Det är denna medvetenhet som är så ny, i alla fall för oss människor. Vi börjar leta efter vilka vi är, vår härkomst, vårt syfte. Inga andra djur har gjort det tidigare, och det har heller inte funnits något behov. Men det är inte brist på behov som gjort att djuren inte undrat vilka de egentligen är, det har varit brist på objektivt tänkande.

Självklart börjar vi undra över syftet och vilka vi är. Men vi är precis nyfödda, och egentligen har vi precis funnit vår egen existens. Men tänk om vi bara är en samling enskilda delar? Tänk om det inte finns någon inre kärna som är du? Tänk om vi är vad vi bestämmer att vi är, och att syftet är helt vårt eget beslut?

Det är inte lätt att vara nyfödd utan förälder.

Vad för ursäkt har jag att inte vara allt detta?
Vad skulle kunna vara viktigare?

Här uppe spelar det inte så stor roll vad man gör, utan hur man gör det. Vad känner man när man genomför det? Är det inspiration, glädje och dylika känslor så är det bra oavsett vad det är man håller på med.

Här uppe finns det inga problem alls. De har förvandlats till utmaningar. Utmaningar som inte ens känns jobbiga, utan bara som ett korsord ungefär när man har tråkigt.

Sanningen är väl att ”Här uppe” är ”Här nere”. Samma värld. Samma liv som igår, eller för några minuter sedan. Men plötsligt flödar livet genom mig som en jättelik älv, och fyller mig med vördnad, respekt och en tacksamhet som inte är av denna värld. Den förbränner alla gamla värderingar och känslor till aska. Känslor som fyller mig i stället är känslor av vår som får en att vilja skutta till. Känslan av att vara nyförälskad, eller bara hitta sin passion i livet.

Jag inser att människans uppgift inte är att förändra världen. Det är inget fel på världen. Det är bara oss själva vi kan förändra, och med det kommer hela vår uppfattning av världen förändras. Just nu kan jag reglera om jag befinner mig Där uppe eller Där nere ganska lätt, genom att bara fokusera på känslorna jag beskriver ovan.

Jag hamnade där uppe, om så bara för en stund. Jag har försökt i några dagar nu att må bättre genom lite olika metoder. Exempelvis anstränga mig för att aldrig trycka ner min självrespekt och självvärde. Vilket innebär att jag inte får känna skuld, oro eller otillräcklighet. Det innebär inte att jag gör vad jag vill och skiter i andra, för man gör ju alltid sitt bästa, eller hur? Andra får döma mig bäst de vill, men jag får inte döma mig längre. Nix.

Jag har också försökt med att helt enkelt be om att få kontakt med en högre del av mig själv, mitt högre jag om man så vill. Och jag har ansträngt mig för att lyssna på vad den vill. Jag är också lyhörd för vad jag känner, och har insett att man konstant störs av små, små negativa tankar som tillsammans kan sabba dagar och veckor för en.

Överjag; jag åkallar dig! Fyll varje cell i min kropp. Var mig!

Jag vet inte om jag är gladare eller ledsnare än snittet, men jag har varit ledsen tillräckligt för att ha haft möjligheten att analysera varför man mår dåligt. Och när världen känns tom så beror det på att jag inte kan känna att jag är något särskilt alls. När jag inte spelar någon roll så spelar ingenting annat heller någon roll. När världen känns farlig beror det på att jag fokuserar på saker som skulle kunna skada mig, inte på att det faktiskt är lättare att skada sig än annars. Oh, och när jag känner mig lyckad och stark – Gud vad världen ler mot mig och alla människor är underbara individer, precis som jag.

Alltså, det man känner har fan ingenting med verkligheten att göra! Jag kan stressa röven av mig på jobbet för att jag känner att det är så sjukt mycket att göra idag, och jag kan för mitt liv inte komma under fund med hur jag någonsin skulle hinna klart med alla göromål. En timme senare är allt klart, och jag fattar inte vad jag nojade över. Men just där och då så var det verkligt för mig, jag trodde på det därför att jag kände det.

Det ger en helt ny känsla inför livet när man inser att det man känner inte behöver vara verkligheten, och att man i slutändan själv bestämmer vad verkligheten skall betyda för en. Bara att bära med sig den tanken när man är mitt uppe i stressen ger en i alla fall en chans att ändra riktning på tankarna.

