Tonys magiska liv

Åh, jag är så överlycklig idag. Det har gått från terror till extrem lycka och kärlek på ganska kort tid

Det här känns väldigt privat för mig, men jag tänker berätta allt från början i alla fall. Om ni minns förra inlägget så framgick det att jag inte mådde så jäkla bra. Det hela började med att jag kände mig lite yr och halvt omtöcknad periodvis om dagarna, inget särskilt jobbigt, men när jag haft det så i några veckor så bestämde jag mig för att gå till vårdcentralen.

De tog massa prover hit och dit, och läkaren upptäckte ett blåsljud på hjärtat. Sedan den upptäckten för typ 1,5 månad sedan så har jag mått piss. Varit livrädd rentav. Jag är lite av en hypokondriker annars också, och har alltid varit rädd för att ha fel på hjärtat då det legat inom familjen på morsans sida. Så jag har fått gå och vänta på att kolla upp vad det är med ultraljud. Och under tiden har min nervositet gjort att hjärtat känts konstigt och gått på högvarv – något som gjorde mig helt övertygad om att det var något stort fel. Helt ärligt trodde jag att jag skulle dö

Men idag var jag på ultraljudet. Rädd som helvete. Hjärtat gick fort, jag försökte lugna mig, men läkarna var trevliga. Jag fick ligga där i en halvtimme, och de förde den där mojjen fram och tillbaka ur olika vinklar utan att säga ett knyst. Jag fantiserade ofrivilligt om vilka hemskheter de såg men inte berättade om. De kallade in en annan läkare som skulle kolla på resultaten. Inget fel på mitt hjärta!!! Åh, det kändes bättre än att vinna på lotto, seriöst. Vilken lättnad! Blåsljudet berodde på en naturligt trängre del av hjärtat som jag glömt namnet på,  vilket inte innebar någon fara alls. ”Gå hem och träna med dig! ” sa läkaren.

För, jag har inte tränat sedan jag fick reda på blåsljudet, jag ville inte äventyra något och läkaren avrådde mig. Läkaren jag hade idag verkade upprörd i tysthet över att den andre läkaren gjort mig så uppskakad. Så, den här tiden har varit kanske den jobbigaste någonsin för mig. Men det har samtidigt varit otroligt lärorikt.

Bland annat har jag tvingats fejsa min läkarskräck. Jag har alltid undvikit läkare och sjukvården. Och hypokondriker som jag är så inbillar jag mig alltid att jag har diverse åkommor. Men de har tagit så mycket blodprover på mig sedan dess och konstaterat att allt var bra. Så jag kan för första gången i mitt liv slappna av med vetskapen av att hjärta och blod är OKEJ!

Tron på att man ska dö förändrar verkligen en människa. I alla fall förändrade den mig. Jag tvingades tänka annorlunda kring saker. När andra blev upprörda över saker i livet så kändes de så jäkla bagatellartade – de borde vara så lyckliga som är friska och hela sina liv framför sig! Jag är extemt tacksam idag över det. Att få leva med min älskling Jenny för resten av mitt liv, att kanske få barn med henne i framtiden. <3

Jag ser annorlunda på människor, jag uppskattar mina nära och kära så mycket. Jag bryr mig inte om löjliga saker just nu… jag skiter i om jag blir pank. Jag skiter i om jag förlorar jobbet. Jag lever, och jag kan välja hur jag ska leva! Det är helt jäkla fantastiskt!

Jag började intressera mig av livet efter döden också, vilket var länge sedan. Jag har väl alltid trott på det på någon nivå, men jag har tappat bort mycket av det. Nyss var det bara en mental tanke att ”Ja, man lever nog vidare…” utan känsla eller djup. Nu tror jag på det, inte bara för att jag var rädd för att dö, utan för att så mycket pekar på det, vilket jag hade glömt bort lite. Det finns människor som man vet har varit totalt hjärndöda, och ändå kunnat återge vad läkarna sagt och gjort under operationen. Det är dokumenterat, och det saknas förklaring. Men det pratas det inte mycket om. Alla vetenskapliga förklaringar till att folk upplever nära-döden-upplevelser handlar om hur hjärnan påverkas av olika kemikalier och dylikt – men alla läkare vet att inget kan förnimmas what so ever om hjärnan är död. Det vore att påstå att sinnet sitter utanför hjärnan – vilket kanske är sant iofs…

