Tonys magiska liv

Det finns två sätt att se på framgång. 1) Såhär är läget nu, och i framtiden vill jag vara såhär och sådär. Och 2) Såhär var jag förut, och såhär är jag nu. Att välja 2an gör en mycket lyckligare, har jag insett.

Ibland behöver man ha tokigt höga ideal att kämpa mot för att inspireras. Men oftast blir man bara uttömd av att tänka på så vis. Jämför man med hur det var för ett år sen, en månad sen och en vecka sedan så blir man istället väldigt inspirerad.

Jag brukade tänka att om man bara jämför med hur det har varit så utvecklas man långsammare än om man drömde om det högsta tänkbara och gjorde allt för att nå dit. Problemet är väl bara att man inte orkar göra allt hur länge som helst utan att få någon positiv feedback.

Risken är överhängande att man tappar motivationen. Det hände mig nyligen… jag började känna att det gick så otroligt långsamt att gå ner i vikt. Jag ville bli smal och muskulös där och då! I samband med detta blev det ett par fyllor, och plötsligt var det svårt att motivera sig till att äta det bästa tänkbara.

När man inte längre tror på att man kommer vara nöjd med sig själv nästa vecka för det man gör nu, så orkar man heller inte göra det. Så, det är viktigt att bli nöjd med det du är nu – så att du inte tappar motivationen och blir besviken i efterhand…

Jag sitter här, och jag tror jag är ganska hög faktiskt. Heh. Min syster är här, och hon äter Lyrica (roligt namn!) för att dämpa ångest. Hon sa att hon mår extremt bra efter att hon tagit dem, så jag blir ju förstås nyfiken. Har jag ångest?! Ibland är man så inne i mönster att man inte vet om att man mår dåligt. Jag och syrran är ganska lika psykiskt annars. Så, vi tyckte att jag skulle prova 4 st 75 mg

Jag känner mig ganska lullig, balansen är påverkad, allt känns lugnt och soft. Jag vet inte om jag är lyckligare än vanligt dock. Det är inget jag kommer ta igen. Men min slutsats är att jag inte har särskilt mycket ångest. Istället för att orka göra saker (som systern får som effekt), så blir jag mest slapp och myshög. Så kan det gå till i Tonys liv, sådär oväntat kl 10 på en lördagsmorgon. Jag tar till alla verktyg för att utforska mitt psyke nämligen.

Nåja, annars har jag fått massa roliga paket från Posten. Saker jag beställt från Tradera. Fick min fina klocka, min SunJar och en hårbottenmassageapparat. Nu har jag köpt klart från Tradera på ett tag Men en klocka har jag velat ha länge nu, SunJar har alltid fascinerat mig, och hårbottensmassageapparaten var löjligt billig, var mest nyfiken och trodde inte jag skulle vinna. Men den var faktiskt härlig. Man blev avslappad och kände sig annorlunda. Eller så är jag bara hög.

Sen känns det ju lite som att bloggen börjar sina lite, vilket inte får se. Det innebär nämligen att min utveckling också sinar i så fall. Jag sköter allt som jag ska, men jag måste utveckla mig mer! Och jag måste minska på maten. Det har jag gjort ett par gånger, men så kommer det resor och annat i vägen. När jag inte vet när jag får äta nästa gång så äter jag ju extra mycket.

Jag ska ta mig fan anstränga mig hårdare framöver. Ska ju för helvete bli smal, stark, bäst. Gitarrspelandet har också legat still – jag bara kör nån minut om dan för att se att jag inte glömt det jag redan kunde. Jag får inte nöja mig med det jag har! Aldrig!

Nä, nu ska jag ta en kopp té och lyssna på mysig musik.

Jag har jobbat extremt mycket de senaste två dygnen då jag varit bortrest med jobbet. När jag satt i bilen och käkade lunch insåg jag en sak som jag tyckte var ganska spännande…

Förr i världen gick livet ut på att hitta mat för dagen, sova och hitta trygghet. Att fylla kroppens behov helt enkelt. Nu för tiden har de fått mycket lägre prioritet – inte för att det är oviktigt nu – men för att vi inte behöver oroa oss lika mycket för det, och för att vi har annat som triggar oss mer.

