Tonys magiska liv

Gratitude Journal

Jag tog hem en app till iPhone härom dagen som hette Gratitude Journal. Det går ut på att man ska skriva vad man är tacksam för varje dag, samt betygsätta sin dag.

Smart, tänkte jag. För jag vet att jag och de flesta andra behöver jobba på att vara mer tacksamma. När man sammanställer allt bra som har hänt under dagen så börjar man tycka att ditt liv är rätt bra ändå. Och med tiden förändras ens liv till det bättre.

Men jag gjorde en miss… Jag hade inte mycket att skriva varje dag för jag var inte tacksam nog. Jag ville tacka för ”riktiga” saker, inte för att jag hade mat på bordet. Men det var ju där själva grundproblemet låg… Jag nöjde mig inte med det lilla.

Så nu har jag börjat skriva desto mer! Allt som är positivt men som ändå sticker ut lite och inte är ren vardag. Man börjar till slut leta efter nästa braiga sak att skriva, och därmed förväntar man sig bra saker från livet. Det tror jag är ett bra recept till att må bättre!

Här är ett utdrag från de senaste tre dagarna bara:

Måndag

• Mår fantastiskt, känner mig lätt. Känns som kroppen renar sig! Nya kosten?
• Ska förmodligen ta ledigt 6 dagar innan jag slutar på mitt jobb.
• Ska förmodligen få 1000 kr från ett webbprojekt som inte tog så mycket tid att genomföra.
• Hittade massa ny bra musik på Spotify.

Tisdag

• Slutar på jobbet den 25e feb i stället för 4 mar. Får ledigt en vecka innan i alla fall så jag kan fokusera på studier och slappa lite. Utan att sno semestern dessutom. (Komp och flex).
• Vägde 84,3. I alla fall under 85…
• Solen sken när jag gick hem från jobbet. Så vackert!
• Tycker jag ser lite bättre/friskare ut på den nya dieten. Kul!

Onsdag

• En uppgradering av ett system på jobbet gick bra.
• Tacos, awesome!
• Köpte ett fucking KILO cashewnötter!

Torsdag (hittills)

• En kille på jobbet fortsätter att inspirera mig.
• Fick just 1000 kr från webbprojektet (se måndag).

Bortträngda minnen? Jag?

Min barndom har inte varit så bra. Kan man säga. Morsan var alkoholist, och jag spenderade många kvällar med att inte kunna sova för att jag oroade mig över att hon skulle somna med fimpen i soffan. Jag växte nog upp ganska mycket i förtid för att jag kände att jag var tvungen att passa upp på mina egna föräldrar.

Jag minns inte så mycket av min barndom alls. Några svaga minnen här och där. Därför har jag trott att jag går omkring med massa förträngda minnen som mitt undermedvetna vägrar låta mig ta del av. Och i min ständiga strävan efter utveckling så törstar jag ju efter denna information!

Även om jag har lite minnen så har jag liksom inga känslor kring det. Jag vet att jag borde fått emotionella problem av allt som hände. Att bli lämnad ensam i en lägenhet som fyraåring med sin däckade morsa, och andra vuxna som stod och skrek till mig och försökte hjälpa mig öppna dörren inifrån. Att så ofta få gå och handla folköl åt mamma, medan de andra barnen retades för det. Eller när hon slog upp en innerdörr med en köttyxa. Eller när varje jul präglades av fylla från alla håll. När alla förväntade sig att man skulle vara glad över alla julklappar men när man egentligen bara var rädd för att allt skulle spåra ur när som helst. Men jag känner inget kring det.

Jag vet att det suger att barn ska få vara med om sådant, men jag känner mig inte sorgsen direkt. Why?! Det gäller även annat… alla brukar minnas hur hemskt det var när ens föräldrar separerade, eller hur tunga tonåren var. Inte jag. Jag minns inte separationen mer än att jag kunde springa mellan dem och tigga glass två håll istället för bara ett. Tonåren minns jag lite bättre, men klarade mig bra genom att stänga av känslor och ägna mig åt mig själv. Jag kallade mig satanist och tyckte jag var så jävla intelligent och cool som kunde se saker klart i stället för att allt skulle präglas av svaga känslor.

