Tonys magiska liv

Jag var på en ”kurs” med Kay Pollak igår, den hette ”Att växa genom möten – och välja glädje”. Grunden i det han talade om var väl att försöka välja att se på saker positivt istället för negativt. Ingen raketforskning alltså, men han var en jäkligt rolig och skön gubbe.

Han nämnde ganska kort i början att man har ett ”djupaste budskap” till sig själv. Grunden till alla tankar och det man säger till sig själv alltså, och att det för de flesta var att man inte duger som man är. Det var lite lustigt för jag gick och funderade på det samma morgon …

Tänk om det inte är stress som får oss på dåligt humör, tänk om det är tvärtom – att våra felaktiga tankar skapar negativ stress? För jag kan definitivt vara stressad och jävligt exalterad samtidigt. Och jag kan vara lugn och må skitdåligt.

Jag misstänker att jag har en ”inte bra nog”-attityd i grunden av min personlighet som skapar all negativ stress. För jag går omkring och försöker tillfredsställa andra mest hela tiden. Det i sig gör mig inte olycklig, men jag kan inte alltid lyckas och då blir jag besviken på kanske både mig själv och personen jag inte kan tillfredsställa. Varför måste jag tillfredsställa andra hela tiden?

Jag kan säga nej, det är inte det. Det har jag fått lära mig… men det är en sak att säga nej till främlingar eller avlägsna kollegor. En annan att säga nej till människor som står en närmast.

Inte nog med det… ”inte bra nog”-attityden håller mig igång ständigt, inte bara för andras skull utan även min egen. Jag måste göra det, och det, och det, och det, sen blir allting bra! För det är förstås inte bra som det är. Ingenting är bra nog som det är när man inte känner sig bra nog själv.

Så det är två saker jag ska tänka på:

1. Jag är bra som jag är. Jag behöver inte göra något för att bevisa det. Jag kan inte kontrollera hur andra mår eller hur de ser på mig.
2. Omständigheter gör mig inte lyckligare. Om det vore så, så skulle jag bara kunna göra samma saker varje dag så är jag lycklig för evigt. Så jag måste sluta tänka att allt kommer bli bra om jag löser en jäkla massa ”problem”.

Det ovan är källan till min stress. Vad är källan till din?

Jag kom att tänka på en grej bara, känns viktigt att skriva ner det innan jag glömmer bort det eller tar det för givet

Oftast när jag ska ”tänka positivt”, så tänker jag att det som stör mig egentligen inte är så farligt. Jag försöker tänka att det lööööser sig, det spelar ingen roll. Exempelvis att det är stressigt på jobbet. Då kan jag tänka att det kommer gå över, att det kommer lösa sig, och jag tänker på hur jag kan lösa det bäst. Men detta är ett nästan värdelöst sätt att må bättre på… För någonstans vet man att man ljuger för sig själv.

Det jag så sällan minns är ju att det negativa jag försöker motverka bara ses som negativt, det är inte negativt. Det är ju min perception som gör någonting dåligt. Därför måste jag se annorlunda på det, istället för att försöka intala mig att det dåliga som händer mig är OK. För det är inte OK, det vet jag ju någonstans.

Det är sjukt mycket lättare att motverka min stress om jag tänker att jag inte är stressad istället. Att jag är avslappnad, att jag bestämmer hur jag ska må. Jag kanske har mycket att göra, men jag kan bestämma om det som ska göras är roligt eller ej. Det är jag som bestämmer hur mycket press jag ska känna för att bli klar. Oftast är det dessutom bara mina egna deadlines som jagar mig, ingen annans.

Så, det jag vill förmedla är att ”tänka positivt” inte innebär att acceptera all skit i ditt liv. Utan det handlar i stället om leta efter ett sätt att se på saker så att det inte ser ut som skit längre.

A non-book for self change

Jag läser en bra bok just nu som legat och skräpat på hyllan i många år. Energized Hypnosis – A non book for self change. Det är en bok om självhypnos, som talar om hur vi får problem med gamla tankemönster och hur vi blir av med dem. Jag har bara läst hälften än dock.

En sak som boken påminde mig om var att vi själva kan påverka hur vi ska uppfatta vår omgivning. Det har jag väl vetat om på ett plan hela tiden, och jag har praktiserat det bättre förr än nu. Exempelvis som härom dagen… jag gick på en promenad på kvällen och det var mörkt och jäkligt kallt. Jag kom på mig själv med att tänka negativt, och började leta efter en känsla av att det skulle vara mysigt. Och vips – julkänslor och mysighet. Så är det ju med allt, men man glömmer ständigt att man har ett val.

Man gör sig själv till ett offer för omständigheter och omgivning. Mycket av det vi upplever som dåligt anser vi komma utifrån. Dumma personer, stressiga miljöer, jobbiga problem. Psyket ser ogärna sig själv som delaktigt, det vore ganska obekvämt att inse det. Det är många som blir arga när man säger till dem att de själva kan bestämma – prova själva I själva verket kommer alla känslor inifrån, och det är inget förutbestämt hur vi ska känna kring något.

