där nere ganska lätt, genom att bara fokusera på känslorna jag beskriver ovan.

Jag hamnade där uppe, om så bara för en stund. Jag har försökt i några dagar nu att må bättre genom lite olika metoder. Exempelvis anstränga mig för att aldrig trycka ner min självrespekt och självvärde. Vilket innebär att jag inte får känna skuld, oro eller otillräcklighet. Det innebär inte att jag gör vad jag vill och skiter i andra, för man gör ju alltid sitt bästa, eller hur? Andra får döma mig bäst de vill, men jag får inte döma mig längre. Nix.

Jag har också försökt med att helt enkelt be om att få kontakt med en högre del av mig själv, mitt högre jag om man så vill. Och jag har ansträngt mig för att lyssna på vad den vill. Jag är också lyhörd för vad jag känner, och har insett att man konstant störs av små, små negativa tankar som tillsammans kan sabba dagar och veckor för en.

Överjag; jag åkallar dig! Fyll varje cell i min kropp. Var mig!

Man har ju hört några gånger att verkligheten bara är en spegling av ens inre… jag har tänkt oftare och oftare att det stämmer. Inte bara på en metafysisk, flummig nivå, utan på riktigt.

Jag vet inte om jag är gladare eller ledsnare än snittet, men jag har varit ledsen tillräckligt för att ha haft möjligheten att analysera varför man mår dåligt. Och när världen känns tom så beror det på att jag inte kan känna att jag är något särskilt alls. När jag inte spelar någon roll så spelar ingenting annat heller någon roll. När världen känns farlig beror det på att jag fokuserar på saker som skulle kunna skada mig, inte på att det faktiskt är lättare att skada sig än annars. Oh, och när jag känner mig lyckad och stark – Gud vad världen ler mot mig och alla människor är underbara individer, precis som jag.

Alltså, det man känner har fan ingenting med verkligheten att göra! Jag kan stressa röven av mig på jobbet för att jag känner att det är så sjukt mycket att göra idag, och jag kan för mitt liv inte komma under fund med hur jag någonsin skulle hinna klart med alla göromål. En timme senare är allt klart, och jag fattar inte vad jag nojade över. Men just där och då så var det verkligt för mig, jag trodde på det därför att jag kände det.

Det ger en helt ny känsla inför livet när man inser att det man känner inte behöver vara verkligheten, och att man i slutändan själv bestämmer vad verkligheten skall betyda för en. Bara att bära med sig den tanken när man är mitt uppe i stressen ger en i alla fall en chans att ändra riktning på tankarna.

När jag blir stressad och sur så beror det nog alltid på att jag är rädd för att misslyckas, berövas bekräftelse och kärlek. Det är den pinsamma sanningen, som jag vågar berätta för er eftersom jag är säker på att samma sanning gäller även för er. Jag nojar över att jag inte ska vara nöjd, att andra inte ska vara nöjda. När jag inser detta så vänder jag riktning direkt – det blir så uppenbart att rädslorna bara grundar sig i brist på självkärlek. När man slutar värdera och älska sig själv så blir livet en enda lång kamp om bekräftelse och kärlek. Och det är en kamp som man aldrig kommer vinna…

Min andra fiende, utöver stress och oro, är tomheten. Det ständiga mörket i livet som kommer tillbaka utan att jag vet varför. Ett hål som inte går att fylla. Jag går kring hålets kanter så gott jag kan, men det är ändå så tydligt att det är just ett hål jag går kring. Det tär… det är brist på mening. När det som tidigare var roligt inte längre tillfredsställer, och när inget man föreställer sig skulle kunna förbättra något, ja vad gör man då?

Det vet jag fortfarande inte, men jag misstänker skarpt att även detta beror på att man inte älskar sig själv tillräckligt. Man kan inte hitta livets mening utanför sig själv. Det finns ingen objektiv mening, och när man är lycklig så kan man acceptera den sanningen. Man vet att det är fucking meningslöst att sparka på en boll, skriva en bok eller dansa till musik – men det är förbannat tillfredsställande ändå!

