Att nå sina mål
Min blogg har ju varit väldigt fokuserad på att nå mål och framgång, och det har även fått mig att inse ett och annat. Bland annat att man inte blir lyckligare av att nå sina mål, och att risken finns att man lämnas tom och frågandes när målen väl är nådda.
Det gäller kanske inte alla, men det verkar vara ett mänskligt fenomen. Precis som när man köper en ny häftig pryl som ska förgylla ens liv, och inser att det var mycket roligare att planera köpet än att faktiskt ha produkten. Även om man faktiskt har nytta av den varje dag, så är det inget man går omkring och gläds av.
Samtidigt vet jag att man blir minst lika olycklig av att inte sträva efter framgångar över huvudtaget. Det är döden för en människa, och det är väl lite det som händer de flesta när de blir äldre och börjar nöja sig lite väl mycket med hur det är. Livet känns mediokert, meningslöst och tomt.
Lösningen ligger förstås mitt emellan dessa två kontrapoler, men det är verkar inte vara en helt enkel gräns att hitta. I alla fall inte för mig. Man måste förstå att glädjen ligger i att längta, inte i att faktiskt få det man längtar efter. Eller som folk brukar säga: meningen är inte målet, utan vägen dit. Sedan gäller det att längta lagom mycket, så att man blir upprymd, men inte stressad. Tillräckligt för att man ska hinna slappna av och njuta av det man har, men ändå inte stagnera i sin utveckling.
Jag tror inte man måste vara överdrivet aktiv i sina önskningar heller. Jag drömde mycket mer förr i tiden, och längtade efter något större och mer storslaget. I stor mån har jag slutat drömma så pass stort, och det har också påverkat min glädjenivå. Jag misstänker att det räcker att ha riktigt stora tankar i bakhuvudet, samtidigt som man lever sitt liv, för att hålla sig nöjd och intresserad.
Ett mål, långt långt borta, och många korta mål på vägen som man tar i den takt man orkar. Glömmer man målet längst bort så tappar de korta målen sina syften, och glömmer man de korta målen så kan man inte längre tro på den stora drömmen.
En annan faktor som spelar in är vilken glädjenivå man kan få ut ur en dröm. Ibland känns livet mörkt, och vad man än tänker ut så lockar det inte alls. Har du någon gång varit depressiv så vet du att det är där det grundar sig i. Jag tror att det här beror på att man saknar tro på att det verkligen kan slå in. En dröm som verkar ouppnåelig triggar oss inte det minsta, det kan snarare trycka ner oss ytterligare.
Så man får hitta drömmar som man kan acceptera är möjliga, och drömma större och större allteftersom man når sina mål. Eller så får man arbeta med sig själv och sin begränsade tro på vad man kan prestera. Det finns inget mer underbart än att ha ett tydligt mål, tro på det och sakta märka att man närmar sig det. Det ger sann mening med livet, oavsett om målet är meningslöst i sig självt eller inte.
Balans, nyckeln till lycka?
Livet är en balans. Det är inte första gången jag inser det, och det är säkert inte din första heller. Men balans är ett lurigt ord… balans mellan vad?! Det är inte alltid så lätt att veta vart mitten ligger, och man får helt enkelt prova sig fram i livet. Kanske håller man på att omrevidera den gränsen ända tills man blir gammal? 
Men nu ere gött!
