Här uppe spelar det inte så stor roll vad man gör, utan hur man gör det. Vad känner man när man genomför det? Är det inspiration, glädje och dylika känslor så är det bra oavsett vad det är man håller på med.

Här uppe finns det inga problem alls. De har förvandlats till utmaningar. Utmaningar som inte ens känns jobbiga, utan bara som ett korsord ungefär när man har tråkigt.

Sanningen är väl att ”Här uppe” är ”Här nere”. Samma värld. Samma liv som igår, eller för några minuter sedan. Men plötsligt flödar livet genom mig som en jättelik älv, och fyller mig med vördnad, respekt och en tacksamhet som inte är av denna värld. Den förbränner alla gamla värderingar och känslor till aska. Känslor som fyller mig i stället är känslor av vår som får en att vilja skutta till. Känslan av att vara nyförälskad, eller bara hitta sin passion i livet.

Jag inser att människans uppgift inte är att förändra världen. Det är inget fel på världen. Det är bara oss själva vi kan förändra, och med det kommer hela vår uppfattning av världen förändras. Just nu kan jag reglera om jag befinner mig Där uppe eller Där nere ganska lätt, genom att bara fokusera på känslorna jag beskriver ovan.

Jag hamnade där uppe, om så bara för en stund. Jag har försökt i några dagar nu att må bättre genom lite olika metoder. Exempelvis anstränga mig för att aldrig trycka ner min självrespekt och självvärde. Vilket innebär att jag inte får känna skuld, oro eller otillräcklighet. Det innebär inte att jag gör vad jag vill och skiter i andra, för man gör ju alltid sitt bästa, eller hur? Andra får döma mig bäst de vill, men jag får inte döma mig längre. Nix.

Jag har också försökt med att helt enkelt be om att få kontakt med en högre del av mig själv, mitt högre jag om man så vill. Och jag har ansträngt mig för att lyssna på vad den vill. Jag är också lyhörd för vad jag känner, och har insett att man konstant störs av små, små negativa tankar som tillsammans kan sabba dagar och veckor för en.

Överjag; jag åkallar dig! Fyll varje cell i min kropp. Var mig!

Jag vet inte om jag är gladare eller ledsnare än snittet, men jag har varit ledsen tillräckligt för att ha haft möjligheten att analysera varför man mår dåligt. Och när världen känns tom så beror det på att jag inte kan känna att jag är något särskilt alls. När jag inte spelar någon roll så spelar ingenting annat heller någon roll. När världen känns farlig beror det på att jag fokuserar på saker som skulle kunna skada mig, inte på att det faktiskt är lättare att skada sig än annars. Oh, och när jag känner mig lyckad och stark – Gud vad världen ler mot mig och alla människor är underbara individer, precis som jag.

Alltså, det man känner har fan ingenting med verkligheten att göra! Jag kan stressa röven av mig på jobbet för att jag känner att det är så sjukt mycket att göra idag, och jag kan för mitt liv inte komma under fund med hur jag någonsin skulle hinna klart med alla göromål. En timme senare är allt klart, och jag fattar inte vad jag nojade över. Men just där och då så var det verkligt för mig, jag trodde på det därför att jag kände det.

Det ger en helt ny känsla inför livet när man inser att det man känner inte behöver vara verkligheten, och att man i slutändan själv bestämmer vad verkligheten skall betyda för en. Bara att bära med sig den tanken när man är mitt uppe i stressen ger en i alla fall en chans att ändra riktning på tankarna.

När jag blir stressad och sur så beror det nog alltid på att jag är rädd för att misslyckas, berövas bekräftelse och kärlek. Det är den pinsamma sanningen, som jag vågar berätta för er eftersom jag är säker på att samma sanning gäller även för er. Jag nojar över att jag inte ska vara nöjd, att andra inte ska vara nöjda. När jag inser detta så vänder jag riktning direkt – det blir så uppenbart att rädslorna bara grundar sig i brist på självkärlek. När man slutar värdera och älska sig själv så blir livet en enda lång kamp om bekräftelse och kärlek. Och det är en kamp som man aldrig kommer vinna…

Min andra fiende, utöver stress och oro, är tomheten. Det ständiga mörket i livet som kommer tillbaka utan att jag vet varför. Ett hål som inte går att fylla. Jag går kring hålets kanter så gott jag kan, men det är ändå så tydligt att det är just ett hål jag går kring. Det tär… det är brist på mening. När det som tidigare var roligt inte längre tillfredsställer, och när inget man föreställer sig skulle kunna förbättra något, ja vad gör man då?

Det vet jag fortfarande inte, men jag misstänker skarpt att även detta beror på att man inte älskar sig själv tillräckligt. Man kan inte hitta livets mening utanför sig själv. Det finns ingen objektiv mening, och när man är lycklig så kan man acceptera den sanningen. Man vet att det är fucking meningslöst att sparka på en boll, skriva en bok eller dansa till musik – men det är förbannat tillfredsställande ändå!

Kanske är själva sökandet efter mening just ett symptom på depression. När man är lycklig letar man inte. Man erfar och njuter, lär sig och har roligt.

Skyll aldrig på något annat än dig själv när du inte är nöjd! Det är inte världen det är fel på, utan din tolkning av den och därmed din tolkning av dig själv. Jag tänker inte berätta för dig att du är vacker, underbar och älskvärd – för i slutändan spelar det ingen roll vad jag säger, utan bara vad du talar om för dig själv att du är.

Gratitude Journal

Jag tog hem en app till iPhone härom dagen som hette Gratitude Journal. Det går ut på att man ska skriva vad man är tacksam för varje dag, samt betygsätta sin dag.

Smart, tänkte jag. För jag vet att jag och de flesta andra behöver jobba på att vara mer tacksamma. När man sammanställer allt bra som har hänt under dagen så börjar man tycka att ditt liv är rätt bra ändå. Och med tiden förändras ens liv till det bättre.

Men jag gjorde en miss… Jag hade inte mycket att skriva varje dag för jag var inte tacksam nog. Jag ville tacka för ”riktiga” saker, inte för att jag hade mat på bordet. Men det var ju där själva grundproblemet låg… Jag nöjde mig inte med det lilla.

Så nu har jag börjat skriva desto mer! Allt som är positivt men som ändå sticker ut lite och inte är ren vardag. Man börjar till slut leta efter nästa braiga sak att skriva, och därmed förväntar man sig bra saker från livet. Det tror jag är ett bra recept till att må bättre!

Här är ett utdrag från de senaste tre dagarna bara:

Måndag

• Mår fantastiskt, känner mig lätt. Känns som kroppen renar sig! Nya kosten?
• Ska förmodligen ta ledigt 6 dagar innan jag slutar på mitt jobb.
• Ska förmodligen få 1000 kr från ett webbprojekt som inte tog så mycket tid att genomföra.
• Hittade massa ny bra musik på Spotify.