När jag blir stressad och sur så beror det nog alltid på att jag är rädd för att misslyckas, berövas bekräftelse och kärlek. Det är den pinsamma sanningen, som jag vågar berätta för er eftersom jag är säker på att samma sanning gäller även för er. Jag nojar över att jag inte ska vara nöjd, att andra inte ska vara nöjda. När jag inser detta så vänder jag riktning direkt – det blir så uppenbart att rädslorna bara grundar sig i brist på självkärlek. När man slutar värdera och älska sig själv så blir livet en enda lång kamp om bekräftelse och kärlek. Och det är en kamp som man aldrig kommer vinna…

Min andra fiende, utöver stress och oro, är tomheten. Det ständiga mörket i livet som kommer tillbaka utan att jag vet varför. Ett hål som inte går att fylla. Jag går kring hålets kanter så gott jag kan, men det är ändå så tydligt att det är just ett hål jag går kring. Det tär… det är brist på mening. När det som tidigare var roligt inte längre tillfredsställer, och när inget man föreställer sig skulle kunna förbättra något, ja vad gör man då?

Det vet jag fortfarande inte, men jag misstänker skarpt att även detta beror på att man inte älskar sig själv tillräckligt. Man kan inte hitta livets mening utanför sig själv. Det finns ingen objektiv mening, och när man är lycklig så kan man acceptera den sanningen. Man vet att det är fucking meningslöst att sparka på en boll, skriva en bok eller dansa till musik – men det är förbannat tillfredsställande ändå!

Kanske är själva sökandet efter mening just ett symptom på depression. När man är lycklig letar man inte. Man erfar och njuter, lär sig och har roligt.

Skyll aldrig på något annat än dig själv när du inte är nöjd! Det är inte världen det är fel på, utan din tolkning av den och därmed din tolkning av dig själv. Jag tänker inte berätta för dig att du är vacker, underbar och älskvärd – för i slutändan spelar det ingen roll vad jag säger, utan bara vad du talar om för dig själv att du är.

Det blir inga bilder idag, jag tror inte man kommer se så stor skillnad med kläder på sedan förra inlägget, men jag har dom i alla fall och ska analysera kroppsformen för mig själv

Nu väger jag 80,8, vilket jag tänkte jämföra med förra gången jag låg på den här nivån.

Så det är coolt fan, att väga mer än förra året men ha gått ner 7,5 cm i midjan! Då var dessutom bröst och midja lika stora, vilket inte är så jäkla manligt

Nu ska jag till Turkiet i morgon, och svulla upp mig lite igen Sedan Norrland i två veckor… fan va skönt det ska bli med semester!!

Ser också fram mot hösten faktiskt, inte så mycket ångest inför det längre. Ska bli kul att träna hårdare och utmana mig själv ytterligare. Jag kommer troligen dieta sedan också, men inte lika hårt. Gissar på att jag kommer ligga på ca 2300 kcal om dagen istället, och ha möjlighet att spara till helgerna, vilket gör livet bra mycket roligare.

Tack, min älskade Jenny för att du inspirerat och peppat mig! Inte bara nu, utan alltid. Tack för att du finns där, för att du ljusar upp min tillvaro, för att du ger mig anledningar till att leva. <3 Nu ska vi njuta av skörden vi sått!

All Heil the Hypno Toad!

Nej, jag har faktiskt inte slutat kämpa för att nå mina mål, jag har bara varit lite slö vad det gäller bloggandet på sistone Men som jag sagt från början, den här bloggen kommer inte läggas ner, och den kommer följa mig genom mina resor i livet.

Det här inlägget skriver jag för att det var ganska precis 3 år sedan jag påbörjade bloggen. Och för 1 år sedan nådde jag mitt första huvudmål när det gällde min vikt – nämligen 80 kg. Det var oerhört stort, efter att ha vägt 130 tidigare. Sedan dess avtog ansträngningarna måste medges, jag gick upp till 88 kg igen. Men resultaten har inte helt uteblivit i alla fall!

