Tonys magiska liv

Att nå sina mål

Min blogg har ju varit väldigt fokuserad på att nå mål och framgång, och det har även fått mig att inse ett och annat. Bland annat att man inte blir lyckligare av att nå sina mål, och att risken finns att man lämnas tom och frågandes när målen väl är nådda.

Det gäller kanske inte alla, men det verkar vara ett mänskligt fenomen. Precis som när man köper en ny häftig pryl som ska förgylla ens liv, och inser att det var mycket roligare att planera köpet än att faktiskt ha produkten. Även om man faktiskt har nytta av den varje dag, så är det inget man går omkring och gläds av.

Samtidigt vet jag att man blir minst lika olycklig av att inte sträva efter framgångar över huvudtaget. Det är döden för en människa, och det är väl lite det som händer de flesta när de blir äldre och börjar nöja sig lite väl mycket med hur det är. Livet känns mediokert, meningslöst och tomt.

Lösningen ligger förstås mitt emellan dessa två kontrapoler, men det är verkar inte vara en helt enkel gräns att hitta. I alla fall inte för mig. Man måste förstå att glädjen ligger i att längta, inte i att faktiskt få det man längtar efter. Eller som folk brukar säga: meningen är inte målet, utan vägen dit. Sedan gäller det att längta lagom mycket, så att man blir upprymd, men inte stressad. Tillräckligt för att man ska hinna slappna av och njuta av det man har, men ändå inte stagnera i sin utveckling.

Jag tror inte man måste vara överdrivet aktiv i sina önskningar heller. Jag drömde mycket mer förr i tiden, och längtade efter något större och mer storslaget. I stor mån har jag slutat drömma så pass stort, och det har också påverkat min glädjenivå. Jag misstänker att det räcker att ha riktigt stora tankar i bakhuvudet, samtidigt som man lever sitt liv, för att hålla sig nöjd och intresserad.

Ett mål, långt långt borta, och många korta mål på vägen som man tar i den takt man orkar. Glömmer man målet längst bort så tappar de korta målen sina syften, och glömmer man de korta målen så kan man inte längre tro på den stora drömmen.

En annan faktor som spelar in är vilken glädjenivå man kan få ut ur en dröm. Ibland känns livet mörkt, och vad man än tänker ut så lockar det inte alls. Har du någon gång varit depressiv så vet du att det är där det grundar sig i. Jag tror att det här beror på att man saknar tro på att det verkligen kan slå in. En dröm som verkar ouppnåelig triggar oss inte det minsta, det kan snarare trycka ner oss ytterligare.

Så man får hitta drömmar som man kan acceptera är möjliga, och drömma större och större allteftersom man når sina mål. Eller så får man arbeta med sig själv och sin begränsade tro på vad man kan prestera. Det finns inget mer underbart än att ha ett tydligt mål, tro på det och sakta märka att man närmar sig det. Det ger sann mening med livet, oavsett om målet är meningslöst i sig självt eller inte.

Balans, nyckeln till lycka?

Livet är en balans. Det är inte första gången jag inser det, och det är säkert inte din första heller. Men balans är ett lurigt ord… balans mellan vad?! Det är inte alltid så lätt att veta vart mitten ligger, och man får helt enkelt prova sig fram i livet. Kanske håller man på att omrevidera den gränsen ända tills man blir gammal?

Jag trivs ju bra där jag jobbar nu, men då och då brukar jag söka intressanta jobb. Som jobbmarknaden är så brukar jag ganska sällan få några erbjudanden, men idag var jag på intervju!

En sak som slår mig är hur lugn jag är nu för tiden. Känner ingen press, och det känns som att vi bara sitter och samtalar helt avspänt och trevligt. Det var jag, personalchefen och min potentiella framtida chef.

Det gick skitbra i alla fall, jag tror de är intresserade, även om jag saknade ett par områden de nog ville ha. Men jag visade framfötterna utan allt för stort ego. Av 40 sökanden kallade de 7 dit. Nästa vecka går 3 pers vidare. Vi får väl se! Då blir det personlighetstest och grejer…

Men det var en jäkligt kul arbetsplats! Verkligen! Vill inte skriva vilken, så att de inte hittar inlägget på Google Men vi snackar 6 veckors betald semester, 800 spänn för ett årskort på gym, och mycket mer centralt blir det inte. Ensamt ansvarig för en IT-miljö, och jag gav ett löneanspråk på 5000 mer än jag har idag. Det kommer jag inte få, det syntes på deras miner hahah!

