Tonys magiska liv

Nu har jag insett något sådär fundamentalt igen, som nästan känns för självklart för att skriva om. Men det gav mig så mycket, och jag vill inte glömma bort det igen. Det handlar om konsten att slappna av och stressa ner.

Jag sov inte så bra sedan jag flyttade till min nya lägenhet, jag låg och vred mig ganska mycket och ångestartade tankar passerade mitt huvud. Eller snarare så tog det en stunds analyserande innan jag insåg att de var ångestartade. Jag tänkte inte ens på att jag tänkte tankar som fick mig stressad.

Jag lyckades inte få bort tankarna den kvällen, men jag insåg att jag inte skulle lägga mer tid på att försöka lösa problem som ligger utom räckhåll för lösning. Självklart ska man tänka på problem,  men var problem har sin tid och plats för lösning, och oftast är det inte nu.  I stället skulle jag fokusera på att må bra helt enkelt.

Det skulle handla om små, små saker hela tiden. Som att verkligen stanna upp och njuta av duschen, eller tugga maten långsamt och känna hur det smakar, eller bara ta det lugnt och le en stund. Jag insåg att sådant var väldigt mycket smartare att lägga sin tid på än att försöka lösa olösbara problem.

Dagen efter (igår) fortsatte jag att fokusera på detta nya sätt att leva på, och märkte en del spännande resultat. Först tänkte jag ”Mm, vad skönt det är, men det är inte direkt roligt heller…”, det kunde kännas rentav tomt trots att jag slappnade av. Men ju mer jag lärde mig slappna av, och gick i genom olika muskelgrupper mentalt, desto mer glädje fick jag. Kanske inte just där och då, men det bubblade ur mig helt naturligt senare. Hela livet blev mer glädjefyllt.

Jag tror att när man är stressad, eller har ångest, så krampar kroppen ihop sig, och hindrar naturliga energiflöden. Det är helt okej i stressade situationer, men det är inte okej att leva med som standard. När man slappnar av så låter man energin löpa fritt, och en buffert fylls på ganska snabbt. Och med denna energibuffert ser man inte längre negativa saker som negativa, och man har så mycket energi över att det kan bubbla ut som skratt när man minst anar det. En liten snabb tanke på bussen kan få en att småskratta för sig själv.

Så, det här ska jag fortsätta med! Det är inte första gången heller jag inser detta, det vet jag. Det finns mer att utforska kring detta. För det finns inte bara spänt eller avslappnat läge, utan jag har upptäckt att jag kan slappna av djupare än jag trodde var möjligt, tills det känns som kroppen ska flyta iväg. Det är så skönt… sedan måste jag implementera detta även i stressade situationer. Vi får se hur det går ^^

Enligt många läkare (ej newageläkare ) så beror 80 % av våra sjukdomar på stress, antingen direkt eller indirekt. Själv tror jag det är mer, typ alla. I tider av svininfluensa och dylikt så tror jag det är dags att vi provar att annat leverne. Eller?

Jag har haft ganska tråkigt de senaste dagarna, jag har haft semester ett tag nu och Internet började bli för stillsamt helt enkelt. Jag har inte mått så bra heller generellt, inte dåligt direkt, men det har känts som det är för mycket helt enkelt. Jag ska flytta snart, och åka till Oskarshamn och köra upp på måndag. Så det är mycket pluggande som behöver göras, mycket städning och planering.

Så kände jag att jag mådde dåligt över bagatellartade saker, helt obefogade ting. Jag började reflektera över varför rädslorna dök upp, och kring vart de bottnade. Jag kom fram till att mina största rädslor i livet var att inte vara älskad/uppskattad, samt att inte vara trygg. Alla mina rädslor i livet handlar om detta. Oavsett om det gäller att bli lämnad av någon man älskar eller att bli pank pga. oförutsedda händelser.

Jag tänkte att man kan lösa rädslorna genom att arbeta med sig själv så att man rädslorna blir obefogade. Det har ju lite varit den här bloggens tema egentligen. Fast jag insåg snabbt att rädslorna jag hade redan var obefogade. Det handlade snarare om ett synsätt än om något som faktiskt behövde göras. Så jag tänkte fokusera på att tänka på rätt saker för att göra mig själv glad.

Men jag hade fortfarande tråkigt, och ganska överväldigad av verkligheten. Så började jag glo lite på andlig litteratur, som jag ägnade mig åt mer för, och det dröjde inte många minuter innan jag blev lycklig och inspirerad igen! Jag återfann mitt Överjag och förstod dess uppgift. Jag blev påmind om att det inte är psykets uppgift att försöka komma på hur man ska gå till väga för att nå sina mål. Psyket är värdelöst för detta ändamål, det enda det orsaker är stress och depression.