Tisdag

• Slutar på jobbet den 25e feb i stället för 4 mar. Får ledigt en vecka innan i alla fall så jag kan fokusera på studier och slappa lite. Utan att sno semestern dessutom. (Komp och flex).
• Vägde 84,3. I alla fall under 85…
• Solen sken när jag gick hem från jobbet. Så vackert!
• Tycker jag ser lite bättre/friskare ut på den nya dieten. Kul!

Onsdag

• En uppgradering av ett system på jobbet gick bra.
• Tacos, awesome!
• Köpte ett fucking KILO cashewnötter!

Torsdag (hittills)

• En kille på jobbet fortsätter att inspirera mig.
• Fick just 1000 kr från webbprojektet (se måndag).

Han nämnde ganska kort i början att man har ett ”djupaste budskap” till sig själv. Grunden till alla tankar och det man säger till sig själv alltså, och att det för de flesta var att man inte duger som man är. Det var lite lustigt för jag gick och funderade på det samma morgon …

Tänk om det inte är stress som får oss på dåligt humör, tänk om det är tvärtom – att våra felaktiga tankar skapar negativ stress? För jag kan definitivt vara stressad och jävligt exalterad samtidigt. Och jag kan vara lugn och må skitdåligt.

Jag misstänker att jag har en ”inte bra nog”-attityd i grunden av min personlighet som skapar all negativ stress. För jag går omkring och försöker tillfredsställa andra mest hela tiden. Det i sig gör mig inte olycklig, men jag kan inte alltid lyckas och då blir jag besviken på kanske både mig själv och personen jag inte kan tillfredsställa. Varför måste jag tillfredsställa andra hela tiden?

Jag kan säga nej, det är inte det. Det har jag fått lära mig… men det är en sak att säga nej till främlingar eller avlägsna kollegor. En annan att säga nej till människor som står en närmast.

Inte nog med det… ”inte bra nog”-attityden håller mig igång ständigt, inte bara för andras skull utan även min egen. Jag måste göra det, och det, och det, och det, sen blir allting bra! För det är förstås inte bra som det är. Ingenting är bra nog som det är när man inte känner sig bra nog själv.

Så det är två saker jag ska tänka på:

1. Jag är bra som jag är. Jag behöver inte göra något för att bevisa det. Jag kan inte kontrollera hur andra mår eller hur de ser på mig.
2. Omständigheter gör mig inte lyckligare. Om det vore så, så skulle jag bara kunna göra samma saker varje dag så är jag lycklig för evigt. Så jag måste sluta tänka att allt kommer bli bra om jag löser en jäkla massa ”problem”.

Det ovan är källan till min stress. Vad är källan till din?

Jag trodde någonstans att stress bara var när man kände sig uppjagad, när man hade för mycket att göra. Men jag insåg inte att stress kan vara en inre spändhet som följde med en hela dagen. En stress som i mångt och mycket skapar situationer där man blir uppjagad. Alltså tvärtom mot vad jag trodde – situationer gör mig inte stressad, utan mitt stressade psyke ser negativt på situationer så att de framstår som hetska och farliga.

Det förstås att man inte kan förändra detta på en dag, eller en vecka. Min kropp har lärt sig ett mönster och då tar det tid för psyket att omprogrammera det undermedvetna. Men jag har tagit några steg i alla fall.

Jag har minskat på tiden varje dag som jag sitter vid datorn. Det kan vara den största stressfaktorn faktiskt. Om jag är avslappnad och sätter mig vid datorn så inser jag snart att jag blivit stressad och spänd. Jag mår inte alltid dåligt av det, men till sist rinner det över och något som annars inte skulle reta upp en gör en förbannad.

Facebook är inte alltid en öppen flik i min webbläsare längre. Det räcker att jag kollar någon gång om dagen sådär. Jag läser inte alla artiklar på digg.com längre, utan bara 10-topplistan över dygnet. På Live Messenger presenterar jag mig alltid som upptagen. Och jag försöker göra en sak i taget. Nu skriver jag på min blogg, för att jag kände för det, inte för att jag var tvungen.

På jobbet försöker jag också göra en sak i taget, och det har gått bra. Det allra svåraste är att inte låta psyket fantisera ihop saker jag måste göra och idéer om hur dåligt allt kan gå. Det sker per automatik och gör att jag spänner mig.

Det är oerhört skönt att slappna av många gånger. Nu lyssnar jag på (iofs artificiellt från datorn) fågelkvitter och myser. Mitt psyke förvandlar saker som jag var tvungen att göra, till saker jag får göra. Idag får jag diska, jag väljer att göra det. Fast jag ska inte tänka medan jag diskar. Sedan får jag göra en inköpslista. Dessutom får jag träffa min kära pappa, och handla grejer på ÖB. Sedan åker jag hem till min älskling och kramas och läser en bok.

Men som sagt, det är mycket jobb kvar. Jag var bättre på detta förut än jag är nu. Jag undrar om inte just datorn och jobbet har förstört mig på många sätt. En stor utmaning är andra stressade människor som direkt drar med sig i sina tankar.

Äsch, glo på en film med Eckhart Tolle så länge eller nåt så hörs vi…

Click here to view the embedded video.

Det här känns väldigt privat för mig, men jag tänker berätta allt från början i alla fall. Om ni minns förra inlägget så framgick det att jag inte mådde så jäkla bra. Det hela började med att jag kände mig lite yr och halvt omtöcknad periodvis om dagarna, inget särskilt jobbigt, men när jag haft det så i några veckor så bestämde jag mig för att gå till vårdcentralen.

De tog massa prover hit och dit, och läkaren upptäckte ett blåsljud på hjärtat. Sedan den upptäckten för typ 1,5 månad sedan så har jag mått piss. Varit livrädd rentav. Jag är lite av en hypokondriker annars också, och har alltid varit rädd för att ha fel på hjärtat då det legat inom familjen på morsans sida. Så jag har fått gå och vänta på att kolla upp vad det är med ultraljud. Och under tiden har min nervositet gjort att hjärtat känts konstigt och gått på högvarv – något som gjorde mig helt övertygad om att det var något stort fel. Helt ärligt trodde jag att jag skulle dö

Men idag var jag på ultraljudet. Rädd som helvete. Hjärtat gick fort, jag försökte lugna mig, men läkarna var trevliga. Jag fick ligga där i en halvtimme, och de förde den där mojjen fram och tillbaka ur olika vinklar utan att säga ett knyst. Jag fantiserade ofrivilligt om vilka hemskheter de såg men inte berättade om. De kallade in en annan läkare som skulle kolla på resultaten. Inget fel på mitt hjärta!!! Åh, det kändes bättre än att vinna på lotto, seriöst. Vilken lättnad! Blåsljudet berodde på en naturligt trängre del av hjärtat som jag glömt namnet på,  vilket inte innebar någon fara alls. ”Gå hem och träna med dig! ” sa läkaren.