Generellt har jag varit en väldigt lycklig person, lyckligare än många andra, sedan tonåren och framåt. Eller så är det bara så jag minns det… jag tycker alla klagar och klagar, men att jag genomlevt det ganska bra. Jag är ingen supermänniska… jag undrar vad det är jag döljer och vilken person jag skulle kunna vara om jag förenades med allt jag var ämnad att vara?

Jag har sökt på nätet efter meditations- och visualiseringstekniker för att återskapa minnen, men det fanns knappast nåt jätteutbud av detta. Jag ska söka lite till, men har ni tips så tar jag gärna emot. Annars får jag forma någon egen metod.

Hej svejs.

Är det du?

Om man tänker efter så är det ganska poänglöst att förakta och döma människor. Dels gör det ingen glad – men dessutom kanske de inte förtjänar att föraktas, hur korkade, elaka eller onda de än må vara?

Tänk att man kommer till jordelivet som ett blankt blad, och lär oss hur vi ska handskas med världen… från början lär man sig att skrika blir lika med mat. Sedan lär man sig om sin egen kropp, hur man styr sina kroppsdelar. Efter några år börjar vi lära oss förstå orsak och verkan i vår omgivning.

Vad händer om jag gör såhär mot mamma? Vad händer om jag krossar den här skålen? Från början undviker vi mest att göra ”fel” därför att vi inte vill bli bestraffade eller bli fråntagna kärlek. Men förhoppningsvis lär vi oss med åren att göra rätt för att det skall bli bättre för alla. Vi lär oss att om alla är glada så är chanserna större att man själv blir glad.

Detta är det tyvärr inte alla som lärt sig ännu. Men man kan inte se människor som korkade eller dumma i huvudet för att de inte kommit fram till samma saker som man själv gjort. Om de inte har några erfarenheter som pekar på att det skulle vara sant, varför skulle de då göra det? Det är idiotiskt att göra något man inte tror på. Och vad man tror beror ju på vad man erfarit sedan innan i livet.

Så på så vis är vi alla offer för vår omgivning. Vi kan bestämma i viss mån hur vi ska tänka och handla, men det kan inte skilja sig särskilt mycket från våra tidigare erfarenheter. En sviken människa kan inte kasta sig in i en ny relation utan att skydda sig. En bränd hand kommer inte lära sig jonglera med glödande kol. En bitter människa som upplevt att man bara kan lita på sig själv kommer inte plötsligt börja lite på allt och alla. Naturligtvis inte, och det är både förståeligt och bra beslutat av dem.

Det vi kan göra är att steg för steg gå åt rätt riktning. Göra mer rätt för varje dag som går. Det är så otroligt onödigt att döma andra för hur de lever sina liv, även om det går ut över dig, eftersom de bara är en produkt av sina tidigare upplevelser.

Nästa gång någon står och skriker på dig – kom ihåg att du har ett val. Ta det personligt, och förklara med kraft hur jävla idiotisk personen i fråga är – eller se det för vad det är. En rädd människa som tror att problemen ligger utanför honom/henne själv. En människa som känner sig hotad, arg, som skyddar sig. Vissa kommer attackera dig, vissa kommer ifrågasätta dig, vissa kommer trycka ner dig. Men hur kan man ta något personligt, när det de står och skriker om egentligen inte är riktat mot dig, utan bara är ett uttryck för deras rädslor?

Det betyder förstås inte att du aldrig gör fel och behöver lyssna på andra människor. Gör det du tror är bäst för att så många som möjligt blir lyckligare! Det innebär att anpassa sig, det innebär att då och då ge vika för sina önskningar.