Psykets uppgift är att komma på vad man vill göra, och fokusera på detta. Föreställa sig, längta, drömma. Dess uppgift är också att kunna reflektera och tänka på dåtid och nutid, men aldrig framtid. Överjaget svävar högt ovanför, och har en överblickbarhet som psyket saknar. Om man låter det, så kan det guida en till rätt vägar. Men när psyket redan innan har bestämt vilka vägar som över huvudtaget är möjliga, så limiterar man överjagets möjlighet att guida en vidare.

Ofta finns det ju vägar som är mycket bättre att ta, som vi missar när vi är för trångsynta. Vi ska bara slappna av, fokusera på vad vi vill, och följa vårat överjag. Men hur vet man då vilken väg som är överjagets väg, och vilken väg som är psykets väg? Enkelt! (Trodde du inte va? ). Överjagets väg är alltid länkad till känslor liknande upprymdhet, känna sig exalterad, lycklig, förväntansfull. Det känns rätt helt enkelt. Psykets väg är analyserande, väger för- och nackdelar. I samband med psykets vägar så fylls man ofta av nervositet för att det kan gå fel, ångest, förtvivlan, osäkerhet. Fel väg.

Men, tänker du, jag får inga exalterande känslor till vardags, det är faktiskt ganska sällsynt! Ja, följer man väldigt sällan överjagets väg så får man väldigt sällan dessa underbara känslor. Anledningen till att man inte följer dessa vägar är för att man är rädd. Psyket sätter en spärr. Någonstans hade man storslagna drömmar som exalterade en, och någonstans på vägen så blev man vuxen. Man insåg att man inte bör följa sina känslor utan sina tankar. Och så har man också ett ganska analytiskt och ångestladdat liv många gånger.

När man börjar förstå hur överjaget jobbar, och börjar följa överjaget, så får man fler och fler av dessa känslor. Överjaget fortsätter inte i all oändlighet att ge en massa nya förslag på hur man kan komma vidare när man ändå inte agerar på de första anvisningarna man fått. Bevisa för överjaget att du lyssnar genom handling, så ska du se att den fortsätter guida dig, och du fortsätter ha ett fritt, glatt och intressant liv med mycket självutveckling.

Säger jag, som just återupptäckt detta. Jag är ingen expert, och jag skriver det här mycket till mig själv egentligen. En annan sak detta medfört är att jag känner mig så jävla trygg. Jag får en annan världsbild, där jag inte måste kämpa så förbannat hela tiden, och där jag aldrig är ensam. Jag antar att många skulle kalla detta överjag för Gud, medan vissa ser det som en funktion i hjärnan. Det är ganska oviktigt, det är jävligt tillfredsställande oavsett!

Jag har insett att mycket av den stress man har i livet beror på att man skjuter saker framför sig. Detta är verkligen att skjuta sig själv i foten…

Jag gör det hela tiden, inte minst på jobbet. Allt som är jobbigt puttar jag bort, om det inte är absolut akut. Jag vill inte kännas vid det, jag orkar bara inte. Men problemen försvinner inte för det. De bara lagras på och ramlar över mig samtidigt vid ett senare tillfälle.

Jag funderar kring 100 problem varje dag på jobbet, och ganska få, nya problem fattar jag några beslut kring. Jag tänker att jag ska diskutera det med någon, eller kolla upp något först. Men så blir det inte av, och det blir liggandes.

Jag mår dåligt över att det ligger så mycket och väntar på mig. Och jag mår skitbra när jag får undan saker. Det där att man vill må bra just nu och skjuter saker framför sig är ingen väg till lycka, helt enkelt. Jag måste inse det…

Vad sägs om att bara börja beta av alla tusentals saker som finns att göra? Sortera dem, bestäm vad som ska göras, och enbart skjuta upp det som jag omöjligtvis kan lösa på egen hand. Jag tror jag skulle må väldigt bra över det, och jag skulle dessutom känna mig jävligt duktig! Skit samma om det tar ett år att komma i fatt, jag mår i alla fall bra under tiden.

Jag insåg på bussen i morse att väldigt mycket av mitt liv går ut på att göra saker. Göra det ena och det andra för att åstadkomma ditten och datten. Mina dagar brukar jag någonstans se som uppdelade i milstolpar, där varje milstolpe är ett göremål.

Det skapar stress förstås, för det är mycket som ska göras. Det skapar också missnöjdhet, för man kan inte kontrollera allt som händer en i livet. Man vet inte hur saker ska bli, så man kan inte planera för allt. Och på något sätt lyckas man alltid komma på fler saker som bör göras än man faktiskt hinner med.

Jag kom på att det ju inte var göremålen som var viktiga i livet, för de gjorde en aldrig lycklig i längden. De ger på sin höjd några timmars nöjdhetkänsla. Det viktiga i livet är förstås känslor. Att må så bra man kan medan man gör allting i livet som man vill eller borde göra.