För, jag har inte tränat sedan jag fick reda på blåsljudet, jag ville inte äventyra något och läkaren avrådde mig. Läkaren jag hade idag verkade upprörd i tysthet över att den andre läkaren gjort mig så uppskakad. Så, den här tiden har varit kanske den jobbigaste någonsin för mig. Men det har samtidigt varit otroligt lärorikt.

Bland annat har jag tvingats fejsa min läkarskräck. Jag har alltid undvikit läkare och sjukvården. Och hypokondriker som jag är så inbillar jag mig alltid att jag har diverse åkommor. Men de har tagit så mycket blodprover på mig sedan dess och konstaterat att allt var bra. Så jag kan för första gången i mitt liv slappna av med vetskapen av att hjärta och blod är OKEJ!

Tron på att man ska dö förändrar verkligen en människa. I alla fall förändrade den mig. Jag tvingades tänka annorlunda kring saker. När andra blev upprörda över saker i livet så kändes de så jäkla bagatellartade – de borde vara så lyckliga som är friska och hela sina liv framför sig! Jag är extemt tacksam idag över det. Att få leva med min älskling Jenny för resten av mitt liv, att kanske få barn med henne i framtiden. <3

Jag ser annorlunda på människor, jag uppskattar mina nära och kära så mycket. Jag bryr mig inte om löjliga saker just nu… jag skiter i om jag blir pank. Jag skiter i om jag förlorar jobbet. Jag lever, och jag kan välja hur jag ska leva! Det är helt jäkla fantastiskt!

Jag började intressera mig av livet efter döden också, vilket var länge sedan. Jag har väl alltid trott på det på någon nivå, men jag har tappat bort mycket av det. Nyss var det bara en mental tanke att ”Ja, man lever nog vidare…” utan känsla eller djup. Nu tror jag på det, inte bara för att jag var rädd för att dö, utan för att så mycket pekar på det, vilket jag hade glömt bort lite. Det finns människor som man vet har varit totalt hjärndöda, och ändå kunnat återge vad läkarna sagt och gjort under operationen. Det är dokumenterat, och det saknas förklaring. Men det pratas det inte mycket om. Alla vetenskapliga förklaringar till att folk upplever nära-döden-upplevelser handlar om hur hjärnan påverkas av olika kemikalier och dylikt – men alla läkare vet att inget kan förnimmas what so ever om hjärnan är död. Det vore att påstå att sinnet sitter utanför hjärnan – vilket kanske är sant iofs…

Om jag ser på mitt liv ur ett större perspektiv, att det bara skulle vara ett segment i något ännu större, så vill jag bete mig bättre och annorlunda. Jag vill inte slösa bort mitt liv med massa jäkla trams! Jag är väldigt säker på att det viktigaste i livet är att hitta ett sätt att må bra, och få andra att må bra omkring en. Hur det går till spelar ingen som helst roll. Jag försöker alltid må bra, men ibland tror jag att den driften går till överhand och gör mig stressad och olycklig.

Nåja, jag ville bara berätta hur tacksam och lycklig jag är! Jag har lite högt blodtryck, jag tänker att det kanske kan vara förklaringen på förstnämnda symptom. Jag ska börja träna strax igen, jag har saknat det så fruktansvärt mycket! Dra ner på saltet och koffeinet. Lära mig slappna av, jag tror jag är rätt stressad generellt.

Tack för att ni finns i mitt liv. Och tack Gud för att jag lever! <3

Det som rör sig i mina tankar nu är att jag vet att man inte mår bättre av omständigheter. Det vet jag för att jag fått så mycket av det jag önskat mig, utan att må bättre. Snarare tvärtom många gånger; för mig har längtan och drömmar agerat som en ren glädjekälla! Sakerna jag får av livet gläds jag bara korta stunder åt.

Man kan förstås tänka positivt, glädjas över det man har. Det fungerar ibland, men verkligen inte alltid. Det verkar finnas en faktor som jag inte hittat ännu. En faktor som gör att det är lätt att tänka och känna positivt ibland, och svårt och närmast värdelöst att tänka positivt andra gånger.

Kanske beror det på hur negativ man varit det senaste dygnet, veckan eller månaden? Eller är det biokemiskt, att hjärnan helt enkelt inte kan känna glädje trots att den ser ljust på saker? Jag vet verkligen inte, och om ni har tankar och idéer så lyssnar jag gärna!

Jag kan leva i nuet om jag vill, och stöta bort negativa saker i framtid och dåtid. Det har jag övat ganska mycket på. Men vad gör man när nuet känns ganska otillfredsställande? Vem är det som upplever nuet och känner det som att något fattas? Vad har detta mytiska väsen för referenser och krav och varifrån får han dessa om han nu verkligen lever i nuet? Vad fan är jag egentligen?!

Vem vill du vara idag?

Vi tror att vi vet vilka vi är. Vi vet vad vi heter, vad vi gör på dagarna, vad vi står för, vad vi gör på fritiden. Vi vet också vad vi gillar för filmer, vad för politisk åsikt vi har och vilken relation vi har till en eventuell gud.

Vi använder oss av mallar för att kunna definiera oss själva. Genom att ha en överblickbarhet på den man är, så kan man plötsligt vara stolt över något. Man kan få en trygghet av vetskapen vad man är. Man vet också hur man ska handskas med omvärlden. Men vad händer när mallar och självbilder raserar?

Jag är inte så säker på att det är någonting dåligt nämligen. För dessa mallar är inte de vi egentligen är, det är bara spökbilder av hur vi har betett oss tidigare i livet. Det säger bara någonting om framtiden om du tänker fortsätta leva på samma sätt som du gjort tidigare. Men om du skulle släppa din självbild, så skulle du bli ett tomt blad. Och hur ett tomt blad beter sig är det ingen som vet.

Kanske börjar vi drivas av en helt annan kraft. Kanske få vi en känsla för vad som är rätt, eller så börjar vi drivas av något högre än den förprogrammerade varianten av människa som man var tidigare?

Jag tycker det är en spännande väg att gå! Det är så enkelt att bara tänka samma tankar varje dag, och så bekvämt att placera sig själv och andra i ett fack. Men dessa fack är inte bara trygga, utan direkt felaktiga många gånger. Vet vi ens hur världen ser ut egentligen? Om vi tar bort våra förutfattade meningar och våra tankar, ser världen då lika dan ut som nu?

Vi ser bara små fragment av vår omgivning, det som vi lärt oss att vi har nytta av att se. Saker vi ser varje dag sorteras således bort. Vi sätter värde på saker och ting, som bra och dåliga, fula och vackra, intressanta och ointressanta, sedan inbillar vi oss att detta speglar den verkliga världen. Fastän vi egentligen bara ser det vårt undermedvetna tillåter oss att se, och även detta vi faktiskt ser är beklätt i så mycket subjektiva tankar och känslor att det inte alls speglar det någon annan skulle sett.