Idag tänker vi på framtiden, dåtiden, koncept, idéer, saker som skall göras och så vidare. Vi tänker på vår sociala status, hur familjen mår, hur våra vänner mår och hur vi själva mår. Vi har så mycket att göra att middagen inte är dagens centrum, utan något man slevar i sig medan man försöker åstadkomma något ”viktigare”. Det som tidigare stod i centrum har gått till att bli en bisyssla. Vad skulle då vara nästa steg för mänskligheten?

Jag tror att det kommer gå till på ungefär samma sätt. Sådant som spelar störst roll idag slutar inte vara viktiga, men blir bisysslor. Något vi räknar med, som inte oroar oss, och som får lägre prio eftersom det finns roligare saker att göra.

Nästa steg för mänskligheten tror jag blir att se jobb, familj, social status, ekonomi och sådant som bisysslor. I fokus kommer våran egen, våra medmänniskors, och samhällets utveckling stå. Arbete och ekonomi kommer förstås aldrig att bli oviktiga, men de kommer att bli trygga för oss. Så trygga att de känns självklara.

Därför vill jag bli snuskigt rik. Inte för att jag älskar pengar, utan för att jag vill slippa tänka på dem och fokusera på någonting högre och viktigare. Jag vill inte att några brister, personer eller annat oväntat ska hindra mig i mitt huvudsakliga mål – att utvecklas.

Jag satt just på min inglasade balkong och snodde åt mig lite solvärme, som jag inte känt på ett tag. Jag trodde att jag skulle få vänta ett halvår på att få känna sån värme.

Hur som helst, så insåg jag att jag tänker på annorlunda sätt när jag sitter i solsken än jag gör annars. Jag började fundera på att alla miljöer får oss att tänka annorlunda. Tar vi ett bad så tänker vi annorlunda än när vi står och lagar mat. Ligger vi i soffan tänker vi annorlunda än när vi ligger i sängen.

Detta är intressant, då de flesta människor gör samma saker på samma sätt varje dag. Vi vet ju också att olika människor får oss att tänka, känna och agera på olika sätt. Varför inte använda oss av världens mångfalld för att utforska våran egen mänskliga potential?

Om ni har fastnat i något tankemönster, eller exempelvis har skrivtorka – gå ut och gör något ni aldrig har gjort förut!

En dag när satt på toa så funderade jag kring vilken den totala utmaningen skulle vara. Detta var efter att jag påbörjat processen om att bli den jag ville bli, och utmana alla gamla rädslor och sådär. Efter en stunds funderande kom jag fram till att den totala utmaningen skulle vara att åka ut i rymden!

Jag började fundera kring att det skulle kräva att min kropp var helt perfekt och vältränad, vilket jag kan se framför mig är sant om 1-2 år. Det skulle också kräva att jag flyttade utomlands och lade ner all energi på att studera rätt saker och få kontakt med rätt människor.

Nu är det förmodligen inget jag kommer att genomföra, men efter att TED Talks släppte en video idag (ni kan se på den nedan) så blev jag inspirerad igen. En kille (Peter Diamandis) håller tal om människans framtid i rymden, och att staten förmodligen inte är de som kommer att ta de vanliga människorna ut i rymden till att börja med – utan kommersiella företag.

Det går redan nu att resa ut i rymden om man har några miljoner till övers, helt utan att vara elittränad NASA-astronaut. En summa som jag tror kommer minska drastiskt inom bara tio år. Att det ligger så nära i framtiden är något jag aldrig reflekterat över förut.

När jag tänkt på framtiden har jag föreställt mig snuskigt snabba och smarta datorer, och i och för sig lite människor i rymden – men jag har inte tänkt på att de flesta kanske skulle känna någon som lämnat Jordens bana.

En sak som jag tycker stoppar upp utvecklingen är att NASA är så förbaskat fega. Det är inte acceptabelt att förlora människoliv i jakten på vetenskapliga framsteg längre. När man åkte till månen 1969 visste man väldigt mycket mindre om månresor än man idag vet om marsresor. Men inget görs.

Så, jag tror inte att steget kommer att tas av NASA, utan av kommersiella storföretag. Jag kan tänka mig ”Google i rymden” om 10-15 år.  Som marknadsföring om inte annat, och som en jävligt tuff grej. Google är ett företag som skulle ha ambitioner och pengar nog att göra en sån grej.

Innan jag dör ska jag ta mig fan ut! Förmodligen inom 20 år, tippar jag på.