Om jag ser på mitt liv ur ett större perspektiv, att det bara skulle vara ett segment i något ännu större, så vill jag bete mig bättre och annorlunda. Jag vill inte slösa bort mitt liv med massa jäkla trams! Jag är väldigt säker på att det viktigaste i livet är att hitta ett sätt att må bra, och få andra att må bra omkring en. Hur det går till spelar ingen som helst roll. Jag försöker alltid må bra, men ibland tror jag att den driften går till överhand och gör mig stressad och olycklig.

Nåja, jag ville bara berätta hur tacksam och lycklig jag är! Jag har lite högt blodtryck, jag tänker att det kanske kan vara förklaringen på förstnämnda symptom. Jag ska börja träna strax igen, jag har saknat det så fruktansvärt mycket! Dra ner på saltet och koffeinet. Lära mig slappna av, jag tror jag är rätt stressad generellt.

Tack för att ni finns i mitt liv. Och tack Gud för att jag lever! <3

Jag har inte skrivit så mycket på senare, jag är inne i en lite tuffare period i mitt liv där jag inte är lika inspirerad. Men jag försöker definitivt att må bättre hela tiden, och bloggen kommer inte dö inom en överskådlig framtid.

Det som rör sig i mina tankar nu är att jag vet att man inte mår bättre av omständigheter. Det vet jag för att jag fått så mycket av det jag önskat mig, utan att må bättre. Snarare tvärtom många gånger; för mig har längtan och drömmar agerat som en ren glädjekälla! Sakerna jag får av livet gläds jag bara korta stunder åt.

Man kan förstås tänka positivt, glädjas över det man har. Det fungerar ibland, men verkligen inte alltid. Det verkar finnas en faktor som jag inte hittat ännu. En faktor som gör att det är lätt att tänka och känna positivt ibland, och svårt och närmast värdelöst att tänka positivt andra gånger.

Kanske beror det på hur negativ man varit det senaste dygnet, veckan eller månaden? Eller är det biokemiskt, att hjärnan helt enkelt inte kan känna glädje trots att den ser ljust på saker? Jag vet verkligen inte, och om ni har tankar och idéer så lyssnar jag gärna!

Jag kan leva i nuet om jag vill, och stöta bort negativa saker i framtid och dåtid. Det har jag övat ganska mycket på. Men vad gör man när nuet känns ganska otillfredsställande? Vem är det som upplever nuet och känner det som att något fattas? Vad har detta mytiska väsen för referenser och krav och varifrån får han dessa om han nu verkligen lever i nuet? Vad fan är jag egentligen?!

Vem vill du vara idag?

Vi tror att vi vet vilka vi är. Vi vet vad vi heter, vad vi gör på dagarna, vad vi står för, vad vi gör på fritiden. Vi vet också vad vi gillar för filmer, vad för politisk åsikt vi har och vilken relation vi har till en eventuell gud.

Vi använder oss av mallar för att kunna definiera oss själva. Genom att ha en överblickbarhet på den man är, så kan man plötsligt vara stolt över något. Man kan få en trygghet av vetskapen vad man är. Man vet också hur man ska handskas med omvärlden. Men vad händer när mallar och självbilder raserar?

Jag är inte så säker på att det är någonting dåligt nämligen. För dessa mallar är inte de vi egentligen är, det är bara spökbilder av hur vi har betett oss tidigare i livet. Det säger bara någonting om framtiden om du tänker fortsätta leva på samma sätt som du gjort tidigare. Men om du skulle släppa din självbild, så skulle du bli ett tomt blad. Och hur ett tomt blad beter sig är det ingen som vet.

Kanske börjar vi drivas av en helt annan kraft. Kanske få vi en känsla för vad som är rätt, eller så börjar vi drivas av något högre än den förprogrammerade varianten av människa som man var tidigare?

Jag tycker det är en spännande väg att gå! Det är så enkelt att bara tänka samma tankar varje dag, och så bekvämt att placera sig själv och andra i ett fack. Men dessa fack är inte bara trygga, utan direkt felaktiga många gånger. Vet vi ens hur världen ser ut egentligen? Om vi tar bort våra förutfattade meningar och våra tankar, ser världen då lika dan ut som nu?