Två människor med två olika verklighetsuppfattningar

Således är omvärlden verkligen en spegling av vårat eget inre. Det är inget hokus pokus eller metafysiskt – vi ser bara det vi sätter fokus på. Verkligheten som sådan är allt för komplex, avancerad och detaljerad för att kunna förstås av våra psyken. Så det enda vi kan göra är att ta in det vi tror är viktigt och hitta samband där vi kan. Inget fel på det – men det blir fel när vi tror att vi har objektivt rätt och andra har fel. Det blir fel när vi påstår oss se sanningen när vi bara ser en promille av det som finns omkring oss.

Är man intelligent på riktigt måste man nog inse att man inte förstår särskilt mycket alls, och man måste vara väldigt dynamisk i sitt tänkande. Det krävs mod för att göra sig av med sina föreställningarna och se saker med ett blankt sinne. En hel värld kan öppna sig, som ibland kan göra en ganska rädd. Allt som är nytt är skrämmande i början; vill du vara en äventyrare eller en fegis?

Over and out.

Aleister Crowley, en ganska galen magiker...

När bloggen skapades så var den mer inriktad på djupare andlighet och på magi, därav domännamnet magik.se. Det följer fortfarande som en röd tråd, men ibland undrar nog vissa vad jag menar med ”Tonys magiska liv”. Jag menar inte ungefär samma som ”häftiga liv”, utan något djupare än så.

Vad är en magiker för mig?

En magiker är i världen, men inte av denna värld. En magiker lyssnar på tystnaden bakom ljuden, och hör tystnaden mellan tankarna. Han har kontakt med något större och djupare – men det är inget mystiskt – utan är bara närmare varandet än de flesta idag är.

Om man låter sina tankar avstanna utan att förlora medvetandet så känner man ett lugn och får en förståelse som inte kan förklaras med ord, eller ens förstås av psyket. Om vi hela tiden reagerar på det som händer omkring oss, så blir vi bara en produkt av världen, med ungefär lika mycket makt som en golvlampa. Det är när vi ställer oss utanför världen, ser den för vad den är, förstår dess symbolik och drivkrafter som vi kan börja vara en verklig medskapare med världen.

Jag anser inte att en magiker har övernaturliga krafter, jag tror helt enkelt att dessa människor lever ut sin mänskliga potential. Vi är djur, men vi är samtidigt inte som de andra djuren. Djuren kan förvisso vara närvarande i nuet, och de kan tänka och känna – men de kan inte tänka abstrakt på samma sätt och de är än mer en produkt av omgivningen. De reagerar, istället för att påverka. Människan är förmodligen det enda djur som kan ställa sig utanför, se, planera, skapa, förändra läget. Nåja, de allra flesta av oss gör det inte, men vi skulle kunna!

Jag ser Universeum lite som ytan på en flod. Det som sker, sker på ytan av denna flod. Skulle man vara omedveten om vad som döljer sig under ytan så skulle man aldrig kunna förutspå vad som kommer hända härnäst, och man skulle bara kunna påverka det genom att påverka ytskiktet. Men även om man motar vattnet i motsatt riktning så hjälper det inte särskilt mycket. Man påverkar, men det är väldigt ineffektivt och man känner sig snart maktlös inför naturen.

Det är välkänt inom andligheten att när man släpper sitt ego och sina tankar, så blir man mer ett med allt än annars. Det är ganska vanligt att människor börjar kommunicera med träd och dylikt under meditationer. Det är nog inte för att de plötsligt kan trädspråket, utan för att deras varande är synkroniserat med trädets. Det är därför ingen egentlig skillnad mellan de båda, därför behövs ingen kommunikation längre, förståelsen bara finns där. Om man skulle göra det här med floden, så skulle man kunna styra vattnet på ett mer effektivt sätt än innan.

Den stora frågan är… när man är synkad med floden, kommer man då vilja förändra den? Drivkraften att förändra var från början du själv, och när du måste släppa dig själv för att kommunicera/påverka med omgivningen så kanske denna drivkraft försvinner? Det är en fråga jag saknar svar på… kanske kan vi påverka först då när vi släppt egot och vår önskan är ren… eller så är naturen alltid perfekt, vilket vi inser när vi är där och därför inte vill förändra något.

En magiker förstår att allt i omgivningen bara är reflektioner av hans inre. Därför ägnar han mycket tid åt att förstå sig själv och sina drivkrafter. På samma sätt som han kan kika under ytan på floden för att förstå hur vågorna rör sig, kan han titta på sitt undermedvetna och lättare förstå varför vissa tankar över huvudtaget dyker upp. Man kan slåss mot individuella tankar, och slå sig trött, eller så kan man förstå ursprunget och ändra på något mer fundamentalt. Ett tecken på storhet är att förändra maximalt mycket med så liten ansträngning som möjligt. Detta kan bara ske genom djup integration med sig själv/omgivningen och förståelse.

Är du en magiker? Är jag? Ibland. Oftast inte. Men dithän ligger min strävan. Det är väldigt givande att meditera och experimentera med sitt eget varandra. Att låta psyket ta en paus ibland och inse att verkligheten ofta är något helt annat än man till vardags tror. För mig känns tankar ganska likt rädslor – som ett högfrekvent ljud som stör. Varandet känns som ett dovt brummande i jämförelse. Det här inser man dock först när man slutar tänka.

Jag skrev även i början av bloggen ytterligare information om vad jag ansåg att magi var.

Tony Tiger, Life is grrrreat!

Igår skrev jag om att jag borde sluta fokusera på det negativa och istället se det som är bra här och nu. Jag har gått och tänkt lite på det här, och det har faktiskt hjälpt mig en del. Jag har mått riktigt bra de senaste dagarna! <3

Hur bra ens liv är beror väldigt mycket på ens synsätt på det. Jag kom på att jag bara behövde se det positiva med mitt liv för att jag inom kort skulle bli glad och peppad! Jag får också en helt annan känsla för framtiden, den känns rolig och intressant, och inte som ett gäng saker man måste göra.

Så, jag går omkring och funderar kring hur jäkla bra jag har det, så ofta jag kan. Ibland kommer det in lite tankar som får mig att må sämre (vad jag tidigare skulle kallat ”normalt”), men jag börjar lära mig känna igen dem i alla fall så att jag kan ersätta dem med bättre tankar.

En sak man får tänka på när man ska förvandla depp till pepp, är att det kan ta en stunds övertalning för att se positivt på livet. Ofta kommer jag på mig själv med att försöka tänka positivt, för att sedan slå bort det efter 5 sekunder med ”Äsch, det funkar ju inte… livet är ändå skit på grund av XXXX”. Det tar mer än 5 sekunder för att förändra sina känslor, och man måste även tro på att man kan må bättre!

Nu kan det ha funnits flera faktorer som kan ha påverkat min glädjenivå… tankesättet kan vara det primära, men behöver inte vara. Jag har käkat B12 ett tag nu, det kan spela roll. Eller någon annan vitamin som jag får i mig via multivitaminpillrena. Det kan också vara min dagliga grönsaksjuice som jag druckit ett bra tag nu. Eller att jag börjat bygga muskler igen och börjat HIIT-träna, vilket ökar testosteronhalten och flera andra hormoner.