Kanske är själva sökandet efter mening just ett symptom på depression. När man är lycklig letar man inte. Man erfar och njuter, lär sig och har roligt.

Skyll aldrig på något annat än dig själv när du inte är nöjd! Det är inte världen det är fel på, utan din tolkning av den och därmed din tolkning av dig själv. Jag tänker inte berätta för dig att du är vacker, underbar och älskvärd – för i slutändan spelar det ingen roll vad jag säger, utan bara vad du talar om för dig själv att du är.

Gratitude Journal

Jag tog hem en app till iPhone härom dagen som hette Gratitude Journal. Det går ut på att man ska skriva vad man är tacksam för varje dag, samt betygsätta sin dag.

Smart, tänkte jag. För jag vet att jag och de flesta andra behöver jobba på att vara mer tacksamma. När man sammanställer allt bra som har hänt under dagen så börjar man tycka att ditt liv är rätt bra ändå. Och med tiden förändras ens liv till det bättre.

Men jag gjorde en miss… Jag hade inte mycket att skriva varje dag för jag var inte tacksam nog. Jag ville tacka för ”riktiga” saker, inte för att jag hade mat på bordet. Men det var ju där själva grundproblemet låg… Jag nöjde mig inte med det lilla.

Så nu har jag börjat skriva desto mer! Allt som är positivt men som ändå sticker ut lite och inte är ren vardag. Man börjar till slut leta efter nästa braiga sak att skriva, och därmed förväntar man sig bra saker från livet. Det tror jag är ett bra recept till att må bättre!

Här är ett utdrag från de senaste tre dagarna bara:

Måndag

• Mår fantastiskt, känner mig lätt. Känns som kroppen renar sig! Nya kosten?
• Ska förmodligen ta ledigt 6 dagar innan jag slutar på mitt jobb.
• Ska förmodligen få 1000 kr från ett webbprojekt som inte tog så mycket tid att genomföra.
• Hittade massa ny bra musik på Spotify.

Tisdag

• Slutar på jobbet den 25e feb i stället för 4 mar. Får ledigt en vecka innan i alla fall så jag kan fokusera på studier och slappa lite. Utan att sno semestern dessutom. (Komp och flex).
• Vägde 84,3. I alla fall under 85…
• Solen sken när jag gick hem från jobbet. Så vackert!
• Tycker jag ser lite bättre/friskare ut på den nya dieten. Kul!

Onsdag

• En uppgradering av ett system på jobbet gick bra.
• Tacos, awesome!
• Köpte ett fucking KILO cashewnötter!

Torsdag (hittills)

• En kille på jobbet fortsätter att inspirera mig.
• Fick just 1000 kr från webbprojektet (se måndag).

Jag var på en ”kurs” med Kay Pollak igår, den hette ”Att växa genom möten – och välja glädje”. Grunden i det han talade om var väl att försöka välja att se på saker positivt istället för negativt. Ingen raketforskning alltså, men han var en jäkligt rolig och skön gubbe.

Han nämnde ganska kort i början att man har ett ”djupaste budskap” till sig själv. Grunden till alla tankar och det man säger till sig själv alltså, och att det för de flesta var att man inte duger som man är. Det var lite lustigt för jag gick och funderade på det samma morgon …

Tänk om det inte är stress som får oss på dåligt humör, tänk om det är tvärtom – att våra felaktiga tankar skapar negativ stress? För jag kan definitivt vara stressad och jävligt exalterad samtidigt. Och jag kan vara lugn och må skitdåligt.

Jag misstänker att jag har en ”inte bra nog”-attityd i grunden av min personlighet som skapar all negativ stress. För jag går omkring och försöker tillfredsställa andra mest hela tiden. Det i sig gör mig inte olycklig, men jag kan inte alltid lyckas och då blir jag besviken på kanske både mig själv och personen jag inte kan tillfredsställa. Varför måste jag tillfredsställa andra hela tiden?