Boken pratar om hur vi lär oss saker som barn, och som sedan följer med oss som undermedvetna tankeprocesser för resten av livet. Det är inte fel det vi lärt oss, men det grundade sig på en bristfällig uppfattning många gånger. Om man exempelvis äter glass och råkar snubbla och bryter benet, så lär sig barnet att glass är lika med smärta. Något som sedan kan följa med en även som vuxen, helt utan att man minns sitt benbrott som barn. Nåja, lite fjantigt exempel, men ni hajjar.

Sådant här vilar på ett undermedvetet plan, långt ner i reptilhjärnan många gånger, vilket gör det svårt att ändra på. Det är, enligt boken, mycket svårare för fronalloben (mänskliga delen av hjärnan) att påverka reptilhjärnan, än tvärtom. Står det en strid mellan förnuft och känsla så vinner nästan alltid känslan till sist. Man bör också visa förståelse för de bristfälliga delarna av sitt eget psyke – kanske behandla det som man skulle behandlat barnet som lärde sig det felaktiga från början.

Det är en annorlunda bok, som försöker hypnotisera en genom text, och då och då ber den en göra saker man inte förstår. Som att slå med sitt ”favoritfinger” om man instämmer med det som står Jag förstår inte varför men jag följer det som står, oftast. En gång blev jag förbluffad… jag läste ett textstycke, och fick tillbaka ett par minnen jag inte haft sedan många år. När jag läst klart stycket stod det typ ”Om du under läsningen fick tillbaka gamla minnen, notera dessa i ett block”. Shit.

Jag har i alla fall börjat fundera en hel del kring varför jag inte minns min barndom särskilt väl, och vilka saker jag kan ha lärt mig fel. Vilka är minsta största brister? Vad gör mig mest rädd? En sak jag inte visste om innan men som jag insett nu är att jag hatar, verkligen hatar, att göra människor i min närhet besvikna. Jag gör väldigt mycket för att undvika det. Kanske för mycket. Känner jag att jag har förväntningar på mig så är det nästan omöjligt för mig att inte uppfylla dem. Det är någon ständig kamp efter kärlek, men det fungerar rätt dåligt.

Man bör nog skriva ner allt som gör en ledsen, och vara ärlig mot sig själv. Sedan avgöra varför man blir ledsen. Vissa saker har man säkert all rätt att bli ledsen, arg och besviken över, men mycket är nog gamla barnsliga rädslor…

Jag försöker att slappna av sedan några dagar tillbaka. Jag har insett så många gånger vad stress gör med mig, och försökt vända det, men resultaten är alltid väldigt kortvariga. Den här gången har jag kommit lite längre.

Jag trodde någonstans att stress bara var när man kände sig uppjagad, när man hade för mycket att göra. Men jag insåg inte att stress kan vara en inre spändhet som följde med en hela dagen. En stress som i mångt och mycket skapar situationer där man blir uppjagad. Alltså tvärtom mot vad jag trodde – situationer gör mig inte stressad, utan mitt stressade psyke ser negativt på situationer så att de framstår som hetska och farliga.

Det förstås att man inte kan förändra detta på en dag, eller en vecka. Min kropp har lärt sig ett mönster och då tar det tid för psyket att omprogrammera det undermedvetna. Men jag har tagit några steg i alla fall.

Jag har minskat på tiden varje dag som jag sitter vid datorn. Det kan vara den största stressfaktorn faktiskt. Om jag är avslappnad och sätter mig vid datorn så inser jag snart att jag blivit stressad och spänd. Jag mår inte alltid dåligt av det, men till sist rinner det över och något som annars inte skulle reta upp en gör en förbannad.

Facebook är inte alltid en öppen flik i min webbläsare längre. Det räcker att jag kollar någon gång om dagen sådär. Jag läser inte alla artiklar på digg.com längre, utan bara 10-topplistan över dygnet. På Live Messenger presenterar jag mig alltid som upptagen. Och jag försöker göra en sak i taget. Nu skriver jag på min blogg, för att jag kände för det, inte för att jag var tvungen.

På jobbet försöker jag också göra en sak i taget, och det har gått bra. Det allra svåraste är att inte låta psyket fantisera ihop saker jag måste göra och idéer om hur dåligt allt kan gå. Det sker per automatik och gör att jag spänner mig.

Det är oerhört skönt att slappna av många gånger. Nu lyssnar jag på (iofs artificiellt från datorn) fågelkvitter och myser. Mitt psyke förvandlar saker som jag var tvungen att göra, till saker jag får göra. Idag får jag diska, jag väljer att göra det. Fast jag ska inte tänka medan jag diskar. Sedan får jag göra en inköpslista. Dessutom får jag träffa min kära pappa, och handla grejer på ÖB. Sedan åker jag hem till min älskling och kramas och läser en bok.

Men som sagt, det är mycket jobb kvar. Jag var bättre på detta förut än jag är nu. Jag undrar om inte just datorn och jobbet har förstört mig på många sätt. En stor utmaning är andra stressade människor som direkt drar med sig i sina tankar.

Äsch, glo på en film med Eckhart Tolle så länge eller nåt så hörs vi…

Jag hittade en intressant intervju för några dagar sedan som jag tycker är sevärd, sammanlagt på 28 minuter. Det är med Michael Roll, som berättar om de vetenskapliga rönen och hur de pekar på att det finns bevis för liv efter döden. Men att bevisen tystas ner och motarbetas. Se själva…