Så, som vanligt är det svårt att specificera exakt vad det är som gör en lycklig. Allt för att man inte ska kunna ha ett färdigt recept som fungerar jämt!

Glöm inte att de allra flestas liv redan är bra, och det inkluderar förmodligen även just dig! Förpesta inte ditt liv med att fokusera på de få delar som falerar, du är värd bättre!

AAAAAHH!

Jag gick och funderade kring nytt jobb och tänkte på hur stressigt det kan vara den första tiden på en ny arbetsplats. Det är så mycket att tänka på, planera, så många man måste ligga till lags. Man måste så snabbt som möjligt få en överblick av hur det ser ut nu och hur det bör se ut i morgon. Stressigt, men som tur är går den tiden över. Eller gör den det?

Jag insåg rätt snart att, fan, hela mitt liv är en mild variant av det där tänket. Så mycket av min tid går åt till att hitta lösningar på problem och tänka ut potentiella framtida risker. Jag går omkring och analyserar, funderar och oroar mig över saker som inte ens finns ännu.

Det är som att jag skulle ha en egen liten äcklig varelse inuti mig som tar över, som ständigt måste leta upp saker att må dåligt för. För faktum är att mitt liv är nästan alltid blir bättre än jag tror att det kommer bli. Där faller egentligen tanken om Law of Attraction som menar på att man får det man förväntar sig, och det man ger ut. Om det stämmer så förtjänar jag inte det härliga liv jag har idag

Jag utesluter inte att det ligger något i Law of Attraction, men mest tror jag att beroende på vart vi tittar så ser vi olika saker, som får oss att känna på olika vis. Och ser vi något vi gillar, så utför vi handlingar som indirekt gör att vi få mer av det vi gillar. Det är ju vida känt att man börjar se gravida magar överallt när man själv är gravid, osv.

Jag tror inte det behöver finnas en överordnad intelligens som beslutar att ge oss mer av det vi fokuserar på, det sköter vi så bra själva. I slutändan tror jag att allt finns i Universeum, och vi kan välja vad vi vill ha genom att röra oss både fysiskt, emotionellt, mentalt och själsligt.

Därför blir jag förbannad på mig själv när jag har ett bra liv men fyller det med negativitet. För jag har märkt att jag mår bra 95 % av min tid här på Jorden, men dessa procent fyller jag ut med att oroa mig för de övriga 5 procenten! Det gör ju hela livet ganska stressigt och ångestfyllt.

Fan Tony… slappna aaaav, le, njut av det du ser. Det finns inget jag måste uppnå om jag inte känner för det. Jag måste inte reparera hela världen och alla människor, jag kan bara vara mig själv och njuta av det. Jag kan drömma om saker, utan att veta hur allt ska gå till. Jag kan bara släppa det, till någon högre, eller till ingenting alls.

Som sagt, det känns som det negativa i mig är en egen varelse, eller personlighet. När jag är riktigt avslappnad och lycklig, och heeelt obrydd om vad som händer så förvandlas allt! Jag tittar in i folks ögon och ser kärlek, jag dömer inte folk jag vanligtvis dömer. Jag gillar musik jag vanligtvis tycker är fånig.

Jag vill leva mitt liv som om det vore en lek. Eller inte ”som om”, det ÄR en lek!

Relaterade inlägg

• Att byta perspektiv: Om hur vi påverkar vår verklighet och hur vi kan byta perspektiv till vad vi vill uppleva.
• Judomentalitet i vardagen: Om att inte slåss mot sina problem, utan att låta dem flyta förbi utan oro.
• Egot och stress: Om vad stress gör med en, och hur egot relaterar till detta.  Hur blir vi lyckligare?
• Avslappning, en väg till naturlig glädje: Om hur avslappning i sig kan öppna upp för sprudlande glädje!
• Tron på att man bör må dåligt: Om hur vi ibland kan övertala oss själva om varför vi ska må dåligt.

När jag är stressad så känner jag mig också spänd och stissig. Jag känner mig mer enkelspårig än annars, och det är som att något i mig letar efter problem att akta sig för. Så kanske är stress helt enkelt en ständigt pågående varningsklocka för någonting, som antingen är obefogad eller som vi aldrig löser genom handling?

Jag tror att det är förödande att gå omkring och känna sådär, så jag är besluten vid att släppa sånt beteende, mer än för korta tillfällen. Man blir ju också väldigt egocentrerad, av den enkla anledningen att man inte har tid att tänka på annat än problem. En annan sak jag märkte tydligt idag var att jag hamnade i ett stressat beteende så fort jag var i en göra-mentalitet. Om jag tänkte på saker jag skulle göra under dagen, eller saker jag borde göra nu, så blev jag strax stressad. Ibland positiv stress, men oftare negativ. Så fort jag däremot ändrade till en vara-mentalitet infann sig lugnet igen. Exempelvis tittade upp mot träden och andades den friska luften.

Jag tror inte längre att det finns positivt och negativt tänkande som påverkar en själv, andra eller Universum. Men jag tror att vissa tankar skapar stress hos oss, vilket strålar ut ”dåliga” saker till Universum. Oftast vet vi inte ens varför vi blir stressade. Vi är medveten om en så otroligt liten del av allt som hjärnan behandlar. Enligt videon jag pratade om igår så sker 99,9999 % av allt i ditt liv helt automatiskt, utan din vetskap. Det betyder inte att du inte kan bli medveten om det, men då måste du aktivt söka upp det i sinnet.

Han berättar också varför folk har så svårt att förändra sina liv. De har en liten tanke om att de vill förbättra något i deras liv, men 99,9999 % av deras beteendemönster är automatiserat. Så klart kommer man inte vinna över sådana odds. Det man får göra är att aktivt leta efter källorna till sina beteendemönster. Ifrågasätter varför man tänker, känner och gör som man gör i livet. När man förstår varför och ändrar källan, så kommer ”rätt” beteenden automatiskt infinna sig. Det stämmer också med vad jag har upplevt. Jag har alltid sagt att disciplin har ingenting med viktminskning att göra… ingen människa i världen är så disciplinerad att hon skulle välja att lida månad efter månad. Det gäller att hitta ett nytt sätt att se på saker, så att det blir njutbart!

En annan tänkvärd aspekt av att vi är så omedvetna som vi är, är just att vi missar de allra mesta signalerna från omvärlden. Vi ser inte saker vi ser varje dag längre, för att hjärnan tycker det är onödig information. Vi ser sådant som vi bedömer vara relevant, som en cyklist som kommer i all hast mot en… Det får mig också att tänka på positiva och negativa människor. För vi upplever det vi är inställda på att uppleva. En positiv människa ser positiva saker och möjligheter i omgivningen, medan en negativ människa har fokus på helt andra ting och missar alla anledningar till att må bra. Det skapar en väldigt begriplig variant av Law of Attraction tycker jag.