Vi ser bara små fragment av vår omgivning, det som vi lärt oss att vi har nytta av att se. Saker vi ser varje dag sorteras således bort. Vi sätter värde på saker och ting, som bra och dåliga, fula och vackra, intressanta och ointressanta, sedan inbillar vi oss att detta speglar den verkliga världen. Fastän vi egentligen bara ser det vårt undermedvetna tillåter oss att se, och även detta vi faktiskt ser är beklätt i så mycket subjektiva tankar och känslor att det inte alls speglar det någon annan skulle sett.

Två människor med två olika verklighetsuppfattningar

Således är omvärlden verkligen en spegling av vårat eget inre. Det är inget hokus pokus eller metafysiskt – vi ser bara det vi sätter fokus på. Verkligheten som sådan är allt för komplex, avancerad och detaljerad för att kunna förstås av våra psyken. Så det enda vi kan göra är att ta in det vi tror är viktigt och hitta samband där vi kan. Inget fel på det – men det blir fel när vi tror att vi har objektivt rätt och andra har fel. Det blir fel när vi påstår oss se sanningen när vi bara ser en promille av det som finns omkring oss.

Är man intelligent på riktigt måste man nog inse att man inte förstår särskilt mycket alls, och man måste vara väldigt dynamisk i sitt tänkande. Det krävs mod för att göra sig av med sina föreställningarna och se saker med ett blankt sinne. En hel värld kan öppna sig, som ibland kan göra en ganska rädd. Allt som är nytt är skrämmande i början; vill du vara en äventyrare eller en fegis?

Over and out.

Aleister Crowley, en ganska galen magiker...

När bloggen skapades så var den mer inriktad på djupare andlighet och på magi, därav domännamnet magik.se. Det följer fortfarande som en röd tråd, men ibland undrar nog vissa vad jag menar med ”Tonys magiska liv”. Jag menar inte ungefär samma som ”häftiga liv”, utan något djupare än så.

Vad är en magiker för mig?

En magiker är i världen, men inte av denna värld. En magiker lyssnar på tystnaden bakom ljuden, och hör tystnaden mellan tankarna. Han har kontakt med något större och djupare – men det är inget mystiskt – utan är bara närmare varandet än de flesta idag är.

Om man låter sina tankar avstanna utan att förlora medvetandet så känner man ett lugn och får en förståelse som inte kan förklaras med ord, eller ens förstås av psyket. Om vi hela tiden reagerar på det som händer omkring oss, så blir vi bara en produkt av världen, med ungefär lika mycket makt som en golvlampa. Det är när vi ställer oss utanför världen, ser den för vad den är, förstår dess symbolik och drivkrafter som vi kan börja vara en verklig medskapare med världen.

Jag anser inte att en magiker har övernaturliga krafter, jag tror helt enkelt att dessa människor lever ut sin mänskliga potential. Vi är djur, men vi är samtidigt inte som de andra djuren. Djuren kan förvisso vara närvarande i nuet, och de kan tänka och känna – men de kan inte tänka abstrakt på samma sätt och de är än mer en produkt av omgivningen. De reagerar, istället för att påverka. Människan är förmodligen det enda djur som kan ställa sig utanför, se, planera, skapa, förändra läget. Nåja, de allra flesta av oss gör det inte, men vi skulle kunna!

Jag ser Universeum lite som ytan på en flod. Det som sker, sker på ytan av denna flod. Skulle man vara omedveten om vad som döljer sig under ytan så skulle man aldrig kunna förutspå vad som kommer hända härnäst, och man skulle bara kunna påverka det genom att påverka ytskiktet. Men även om man motar vattnet i motsatt riktning så hjälper det inte särskilt mycket. Man påverkar, men det är väldigt ineffektivt och man känner sig snart maktlös inför naturen.