Ingen behöver straff, de behöver möjligtvis hjälp! Jag skulle i alla fall behöva hjälp då och då…

Jag har försökt lindra stress ganska mycket på senaste, med diverse olika metoder. Försökt slappna av, både mentalt och fysiskt. Men så slog det mig medan jag diskade att stressen inte var grundproblemet, utan bara en konsekvens av något annat. Kanske skulle man hitta orsaken istället?

Så jag började rannsaka mig själv om vad som stressade upp mig, och kom snabbt på att det var rädslan för att inte duga, eller att göra fel. Kanske inte så mycket att faktiskt få skäll för att man gjort fel, för det är ju ganska sällsynt trots allt, men själva tanken på det. Jag tänker skitofta på hur andra ska tolka det jag gör, och om jag kan göra saker bättre.

Jag inte bara tänker, jag oroar mig faktiskt för att inte göra rätt, ganska ofta. Men började jag applicera dessa tankar på en annan människa istället för mig själv och undrade hur jag skulle känna för en människa som ständigt behövde anstränga sig för att ligga alla till lags. Jag hade bara velat krama om personen och sagt att dennes självvärde inte ligger i vad denne gör. Och så länge personen i fråga gör det bästa med hon/han har så kan ingen någonsin kräva något annat.

Ja, så tänker jag om andra. Varför i helvete gäller inte dessa tankar mig själv?! Varför är jag exkluderad från resten av de snart sju miljarder människorna? Jag dömer mig själv så jävla hårt hela tiden, även för saker jag omöjligtvis skulle kunna göra annorlunda med den information jag då hade. För jag tycker inte det viktiga är vad man gör, utan ens intentioner. Och mina intentioner är alltid, alltid goda. Gör inte det mig till en underbar, älskvärd person? Är inte alla underbara, älskvärda personer?

Det är en väldigt skön känsla att tänka att ens självvärde inte sitter i vad man gör, eller hur andra tolkar ens handlingar. Jag vet att jag gör vad jag kan! Vad andra än säger till mig så säger det mer om dom än det gör om mig, eller hur?

Alla människor gör bara det de tror är bäst, utefter de erfarenheter de haft i livet. Ingen människa är ond, det är bara glädjenivån som varierar och erfarenheterna i livet…

.NET-programmering

Företaget jag jobbar för nu står inför en enorm förändring, och alla förändringar skall ske utan någon budgetförändring. Det kommer gå åt helvete, kan man säga, på ren svenska. Vi måste även söka om våra egna tjänster, så jag började känna mig ganska otrygg i min sits. Så jag började söka jobb lite mer intensivt.

I början av December fick jag en intervju på ett stort e-handelsbolag. ”Kul!” tänkte jag, och gick dit. Då var det mer snack om en teknikertjänst, men det omvandlades mer och mer till en ren programmeringstjänst. Så nu är det ASP.NET-programmerare man ska bli, med lite ansvarsområden gällande inköp, licenser osv.

Det är lite roligt, för jag kan inte ASP.NET, och det vet dom om En av intervjuarna kom från samma bakgrund som jag – PHP-programmering, och han sa att det inte kommer bli nåt större problem. Så nu blir det till att plugga .NET på fritiden. Vill inte komma dit och inte veta något om det.

Jag börjar i Mars, och det kommer bli en väldigt spännande tid. Slut på slappelivet på jobbet, misstänker jag. Måste visa framfötterna. Och det är lite läskigt, för jag har verkligen ingen aning om hur det kommer bli där borta. Eller hur länge jag får stanna för den delen.

Men jag kände att jag inte kunde stanna kvar på ett jobb bara för att jag kände till det. Då utvecklas man ju knappast som människa. Sedan får jag ju 3500 kr mer i månaden där Med jourpengarna så kommer jag typ ligga på 31-32 000 brutto, vilket är fucking awesome!

Nytt jobb, börja forma sin kropp ytterligare, jag lär mig mer om mig själv – just nu är livet jävligt spännande och roligt!