Min plan är att stressa ner så mycket jag bara kan, tänka positivt och leta efter möjligheter. Min plan är också att leta efter vackra och positiva saker i min miljö. Jag tror detta leder till a) mental klarhet. b) bättre hälsa. c) ett lyckligt liv. Jag vill än en gång rekommendera folk att titta på filmen jag refererade till i tidigare inlägget. Där tas allt det här och mycket mer upp.

Jag kom fram till att min oroliga personlighet är en kvarleva från lång tillbaka, kanske ända från barndomen. Jag insåg också att jag kunde släppa min personlighet och vara helt blank och bestämma vilka egenskaper jag skulle besitta. Jag vill inte att mitt liv påverkas av dåtiden, jag vill att det ska påverkas av mina intentioner i nuet.

På vägen till jobbet idag fick jag en skön tanke som jag kanske inte fått om jag inte gjort ovanstående övning. Jag började se livet lite som judo – i stället för att kämpa mot mina problem så kan jag använda mig av energin som kom mot mig och riktade den åt ett annat håll.

Det gäller alltså dels att sluta fantisera ihop värsta tänkbara scenarier, och dels att se med rent psyke på det som kommer mot en och lita på att man kan hantera det graciöst när tiden är kommen. Med en elegant svepning ändrar man något som tidigare uppfattades som problem, till något väldigt bra. Och helt utan att känna ångesten och nervositeten.

Jag har övat på att göra mig av med ”men tänk om..?”, ”vad händer när…?” och bara lita på att det kommer lösa sig helt naturlig. Inte av sig självt kanske, men jag är inte längre rädd för något som kommer mot mig. Det känns snarare lite som en intressant utmaning.

Det här är inte helt lätt, psyket är så inställd på felsökning att den alltid hittar saker är fel och saker som kan gå fel. Den hittar också på saker man måste göra, för om man inte gör det, oj oj oj, då kan detta och detta hända. Snälla… om det är såhär den genomsnittsliga människan går omkring och tänker så kan jag förstå att alla depressiva, får cancer och dör i förtid.

Jag har alltid varit ganska radikal vad det gäller tron på att allt är möjligt. Det har varit lite som en religion för mig och jag har blivit närmast stött när folk påstod saker som ”efter sol kommer regn” och ”man måste må dåligt ibland för att kunna må bra senare”. Det har alltid klingat så fruktansvärt fel i min själ.

Nu för tiden finns det väl kvar någonstans där bakom, men ”religionen” levde inte längre kvar i mina känslor. Jag trodde inte riktigt på det, jag kände istället att man måste kämpa för att komma vart man vill – och då är man ju egentligen ett offer för omständigheter och verkligheten.

Men idag blev jag påmind att allt verkligen är möjligt! Samt att världen ler mot en om man ler mot den. När jag förväntar mig att goda saker kommer hända mig idag och att jag kan bli precis vad jag vill så känns allting väldigt roligt. Ser fram mot arbetsdagen, ser fram mot nya ”problem” osv. För varje ny händelse i vardagen så har jag chans att bestämma vem jag är!

Detta i kombination med att verkligen lyssna på psyket har gjort mig lycklig idag. Psyket avbryter nästan allt och funderar kring allt som kan gå dåligt. Den tror seriöst att den måste lösa alla problem innan de ens uppträder. Det gör att hela livet känns spänt, oroligt och helt åt helvete. Nu ska jag försöka ta det som det kommer bara. Le mot världen, förvänta mig det allra högsta och aldrig glömma bort vem jag är.

Om ni har märkt det så har mitt fokus gått lite från det fysiska tillbaka till det andliga Jag är fan omotiverad till att gå ner i vikt just nu, men den strävan kommer nog snart igen. Till dess ska jag försöka undvika att gå upp i vikt – men jul och nyår stundas ju. Se, nu börjar psyket oroa sig igen. AVBRYT!

Här är den samlade listan med mål som jag har haft sedan bloggens start för lite mer än ett år sedan:

• Gå ner i vikt, hålla hälsan hög, se bättre ut.
  • Status: Jag har gått ner 36 kg och har börjat sakta närmat mig min målvikt, även om det är minst 14 kg kvar. Jag ser bättre ut, mår mycket bättre och är starkare. Hela mitt liv är förändrat egentligen, bara att jag vant mig så sakta att det känns så självklart nu. Till slutet av året hoppas jag på att gå ner resterande kilon.

• Öka karisma, öka retorik och hur jag framställer mig själv. Självförtroende.
  • Status: Blivit lite bättre, bättre självkänsla i och med viktnedgången. Jag har lyssnat på en del ljudböcker som inspirerat och förändrat mig. Men här har jag väldigt mycket kvar att arbeta på. Det är lite av ett misslyckande faktiskt. Men nu är det dags att börja fokusera på detta igen!

• Öka ekonomiska tillgångar, mer pengar än jag gör av med.
  • Status: Jag har ökat min månadslön med 6500 kr i månaden, så det har verkligen förändrat min levnadsstandard. Jag fick en fet klumpsumma också, som mycket har gått till körkortet. Idag har jag gott så jag klarar mig, men jag har inte kommit dit jag vill. Jag vill samla ihop till en buffert så jag klarar mig i några månader om det skulle knipa.

• Ständigt inre lugn och glädje, aldrig stress
  • Fail. Det har inte skett, bara periodvis. Jag har varit lyckligare i livet än jag är nu, men det har verkligen börjat nå topparna igen. Och jag kan väl säga att jag har jävligt höga mål vad det gäller hur man bör må.

• Ta körkort
  • Success!! Lyckades idag. Fy helvete vad svårt det var, och dyrt också. Över 30 papp gick det på… men nu är det över!! Nu kan jag börja fokusera på annat!

• Lära mig spela gitarr
  • Njäe, jag lärde mig typ 8 ackord och kunde spela lite. Nu kan jag väl fyra av dem ännu och nån liten melodislinga, men nej. Det ligger på is. Inte så sugen… men nån gång!

• Hitta en lägenhet i centrum.
  • Yes!! Jag hade sån tur! Jag har fått min drömlägenhet nu, som förvisso är dyr men ändå. Den har nära till allt. 20 min gångväg till jobbet, 3 min till affären, 20 meter till spårvagnen. En livsdröm som blivit sann!

• Bli bättre på Engelska
  • Lite fail. Även om mycket av rädslan till att prata engelska faktiskt har släppt så har jag inte blivit mycket bättre. Men jag tänkte ta tag i det.

• Bli bättre på PHP och utveckla något större projekt.
  • Lite fail också, jag har lärt mig lite mer och kodat på nåt projekt ibland, men jag har inte gjort mig själv till den expert jag hade tänkt mig.

Nya mål i livet

Ja, så nu har jag lite nya mål i livet, som jag vill börja jobba med nu genast.