Jag insåg också att jag med lätthet kan välja hur jag ska må när jag gör saker och ting. Går man omkring utan att betämma hur man ska må, så mår man oftast som man gjort alla andra gånger man gjort samma sak. Men bestämmer man sig för att må bra medan man gör saker, så kan man göra det.

Själv brukar jag försöka få känslan av att jag bara strosar omkring, glassar, glider och bara flyter med. Ni vet, känslan man kan ha om lediga sommardagar, när det inte finns något krävande och allt är ganska njutbart. Jag kan få känslan bara genom att bestämma att jag ska må så, även på arbetet när det är ”stressigt”.

Stress är förresten något man hittar på helt själv i huvudet. Visst kan mycket hända samtidigt på jobbet många gånger, men det är bara min tanke om att allt måste fungera nu som gör mig stressad. Eller att man tänker för långt, och börjar tänka skrämmande tankar om vad som kan hända om man inte gör det, vilket många gånger bara är rena fantasier. Tar man en sak i taget, och ”strosar loss” så arbetar man faktiskt precis lika fort ändå. Bara att man inte mår dåligt samtidigt, och därmed gör val som förmodligen ökar produktiviteten i längden.

Så, mitt nya mål är att så ofta som möjligt fokusera på vilken känsla jag vill ha, snarare än vad jag vill göra. Ofta får man nya, jättebra idéer när man känner först och handlar sedan. Idag på jobbet har jag exempelvis städat hela dagen och fått det finast av alla. En växt köpte jag också. Från början tänkte jag bara slänga en knippe papper, men det ena ledde till det andra…

En bra dag!

Idag har varit en bra dag! På väg hem från jobbet mådde jag riktigt bra, sådär utan jättetydlig anledning. Jag tänkte att jag alltid ville må sådär, och insåg snabbt att jag där och då skulle analysera varför jag mådde bra, så att jag kan återskapa det vid senare tillfällen.

För, när skulle man annars veta hur man ska må bra, om inte när man redan mår bra? Så jag satte igång och skrev ned hur jag kände kring livet. En sak som snabbt gjorde sig klart var att mitt liv inte alls var problemfritt, men att det inte spelade någon roll längre. Det berodde på att jag hade hanterat så många problem idag att jag kände mig säker på att jag skulle kunna lösa alla problem som eventuellt skulle komma till mig.

Jag såg framför mig hur världen flödade förbi mig i rasande takt, och att jag omöjligtvis kunde ha kontroll på allt. Det jag kunde göra däremot, var att hålla fokus på vad jag ville åstadkomma, och ta ett problem i sänder. Plötsligt var det självklart att världen runtom mig inte kontrollerade mig – jag kontrollerade resultatet av vad som skulle komma till mig, men jag kontrollerade inte hela livet i sig.

Jag försöker nu att leva med tanken om att allt gott kommer till mig om jag fokuserar på det. Även om dåliga saker händer, så ska jag räkna med att något bra snart händer på grund av det.

Idag fick jag vänta på bussen i 23 minuter – först tänkte jag att det skulle kännas som en evighet. Men jag ändrade tankarna till att jag hade en bra ljudbok i örat, så det gjorde egentligen ingenting. Sedan kom en tjej från jobbet fram till mig där jag väntade, som jag inte lärt känna så bra. Vi pratade om allt möjligt, och vi visade oss vara ganska lika varandra. Det var jättetrevliga 23 minuter. Man brukar få slut på saker att säga till halvfrämlingar på 20 minuter, men det bara flöt på.

Så länge jag vet att allting i livet går framåt, så gör det inte så mycket om något specifikt går åt pipan. För mitt fokus ligger inte just här och nu, utan på helheten. Samtidigt är det bra mycket enklare att leva i nuet och njuta av saker och ting, eftersom detaljer inte längre stör en. Jag blev väldigt avstressad av detta, vilket är skönt.

I vanliga fall strävar man ju efter så mycket njutning som möjligt i nuet. Jag insåg då att njutningar inte var målet, utan resultatet av att lyckas med att sträva framåt. Jag började också tänka lite kring depressioner, och hur depressiva människor inte kan njuta av någonting. De ser helt enkelt inget positivt, vad de än gör. Allt är grått och dött. Det kanske är så enkelt att vi bara måste vara nöjda med våra liv, och vara stolta över det vi åstadkommer?

Temat för depressiva människor, enligt min erfarenhet, är att de ligger på samhällets botten och har en självbild som säger att de aldrig kommer därifrån. De lär sig snarare att hantera situationen och att försöka vara nöjda med det dem har. Det lyckas ibland, men det tycks aldrig lyckas i längden. Jag lyckas då aldrig i alla fall. Bara korta stunder…

För att du ska respektera andra så måste de förtjäna det genom sina handlingar, eller hur? Varför skulle det vara annorlunda med att känna respekt för dig själv? Man respekterar inte sig själv genom de tankar man har eller de känslor man upplever, utan genom sina egna handlingar. Det finns inga genvägar!