Om jag ens ska fundera på det så kräver det några tusingar till i månaden i alla fall, och att jag kan ta tjänstledigt på min nuvarande arbetsplats medan jag har provanställningen där. Det får jag kolla upp.

Idag vägde jag förresten 79,5. Gött! Jag har liksom fuskat en hel vecka och inte tränat ens, på grund av lite problem med höften (som nästan är helt borta nu). Nu har jag ätit bra sen i måndags, men jag äter ändå nån chokladbit och sådär om dagen. Så jag försöker knappt… väger jag samma till nästa vägning den 2 juli så är jag nöjd. Går jag ner 0,5 kg till så gör det inget. Men däremellan kommer midsommar, tjejens föräldrar och min syster. Så det är tveksamt

Jag har funderat en hel del, och kommit fram till att alla problem jag har i livet egentligen är påhittade problem. De finns inte egentligen, men tanken om vad saker skulle kunna innebära har gjort mig närmast skräckslagen ibland. Det är inte klokt. På riktigt. Det är sinnessjukt …

Jag kom fram till att min oroliga personlighet är en kvarleva från lång tillbaka, kanske ända från barndomen. Jag insåg också att jag kunde släppa min personlighet och vara helt blank och bestämma vilka egenskaper jag skulle besitta. Jag vill inte att mitt liv påverkas av dåtiden, jag vill att det ska påverkas av mina intentioner i nuet.

På vägen till jobbet idag fick jag en skön tanke som jag kanske inte fått om jag inte gjort ovanstående övning. Jag började se livet lite som judo – i stället för att kämpa mot mina problem så kan jag använda mig av energin som kom mot mig och riktade den åt ett annat håll.

Det gäller alltså dels att sluta fantisera ihop värsta tänkbara scenarier, och dels att se med rent psyke på det som kommer mot en och lita på att man kan hantera det graciöst när tiden är kommen. Med en elegant svepning ändrar man något som tidigare uppfattades som problem, till något väldigt bra. Och helt utan att känna ångesten och nervositeten.

Jag har övat på att göra mig av med ”men tänk om..?”, ”vad händer när…?” och bara lita på att det kommer lösa sig helt naturlig. Inte av sig självt kanske, men jag är inte längre rädd för något som kommer mot mig. Det känns snarare lite som en intressant utmaning.

Det här är inte helt lätt, psyket är så inställd på felsökning att den alltid hittar saker är fel och saker som kan gå fel. Den hittar också på saker man måste göra, för om man inte gör det, oj oj oj, då kan detta och detta hända. Snälla… om det är såhär den genomsnittsliga människan går omkring och tänker så kan jag förstå att alla depressiva, får cancer och dör i förtid.

Sist skrev jag om att älska sig själv, och idag kom jag på ännu en sak som jag gör mindre nu än förut, och som kanske kan påverka mitt mående till det sämre.

Jag har alltid varit ganska radikal vad det gäller tron på att allt är möjligt. Det har varit lite som en religion för mig och jag har blivit närmast stött när folk påstod saker som ”efter sol kommer regn” och ”man måste må dåligt ibland för att kunna må bra senare”. Det har alltid klingat så fruktansvärt fel i min själ.

Nu för tiden finns det väl kvar någonstans där bakom, men ”religionen” levde inte längre kvar i mina känslor. Jag trodde inte riktigt på det, jag kände istället att man måste kämpa för att komma vart man vill – och då är man ju egentligen ett offer för omständigheter och verkligheten.

Men idag blev jag påmind att allt verkligen är möjligt! Samt att världen ler mot en om man ler mot den. När jag förväntar mig att goda saker kommer hända mig idag och att jag kan bli precis vad jag vill så känns allting väldigt roligt. Ser fram mot arbetsdagen, ser fram mot nya ”problem” osv. För varje ny händelse i vardagen så har jag chans att bestämma vem jag är!

Detta i kombination med att verkligen lyssna på psyket har gjort mig lycklig idag. Psyket avbryter nästan allt och funderar kring allt som kan gå dåligt. Den tror seriöst att den måste lösa alla problem innan de ens uppträder. Det gör att hela livet känns spänt, oroligt och helt åt helvete. Nu ska jag försöka ta det som det kommer bara. Le mot världen, förvänta mig det allra högsta och aldrig glömma bort vem jag är.

Om ni har märkt det så har mitt fokus gått lite från det fysiska tillbaka till det andliga Jag är fan omotiverad till att gå ner i vikt just nu, men den strävan kommer nog snart igen. Till dess ska jag försöka undvika att gå upp i vikt – men jul och nyår stundas ju. Se, nu börjar psyket oroa sig igen. AVBRYT!