• Samla ihop en buffert, så jag klarar mig i, säg, 3 månader utan att jobba om det skulle behövas. Jag har insett att väldigt mycket beror på om jag har jobb eller inte, och att jag riskerar att förlora min underbara bostad om det skulle skita sig rejält, trots A-kassa. I alla fall blir det knapert. Så vill jag inte ha det.
• Nå min målvikt, och sedan börja bulka upp och få riktigt bra kondition. Springa Göteborgsvarvet 2011 kanske?
• Jag vill börja satsa lite mer på min karriär, nu när körkortet är över så tänker jag börja plugga på egen hand. Främst sådant jag redan pluggat, men var för lat för att certifiera mig i. Jag vill certifiera mig i CCNA-nätverksteknik, i VMWare och i nån linuxkurs.
• Fixa min självkänsla ordentligt så att jag är riktigt stolt över mig själv och älskar mig alltid. Slappna av och leva mer i nuet, njuta mer av livet.

Jag sov inte så bra sedan jag flyttade till min nya lägenhet, jag låg och vred mig ganska mycket och ångestartade tankar passerade mitt huvud. Eller snarare så tog det en stunds analyserande innan jag insåg att de var ångestartade. Jag tänkte inte ens på att jag tänkte tankar som fick mig stressad.

Jag lyckades inte få bort tankarna den kvällen, men jag insåg att jag inte skulle lägga mer tid på att försöka lösa problem som ligger utom räckhåll för lösning. Självklart ska man tänka på problem,  men var problem har sin tid och plats för lösning, och oftast är det inte nu.  I stället skulle jag fokusera på att må bra helt enkelt.

Det skulle handla om små, små saker hela tiden. Som att verkligen stanna upp och njuta av duschen, eller tugga maten långsamt och känna hur det smakar, eller bara ta det lugnt och le en stund. Jag insåg att sådant var väldigt mycket smartare att lägga sin tid på än att försöka lösa olösbara problem.

Dagen efter (igår) fortsatte jag att fokusera på detta nya sätt att leva på, och märkte en del spännande resultat. Först tänkte jag ”Mm, vad skönt det är, men det är inte direkt roligt heller…”, det kunde kännas rentav tomt trots att jag slappnade av. Men ju mer jag lärde mig slappna av, och gick i genom olika muskelgrupper mentalt, desto mer glädje fick jag. Kanske inte just där och då, men det bubblade ur mig helt naturligt senare. Hela livet blev mer glädjefyllt.

Jag tror att när man är stressad, eller har ångest, så krampar kroppen ihop sig, och hindrar naturliga energiflöden. Det är helt okej i stressade situationer, men det är inte okej att leva med som standard. När man slappnar av så låter man energin löpa fritt, och en buffert fylls på ganska snabbt. Och med denna energibuffert ser man inte längre negativa saker som negativa, och man har så mycket energi över att det kan bubbla ut som skratt när man minst anar det. En liten snabb tanke på bussen kan få en att småskratta för sig själv.

Så, det här ska jag fortsätta med! Det är inte första gången heller jag inser detta, det vet jag. Det finns mer att utforska kring detta. För det finns inte bara spänt eller avslappnat läge, utan jag har upptäckt att jag kan slappna av djupare än jag trodde var möjligt, tills det känns som kroppen ska flyta iväg. Det är så skönt… sedan måste jag implementera detta även i stressade situationer. Vi får se hur det går ^^

Enligt många läkare (ej newageläkare ) så beror 80 % av våra sjukdomar på stress, antingen direkt eller indirekt. Själv tror jag det är mer, typ alla. I tider av svininfluensa och dylikt så tror jag det är dags att vi provar att annat leverne. Eller?

Så kände jag att jag mådde dåligt över bagatellartade saker, helt obefogade ting. Jag började reflektera över varför rädslorna dök upp, och kring vart de bottnade. Jag kom fram till att mina största rädslor i livet var att inte vara älskad/uppskattad, samt att inte vara trygg. Alla mina rädslor i livet handlar om detta. Oavsett om det gäller att bli lämnad av någon man älskar eller att bli pank pga. oförutsedda händelser.

Jag tänkte att man kan lösa rädslorna genom att arbeta med sig själv så att man rädslorna blir obefogade. Det har ju lite varit den här bloggens tema egentligen. Fast jag insåg snabbt att rädslorna jag hade redan var obefogade. Det handlade snarare om ett synsätt än om något som faktiskt behövde göras. Så jag tänkte fokusera på att tänka på rätt saker för att göra mig själv glad.

Men jag hade fortfarande tråkigt, och ganska överväldigad av verkligheten. Så började jag glo lite på andlig litteratur, som jag ägnade mig åt mer för, och det dröjde inte många minuter innan jag blev lycklig och inspirerad igen! Jag återfann mitt Överjag och förstod dess uppgift. Jag blev påmind om att det inte är psykets uppgift att försöka komma på hur man ska gå till väga för att nå sina mål. Psyket är värdelöst för detta ändamål, det enda det orsaker är stress och depression.

Psykets uppgift är att komma på vad man vill göra, och fokusera på detta. Föreställa sig, längta, drömma. Dess uppgift är också att kunna reflektera och tänka på dåtid och nutid, men aldrig framtid. Överjaget svävar högt ovanför, och har en överblickbarhet som psyket saknar. Om man låter det, så kan det guida en till rätt vägar. Men när psyket redan innan har bestämt vilka vägar som över huvudtaget är möjliga, så limiterar man överjagets möjlighet att guida en vidare.

Ofta finns det ju vägar som är mycket bättre att ta, som vi missar när vi är för trångsynta. Vi ska bara slappna av, fokusera på vad vi vill, och följa vårat överjag. Men hur vet man då vilken väg som är överjagets väg, och vilken väg som är psykets väg? Enkelt! (Trodde du inte va? ). Överjagets väg är alltid länkad till känslor liknande upprymdhet, känna sig exalterad, lycklig, förväntansfull. Det känns rätt helt enkelt. Psykets väg är analyserande, väger för- och nackdelar. I samband med psykets vägar så fylls man ofta av nervositet för att det kan gå fel, ångest, förtvivlan, osäkerhet. Fel väg.

Men, tänker du, jag får inga exalterande känslor till vardags, det är faktiskt ganska sällsynt! Ja, följer man väldigt sällan överjagets väg så får man väldigt sällan dessa underbara känslor. Anledningen till att man inte följer dessa vägar är för att man är rädd. Psyket sätter en spärr. Någonstans hade man storslagna drömmar som exalterade en, och någonstans på vägen så blev man vuxen. Man insåg att man inte bör följa sina känslor utan sina tankar. Och så har man också ett ganska analytiskt och ångestladdat liv många gånger.

När man börjar förstå hur överjaget jobbar, och börjar följa överjaget, så får man fler och fler av dessa känslor. Överjaget fortsätter inte i all oändlighet att ge en massa nya förslag på hur man kan komma vidare när man ändå inte agerar på de första anvisningarna man fått. Bevisa för överjaget att du lyssnar genom handling, så ska du se att den fortsätter guida dig, och du fortsätter ha ett fritt, glatt och intressant liv med mycket självutveckling.