Jag kan säga nej, det är inte det. Det har jag fått lära mig… men det är en sak att säga nej till främlingar eller avlägsna kollegor. En annan att säga nej till människor som står en närmast.

Inte nog med det… ”inte bra nog”-attityden håller mig igång ständigt, inte bara för andras skull utan även min egen. Jag måste göra det, och det, och det, och det, sen blir allting bra! För det är förstås inte bra som det är. Ingenting är bra nog som det är när man inte känner sig bra nog själv.

Så det är två saker jag ska tänka på:

1. Jag är bra som jag är. Jag behöver inte göra något för att bevisa det. Jag kan inte kontrollera hur andra mår eller hur de ser på mig.
2. Omständigheter gör mig inte lyckligare. Om det vore så, så skulle jag bara kunna göra samma saker varje dag så är jag lycklig för evigt. Så jag måste sluta tänka att allt kommer bli bra om jag löser en jäkla massa ”problem”.

Det ovan är källan till min stress. Vad är källan till din?

Jag försöker att slappna av sedan några dagar tillbaka. Jag har insett så många gånger vad stress gör med mig, och försökt vända det, men resultaten är alltid väldigt kortvariga. Den här gången har jag kommit lite längre.

Jag trodde någonstans att stress bara var när man kände sig uppjagad, när man hade för mycket att göra. Men jag insåg inte att stress kan vara en inre spändhet som följde med en hela dagen. En stress som i mångt och mycket skapar situationer där man blir uppjagad. Alltså tvärtom mot vad jag trodde – situationer gör mig inte stressad, utan mitt stressade psyke ser negativt på situationer så att de framstår som hetska och farliga.

Det förstås att man inte kan förändra detta på en dag, eller en vecka. Min kropp har lärt sig ett mönster och då tar det tid för psyket att omprogrammera det undermedvetna. Men jag har tagit några steg i alla fall.

Jag har minskat på tiden varje dag som jag sitter vid datorn. Det kan vara den största stressfaktorn faktiskt. Om jag är avslappnad och sätter mig vid datorn så inser jag snart att jag blivit stressad och spänd. Jag mår inte alltid dåligt av det, men till sist rinner det över och något som annars inte skulle reta upp en gör en förbannad.

Facebook är inte alltid en öppen flik i min webbläsare längre. Det räcker att jag kollar någon gång om dagen sådär. Jag läser inte alla artiklar på digg.com längre, utan bara 10-topplistan över dygnet. På Live Messenger presenterar jag mig alltid som upptagen. Och jag försöker göra en sak i taget. Nu skriver jag på min blogg, för att jag kände för det, inte för att jag var tvungen.

På jobbet försöker jag också göra en sak i taget, och det har gått bra. Det allra svåraste är att inte låta psyket fantisera ihop saker jag måste göra och idéer om hur dåligt allt kan gå. Det sker per automatik och gör att jag spänner mig.

Det är oerhört skönt att slappna av många gånger. Nu lyssnar jag på (iofs artificiellt från datorn) fågelkvitter och myser. Mitt psyke förvandlar saker som jag var tvungen att göra, till saker jag får göra. Idag får jag diska, jag väljer att göra det. Fast jag ska inte tänka medan jag diskar. Sedan får jag göra en inköpslista. Dessutom får jag träffa min kära pappa, och handla grejer på ÖB. Sedan åker jag hem till min älskling och kramas och läser en bok.

Men som sagt, det är mycket jobb kvar. Jag var bättre på detta förut än jag är nu. Jag undrar om inte just datorn och jobbet har förstört mig på många sätt. En stor utmaning är andra stressade människor som direkt drar med sig i sina tankar.

Äsch, glo på en film med Eckhart Tolle så länge eller nåt så hörs vi…