Idag gick jag och funderade på vad som skiljer sig nu och för några år sedan, när jag upplevde att jag mådde bättre. Jag har tänkt på det mesta, men jag har aldrig kommit på tanken att jag uppskattade mig själv mycket mer förut än jag gör nu. Allt i mitt liv är bättre nu än då. Därför har det aldrig slagit mig att jag skulle kunna tycka mindre om mig själv nu.

Jag kom plötsligt ihåg den kanske viktigaste faktorn välmåendet. Nämligen att älska sig själv och vara riktigt nöjd med det man är. Jag har förstås kommit på den här tanken förr, men det är inte så ofta det slår mig hur viktigt det faktiskt är.

Jag inser nu att de flesta av de saker som gör att vi mår dåligt härrör från ett stadie av att inte vara nöjd med den man är. Stress exempelvis; Man är stressad för att man känner brist på kontroll. Brist på kontroll kommer sig ur en känsla av maktlöshet, man kan inte påverka, man försvinner, man vet inte vem man är och kan inte finna sin inre styrka. Man blir ett offer för omständigheter. Om vi hade varit jävligt nöjda med vilka vi var så tror jag att det vore omöjligt att börja känna att man förlorade kontrollen.

Allt som har med dålig självkänsla att göra är ju självklara symptom, exempelvis nervositet, blygsel, klantighet, svårt att prata inför grupp osv. Man bryr sig mer om vad andra tänker om en, än att faktiskt berätta något, så blir det bara fel.

Jag har tänkt att man måste kunna se det positiva med omgivningen och livet,  för att kunna må bra. Men väldigt ofta har det bara tagit emot… jag försöker förgäves, och mitt psyke hittar såklart saker att vara glad över, men inte fan blir jag faktiskt glad av att tänka på det. Något fattas. Idag kom jag på att hela världen ler mot dig när du älskar dig själv. Man behöver inte tänka positivt om man är positivt inställd till sig själv, det sker bara helt naturligt.

Jag hade så mycket mer drömmar för några år sedan än jag har nu. När jag inte hade så mycket så drömde jag desto mer, och peppade mig själv inför framtiden. Nu har jag fått det jag drömde om, som världens bästa flickvän, en grym lägenhet i centrala Göteborg, gått ner massa i vikt, har ett fritt och ganska välbetalt jobb, blivit mycket mer social osv osv.  Allt jag känner är: Jaha, nu då? Drömmarna börjar sina… mitt psyke börjar sakta lära sig att belöningen av att nå sina drömmar inte är särskilt hög.

Visst, jag kan få mer pengar, jag kan skapa något otroligt projekt, jag kan nå min sanna målvikt. Men jag vet att det inte kommer förändra så mycket alls. Det kan vara roliga sysslor, men det kommer inte göra mig nöjd.

Tony funderar

Lösningen är förstås inte att sluta kämpa för att nå sina mål, utan snarare att ändra perspektiv. Att se sina mål som roliga sidoprojekt i livet, och själva vägen till målen som mest njutbart. Lyckan kommer inte ur saker man skaffar, eller får. Den kommer inte ens med andra människor. Den kan bara komma ur oss själva.

Idag gick jag omkring och njöt av allt jag hade omkring mig, alla saker, all frihet, alla människor, och framför allt av den jag var. Det påverkade mig direkt, det gjorde mig riktigt lycklig, peppad, ja exalterad. Jag märkte på andra människor att de märkte det direkt – folk log mot mig löjligt mycket mer än i vanliga fall.

Till sist vill jag bara säga till er som tycker detta låter ganska egoistiskt, att egoism stiger ur självförrakt, och inte ur självkärlek. Älskar man sig själv så vill man bara ge till andra – varför skulle man inte göra det – allt man har är i överflöd.

Ja, det här kanske inte hjälpte så mycket. ”Allt du behöver göra är att älska dig själv”. Ja, det är ju de flestas problem också… alla kämpar för att bli omtyckta för att de inte kan älska sig själva. Jag kan nog inte hjälpa er där, men jag skulle tro att man får börja i liten skala och se vad man har. De få positiva sidor du känner att du faktiskt har. Tänk på dem, känn hur det känns att vara en människa som besitter dessa egenskaperna. För många är det för stort att älska sig själv, det känns bara falskt om man tvingar det på sig. Ta en sak i taget…

Hur definierar du dig själv? Är det en beskrivning av en gudom, eller av en tafatt, misslyckad människa? Det jag vet är att det som saknas i ditt liv inte finns utanför dig själv…