Jag började på gym för inte jättelänge sedan, vilket har gett resultat på mina muskler och fettprocent. Jag har gått upp några kilon, det stämmer, men midjemått och övriga mått är lägre än de var när jag vägde som minst. Och nu har jag börjat dieta med bibehållen träningstakt för att behålla muskelmassan jag byggt upp men gå ner till 80 igen. Idag låg jag under 84 i alla fall. Mitt första mål är att gå ner ytterligare 2 kilo innan utlandssemestern om 3 veckor, för att sedan fortsätta min resa efter det.

Men bara för att ge er en inblick i hur det har gått för mig, år efter år, så visar jag upp en liten tabell och en bild. Tyvärr påklädda bilder, nån gång i framtiden när jag är modigare kanske det kommer naknare sådana

Viktnedgång 2008-2011

Det är så jäkla coolt att jag gått upp i vikt men gått ner 5 cm sedan förra året. Man får väl se om man hamnar på 85 cm i midjemått när man nått 80 kg igen. Det är väldigt tillfredsställande att veta med sig att man aldrig varit smalare i vuxen ålder i alla fall.Slutgiltigt mål då? Nej, det har jag nog inget. Jag vill bygga massa muskler vet jag, och vikten spelar ingen vidare roll. Jag kanske måste börja mäta fettprocent framöver, men det finns liksom inga vettiga metoder i hemmet för det.

Aja, det var första rapporten på länge iaf! Jag lever! Vi får väl se om jag är stolt över min kropp i juli 2012

Weeei, nytt jobb!!

Jag har tappat bloggfanatism på senaste, så när jag väl tänkte börja skriva lite oftare igen och kollade vart jag sist lämnade vid, så blev jag chockad. Har jag inte ens nämnt att jag bytt jobb?!

Efter att ha jobbat på samma ställe i 4,5 år så kände jag att det var dags! Jag har sökt jobb kontinuerligt medan jag varit anställd, men har kunnat vara väldigt kräsen. Så skulle hela verksamheten göras om från grunden, och så fick jag en intervju så perfekt så jag vart väldigt intresserad! Fyra intervjuer senare så tyckte de att jag skulle börja så snabbt som möjligt

Nu har jag jobbat där i snart 2 månader, och måste säga att jag verkligen stortrivs. Det är väldigt annorlunda sedan tidigare. Förr var jag endast nätverkstekniker tillsammans med 3-4 andra. Nu är jag ganska ensam på min position på ett mindre företag. Dessutom får jag chans att utveckla mitt programmeringsintrese. De är nämligen ett av Sveriges främsta e-handelsföretag, och använder sig mycket av .NET och webben.

Saker och ting är ganska ostrukturerade, och odokumenterade där. Mig gör det inget, det är mer som att börja städa hemma när det är riktigt jäkla stökigt – då märks det att man gör något! Jag har ordnat upp saker och ting ganska ordentligt redan *nöjd* Men det finns sjukt mycket mer att göra.

Så det är jättekul för mig. Medelåldern ligger väl också kring 30 i stället för 50, vilket också är ett lyft i mentaliteten. Det är också ett lyft i prestationskrav, och jag får verkligen jobba på ordentligt för att det ska hålla. Det är tufft, men jag utvecklas! Ställs varje dag inför hemskt obekväma saker som måste lösas. Men när man löser dem på löpande band så höjs ens självförtroende!

Lyfte mig också i lön och får 3500 kr mer i månaden, plus jourpenning som blir kanske 3000 extra i månaden. Woo!

Nej, det är inte den jag har, men är för lat för att faktiskt resa mig upp och kolla vad den heter.

Jag fick en bakmaskin när jag fyllde år Folk sa till mig att det är en sån där köksmaskin man köper men aldrig använder. Men jag har nog använt den 3 gånger i veckan sedan jag fick den i början av Mars.

Det är ju helt awesome… köper aldrig bröd längre i princip. Så kan man blanda i massa roliga saker. I med lite roliga mjölsorter, torrjäst, salt och sirap. Resten kan varieras i det oändliga! Brödkryddor, rivna morötter och äpplen, russin, fröer, nötter m.m.