Säger jag, som just återupptäckt detta. Jag är ingen expert, och jag skriver det här mycket till mig själv egentligen. En annan sak detta medfört är att jag känner mig så jävla trygg. Jag får en annan världsbild, där jag inte måste kämpa så förbannat hela tiden, och där jag aldrig är ensam. Jag antar att många skulle kalla detta överjag för Gud, medan vissa ser det som en funktion i hjärnan. Det är ganska oviktigt, det är jävligt tillfredsställande oavsett!

Jag gör det hela tiden, inte minst på jobbet. Allt som är jobbigt puttar jag bort, om det inte är absolut akut. Jag vill inte kännas vid det, jag orkar bara inte. Men problemen försvinner inte för det. De bara lagras på och ramlar över mig samtidigt vid ett senare tillfälle.

Jag funderar kring 100 problem varje dag på jobbet, och ganska få, nya problem fattar jag några beslut kring. Jag tänker att jag ska diskutera det med någon, eller kolla upp något först. Men så blir det inte av, och det blir liggandes.

Jag mår dåligt över att det ligger så mycket och väntar på mig. Och jag mår skitbra när jag får undan saker. Det där att man vill må bra just nu och skjuter saker framför sig är ingen väg till lycka, helt enkelt. Jag måste inse det…

Vad sägs om att bara börja beta av alla tusentals saker som finns att göra? Sortera dem, bestäm vad som ska göras, och enbart skjuta upp det som jag omöjligtvis kan lösa på egen hand. Jag tror jag skulle må väldigt bra över det, och jag skulle dessutom känna mig jävligt duktig! Skit samma om det tar ett år att komma i fatt, jag mår i alla fall bra under tiden.

Det skapar stress förstås, för det är mycket som ska göras. Det skapar också missnöjdhet, för man kan inte kontrollera allt som händer en i livet. Man vet inte hur saker ska bli, så man kan inte planera för allt. Och på något sätt lyckas man alltid komma på fler saker som bör göras än man faktiskt hinner med.

Jag kom på att det ju inte var göremålen som var viktiga i livet, för de gjorde en aldrig lycklig i längden. De ger på sin höjd några timmars nöjdhetkänsla. Det viktiga i livet är förstås känslor. Att må så bra man kan medan man gör allting i livet som man vill eller borde göra.

Jag insåg också att jag med lätthet kan välja hur jag ska må när jag gör saker och ting. Går man omkring utan att betämma hur man ska må, så mår man oftast som man gjort alla andra gånger man gjort samma sak. Men bestämmer man sig för att må bra medan man gör saker, så kan man göra det.

Själv brukar jag försöka få känslan av att jag bara strosar omkring, glassar, glider och bara flyter med. Ni vet, känslan man kan ha om lediga sommardagar, när det inte finns något krävande och allt är ganska njutbart. Jag kan få känslan bara genom att bestämma att jag ska må så, även på arbetet när det är ”stressigt”.

Stress är förresten något man hittar på helt själv i huvudet. Visst kan mycket hända samtidigt på jobbet många gånger, men det är bara min tanke om att allt måste fungera nu som gör mig stressad. Eller att man tänker för långt, och börjar tänka skrämmande tankar om vad som kan hända om man inte gör det, vilket många gånger bara är rena fantasier. Tar man en sak i taget, och ”strosar loss” så arbetar man faktiskt precis lika fort ändå. Bara att man inte mår dåligt samtidigt, och därmed gör val som förmodligen ökar produktiviteten i längden.

Så, mitt nya mål är att så ofta som möjligt fokusera på vilken känsla jag vill ha, snarare än vad jag vill göra. Ofta får man nya, jättebra idéer när man känner först och handlar sedan. Idag på jobbet har jag exempelvis städat hela dagen och fått det finast av alla. En växt köpte jag också. Från början tänkte jag bara slänga en knippe papper, men det ena ledde till det andra…

En bra dag!

För, när skulle man annars veta hur man ska må bra, om inte när man redan mår bra? Så jag satte igång och skrev ned hur jag kände kring livet. En sak som snabbt gjorde sig klart var att mitt liv inte alls var problemfritt, men att det inte spelade någon roll längre. Det berodde på att jag hade hanterat så många problem idag att jag kände mig säker på att jag skulle kunna lösa alla problem som eventuellt skulle komma till mig.

Jag såg framför mig hur världen flödade förbi mig i rasande takt, och att jag omöjligtvis kunde ha kontroll på allt. Det jag kunde göra däremot, var att hålla fokus på vad jag ville åstadkomma, och ta ett problem i sänder. Plötsligt var det självklart att världen runtom mig inte kontrollerade mig – jag kontrollerade resultatet av vad som skulle komma till mig, men jag kontrollerade inte hela livet i sig.

Jag försöker nu att leva med tanken om att allt gott kommer till mig om jag fokuserar på det. Även om dåliga saker händer, så ska jag räkna med att något bra snart händer på grund av det.

Idag fick jag vänta på bussen i 23 minuter – först tänkte jag att det skulle kännas som en evighet. Men jag ändrade tankarna till att jag hade en bra ljudbok i örat, så det gjorde egentligen ingenting. Sedan kom en tjej från jobbet fram till mig där jag väntade, som jag inte lärt känna så bra. Vi pratade om allt möjligt, och vi visade oss vara ganska lika varandra. Det var jättetrevliga 23 minuter. Man brukar få slut på saker att säga till halvfrämlingar på 20 minuter, men det bara flöt på.

Så länge jag vet att allting i livet går framåt, så gör det inte så mycket om något specifikt går åt pipan. För mitt fokus ligger inte just här och nu, utan på helheten. Samtidigt är det bra mycket enklare att leva i nuet och njuta av saker och ting, eftersom detaljer inte längre stör en. Jag blev väldigt avstressad av detta, vilket är skönt.

I vanliga fall strävar man ju efter så mycket njutning som möjligt i nuet. Jag insåg då att njutningar inte var målet, utan resultatet av att lyckas med att sträva framåt. Jag började också tänka lite kring depressioner, och hur depressiva människor inte kan njuta av någonting. De ser helt enkelt inget positivt, vad de än gör. Allt är grått och dött. Det kanske är så enkelt att vi bara måste vara nöjda med våra liv, och vara stolta över det vi åstadkommer?

Temat för depressiva människor, enligt min erfarenhet, är att de ligger på samhällets botten och har en självbild som säger att de aldrig kommer därifrån. De lär sig snarare att hantera situationen och att försöka vara nöjda med det dem har. Det lyckas ibland, men det tycks aldrig lyckas i längden. Jag lyckas då aldrig i alla fall. Bara korta stunder…

För att du ska respektera andra så måste de förtjäna det genom sina handlingar, eller hur? Varför skulle det vara annorlunda med att känna respekt för dig själv? Man respekterar inte sig själv genom de tankar man har eller de känslor man upplever, utan genom sina egna handlingar. Det finns inga genvägar!