Det är välkänt inom andligheten att när man släpper sitt ego och sina tankar, så blir man mer ett med allt än annars. Det är ganska vanligt att människor börjar kommunicera med träd och dylikt under meditationer. Det är nog inte för att de plötsligt kan trädspråket, utan för att deras varande är synkroniserat med trädets. Det är därför ingen egentlig skillnad mellan de båda, därför behövs ingen kommunikation längre, förståelsen bara finns där. Om man skulle göra det här med floden, så skulle man kunna styra vattnet på ett mer effektivt sätt än innan.

Den stora frågan är… när man är synkad med floden, kommer man då vilja förändra den? Drivkraften att förändra var från början du själv, och när du måste släppa dig själv för att kommunicera/påverka med omgivningen så kanske denna drivkraft försvinner? Det är en fråga jag saknar svar på… kanske kan vi påverka först då när vi släppt egot och vår önskan är ren… eller så är naturen alltid perfekt, vilket vi inser när vi är där och därför inte vill förändra något.

En magiker förstår att allt i omgivningen bara är reflektioner av hans inre. Därför ägnar han mycket tid åt att förstå sig själv och sina drivkrafter. På samma sätt som han kan kika under ytan på floden för att förstå hur vågorna rör sig, kan han titta på sitt undermedvetna och lättare förstå varför vissa tankar över huvudtaget dyker upp. Man kan slåss mot individuella tankar, och slå sig trött, eller så kan man förstå ursprunget och ändra på något mer fundamentalt. Ett tecken på storhet är att förändra maximalt mycket med så liten ansträngning som möjligt. Detta kan bara ske genom djup integration med sig själv/omgivningen och förståelse.

Är du en magiker? Är jag? Ibland. Oftast inte. Men dithän ligger min strävan. Det är väldigt givande att meditera och experimentera med sitt eget varandra. Att låta psyket ta en paus ibland och inse att verkligheten ofta är något helt annat än man till vardags tror. För mig känns tankar ganska likt rädslor – som ett högfrekvent ljud som stör. Varandet känns som ett dovt brummande i jämförelse. Det här inser man dock först när man slutar tänka.

Jag skrev även i början av bloggen ytterligare information om vad jag ansåg att magi var.

Tony Tiger, Life is grrrreat!

Igår skrev jag om att jag borde sluta fokusera på det negativa och istället se det som är bra här och nu. Jag har gått och tänkt lite på det här, och det har faktiskt hjälpt mig en del. Jag har mått riktigt bra de senaste dagarna! <3

Hur bra ens liv är beror väldigt mycket på ens synsätt på det. Jag kom på att jag bara behövde se det positiva med mitt liv för att jag inom kort skulle bli glad och peppad! Jag får också en helt annan känsla för framtiden, den känns rolig och intressant, och inte som ett gäng saker man måste göra.

Så, jag går omkring och funderar kring hur jäkla bra jag har det, så ofta jag kan. Ibland kommer det in lite tankar som får mig att må sämre (vad jag tidigare skulle kallat ”normalt”), men jag börjar lära mig känna igen dem i alla fall så att jag kan ersätta dem med bättre tankar.

En sak man får tänka på när man ska förvandla depp till pepp, är att det kan ta en stunds övertalning för att se positivt på livet. Ofta kommer jag på mig själv med att försöka tänka positivt, för att sedan slå bort det efter 5 sekunder med ”Äsch, det funkar ju inte… livet är ändå skit på grund av XXXX”. Det tar mer än 5 sekunder för att förändra sina känslor, och man måste även tro på att man kan må bättre!

Nu kan det ha funnits flera faktorer som kan ha påverkat min glädjenivå… tankesättet kan vara det primära, men behöver inte vara. Jag har käkat B12 ett tag nu, det kan spela roll. Eller någon annan vitamin som jag får i mig via multivitaminpillrena. Det kan också vara min dagliga grönsaksjuice som jag druckit ett bra tag nu. Eller att jag börjat bygga muskler igen och börjat HIIT-träna, vilket ökar testosteronhalten och flera andra hormoner.

Så, som vanligt är det svårt att specificera exakt vad det är som gör en lycklig. Allt för att man inte ska kunna ha ett färdigt recept som fungerar jämt!

Glöm inte att de allra flestas liv redan är bra, och det inkluderar förmodligen även just dig! Förpesta inte ditt liv med att fokusera på de få delar som falerar, du är värd bättre!