Ska jag säga nåt negativt då, så skulle det vara att man bara kan göra bröd i en och samma form. Och följer man aldrig recept (som jag) så får man ibland labba med mjöl kontra vatten tills konsistensen blir OK. Ibland har det hänt att jag får ta ur degen och knåda en minut för hand. Då undrar jag lite vad poängen med maskinen är

Men det är ändå lätt värt det. Jag vet inte hur mycket pengar jag faktiskt tjänar med tanke på strömförbrukning och sådär, men jag får i alla fall inte i mig massa skitingredienser eller för mycket socker.

Jag kör inte alla pass på friskis dock, utan tränar hemma också. Framför allt på morgonen innan jobbet, något annat vore ohållbart. Sedan några styrkepass också. Styrka för överkropp gör jag gärna på gymmet, även ben, det finns så mycket bra maskiner där. Har märkt resultat sedan jag började…

Spinning är väl min favorit annars. Idag blev det intensivspinning första gången… phew, fifan Det var tufft för mig, måste medges. Lungorna känns lite halvtrasiga ännu. Men det är bra, det betyder att konditionen utvecklas. Annars har jag provat skivstång/spinning, box och lite annat. Gympa är lite tufft att hänga med i känner jag *har ingen motorik*

Ser fram mot att bli både starkare och snabbare i framtiden! Så är det kul att göra något tillsammans med Kärleken.

Spinning...

JYD-P13S82, svårfångad!

Jag har äntligen fått min sojamjölksmaskin från Kina! En vit JYD-P13S82 rentav. Det är alltså en maskin som man fyller med vatten och sojabönor, och trycker på ON, så har man egen sojamjölk på 20 min!

Jag fick leta webben runt efter nån som skeppade till Sverige, för de finns nämligen knappt här. Finns nån dålig variant med filter som heter Soybella. Sedan finns det i USA och England, men nästan ingen skeppar hit…

Den kostade ca 1000 kr och mjölken smakar bra med lite salt och en skvätt agavesirap, men jag är övertygad om att det kan bli ännu godare!

Vi förbrukar nog ca en liter om dag à 21 kr, så den borde vara intjänad på typ 50 dagar

Nästa projekt: Bakmaskin!

Stör det mig? Inte farligt. Jag blir faktiskt mindre… det både ser jag på måttbandet och i spegeln. Jag känner det också. Aldrig i mitt liv har jag varit hård på sidan av magen. Visst har jag kvar fett på magen, men det försvinner mer och mer.

Jag har förlorat 4 cm i bröstmått sedan januari. Nu på 90 cm, vilket är ett rekord i min vuxna ålder. Midjan ligger på 92 cm, också rekord i vuxen ålder. När jag vägde 80 kg så hade jag faktiskt ett midjemått på 93cm! Höftmåttet ligger på 98 cm, och har varit 2 cm mindre en gång i tiden.

Det vore himla roligt att komma under 90 cm i midjan. Det är väl den gräns där man bedömer att mäns hälsa kan bli nedsatt. Jag ska fota mig nästa vecka tänkte jag och jämföra lite bilder från när jag vägde som minst. Jag är ledig nästa vecka, så det är gött Så börjar jag mitt nya jobb 7e mars. Woo!

Gratitude Journal

Jag tog hem en app till iPhone härom dagen som hette Gratitude Journal. Det går ut på att man ska skriva vad man är tacksam för varje dag, samt betygsätta sin dag.

Smart, tänkte jag. För jag vet att jag och de flesta andra behöver jobba på att vara mer tacksamma. När man sammanställer allt bra som har hänt under dagen så börjar man tycka att ditt liv är rätt bra ändå. Och med tiden förändras ens liv till det bättre.

Men jag gjorde en miss… Jag hade inte mycket att skriva varje dag för jag var inte tacksam nog. Jag ville tacka för ”riktiga” saker, inte för att jag hade mat på bordet. Men det var ju där själva grundproblemet låg… Jag nöjde mig inte med det lilla.

Så nu har jag börjat skriva desto mer! Allt som är positivt men som ändå sticker ut lite och inte är ren vardag. Man börjar till slut leta efter nästa braiga sak att skriva, och därmed förväntar man sig bra saker från livet. Det tror jag är ett bra recept till att må bättre!

Här är ett utdrag från de senaste tre dagarna bara:

Måndag

• Mår fantastiskt, känner mig lätt. Känns som kroppen renar sig! Nya kosten?
• Ska förmodligen ta ledigt 6 dagar innan jag slutar på mitt jobb.
• Ska förmodligen få 1000 kr från ett webbprojekt som inte tog så mycket tid att genomföra.
• Hittade massa ny bra musik på Spotify.

Tisdag

• Slutar på jobbet den 25e feb i stället för 4 mar. Får ledigt en vecka innan i alla fall så jag kan fokusera på studier och slappa lite. Utan att sno semestern dessutom. (Komp och flex).
• Vägde 84,3. I alla fall under 85…
• Solen sken när jag gick hem från jobbet. Så vackert!
• Tycker jag ser lite bättre/friskare ut på den nya dieten. Kul!

Onsdag

• En uppgradering av ett system på jobbet gick bra.
• Tacos, awesome!
• Köpte ett fucking KILO cashewnötter!

Torsdag (hittills)

• En kille på jobbet fortsätter att inspirera mig.
• Fick just 1000 kr från webbprojektet (se måndag).

Bortträngda minnen? Jag?

Min barndom har inte varit så bra. Kan man säga. Morsan var alkoholist, och jag spenderade många kvällar med att inte kunna sova för att jag oroade mig över att hon skulle somna med fimpen i soffan. Jag växte nog upp ganska mycket i förtid för att jag kände att jag var tvungen att passa upp på mina egna föräldrar.

Jag minns inte så mycket av min barndom alls. Några svaga minnen här och där. Därför har jag trott att jag går omkring med massa förträngda minnen som mitt undermedvetna vägrar låta mig ta del av. Och i min ständiga strävan efter utveckling så törstar jag ju efter denna information!

Även om jag har lite minnen så har jag liksom inga känslor kring det. Jag vet att jag borde fått emotionella problem av allt som hände. Att bli lämnad ensam i en lägenhet som fyraåring med sin däckade morsa, och andra vuxna som stod och skrek till mig och försökte hjälpa mig öppna dörren inifrån. Att så ofta få gå och handla folköl åt mamma, medan de andra barnen retades för det. Eller när hon slog upp en innerdörr med en köttyxa. Eller när varje jul präglades av fylla från alla håll. När alla förväntade sig att man skulle vara glad över alla julklappar men när man egentligen bara var rädd för att allt skulle spåra ur när som helst. Men jag känner inget kring det.

Jag vet att det suger att barn ska få vara med om sådant, men jag känner mig inte sorgsen direkt. Why?! Det gäller även annat… alla brukar minnas hur hemskt det var när ens föräldrar separerade, eller hur tunga tonåren var. Inte jag. Jag minns inte separationen mer än att jag kunde springa mellan dem och tigga glass två håll istället för bara ett. Tonåren minns jag lite bättre, men klarade mig bra genom att stänga av känslor och ägna mig åt mig själv. Jag kallade mig satanist och tyckte jag var så jävla intelligent och cool som kunde se saker klart i stället för att allt skulle präglas av svaga känslor.

Generellt har jag varit en väldigt lycklig person, lyckligare än många andra, sedan tonåren och framåt. Eller så är det bara så jag minns det… jag tycker alla klagar och klagar, men att jag genomlevt det ganska bra. Jag är ingen supermänniska… jag undrar vad det är jag döljer och vilken person jag skulle kunna vara om jag förenades med allt jag var ämnad att vara?

Jag har sökt på nätet efter meditations- och visualiseringstekniker för att återskapa minnen, men det fanns knappast nåt jätteutbud av detta. Jag ska söka lite till, men har ni tips så tar jag gärna emot. Annars får jag forma någon egen metod.

Hej svejs.

Jag har genomfört en rad förändringar nyligen, och några som jag inte uppdaterat er på. Så jag tänkte bara trycka ur mig hur jag lever.

Kosten

• Min flickvän bestämde sig för att ta en månad utan socker. Jag ville inte gå riktigt så långt som att lova, men jag passar på att sluta med socker en tid i alla fall. Nu har jag inte ätit socker sedan i måndags. Det inkluderar även frukt, sylt, mörk choklad osv. Jag ser inte att jag kommer börja äta samma sockermängd som innan efter en månad, utan snarare minska för alltid, även om jag inte kommer undvika frukt och mörk choklad för evigt.
• Jag har även slutat med mejeriprodukter. Jag läste på en del igen, och insåg att det är bland det värsta man kan äta. Enligt ”The china study” bidrar mejeriprodukter till cancer mycket mer än vad kött gör. Sedan finns det en lång radda med hälsofarliga ämnen i mjölk. Framför allt är ju mjölken från en ko till för kalvar, vars syfte är att växa så fort som möjligt. Mjölken är inte till för oss! Så nu är jag typ 95 % vegan igen.
• Jag har bestämt mig för att äta grönsaker till alla mål jag äter. Mycket isbergssallad, babyspenat, tomat, broccoli, gurka m.m. Även till morgonmüslin och kvällsmackan. Jag har även med mig en påse färdigskuret till jobbet som mellanmål. Gröna växter är vad människan primärt ska äta. Det minsta jag kan göra är väl i alla fall att äta lite av det.
• Så har jag har börjat äta kre-alkalyn för att lyckas med konststycket att öka muskelmassa. Det fungerar ungefär som kreatin, men saknar biverkningar som vattenlagring och acne. Man orkar mer, får mindre mjölksyra, mindre träningsvärk, återhämtar sig snabbare, ökar immunförsvaret. Yeay! Så dricker jag sojaproteindrinkar, även om jag inte riktigt tror på proteinmyten. Hm.
• Kaffet är nere till en kopp om dagen, och då svart. Annars dricker jag gröna, röda och örttéer. Säkert 5-6 koppar om dagen. Antioxidanter för fan!

Antal kalorier om dagen har jag ingen jäkla aning om. Men just nu, utan mejeri och socker, så gissar jag på typ 2000-2500 kcal om dagen.

Motionen

Schemat är inte riskat i sten. Om jag blir upptagen en eftermiddag så kan jag flytta på en styrketräning och bortse från en konditionsträning. Kanske flytta till söndag eller skippa den helt. Till detta tillkommer promenad från och till jobbet varje dag, vilket blir ca 45 minuter om dagen. Men jag räknar bara träning jag gör enbart för att öka hälsan. Annars tar jag ytterligare promenader flera gånger i veckan, ibland på en timme eller mer.

Total konditionsträning i veckan: 7 timmar.
Total styrketräning i veckan: 2,5 timmar.
Totalt: 9,5 timmar i veckan, plus ca 4-8 timmars vanliga promenader.

Så, det var den del! *nöjd* Man vänjer sig med all skit. Jag är träningsberoende nu mera

Stå på jobbet och lev längre!

Fasen vad mycket man sitter ändå… sitter vid datorn hemma, går till jobbet och sitter där i 8 timmar, går hem och sitter lite till, sen lägger man sig. Nu rör jag mig mer än många andra jag känner, men det är ändå ganska onaturligt om man tänker på det.

Så jag vart sugen på att stå upp! Jag kollade upp hur många kalorier extra jag skulle bränna om dagen om jag stod upp i 8 timmar istället för att sitta. Det visade sig vara hela 330 kcal för min del! Jag räknade också ut att på 21 arbetsdagar skulle det medföra ett extra kilo fetts bortfall (7000 kcal / 330 kcal = ~21).

Det är ju ganska häftigt… även om man inte vill gå ner i vikt så kan man ju äta desto mer. Så, jag har inte suttit på arbetsstolen på ett par dagar nu, och fötterna ömmar lite, men inte farligt. Ibland måste jag sitta ner, på möten och dylikt, men mestadels står jag eller går omkring.

Jag undrade om det fanns fler hälsofördelar med att stå upp istället för att sitta ner, och visade sig finnas flera! I flera undersökningar visade det sig att människor som tränade en timme varje morgon och satt mestadels hela dagarna ändå hade större midja, sämre blodsocker och blodtryck än de som rörde på sig mer allmänt. Som alltså stod upp och fick god vardagsmotion. Att sitta mycket verkade helt enkelt motverka många av de bra effekterna man fick av exempelvis joggande.

Det visade sig också att man fick lägre dos av lipoproteinlipas om man satt still en längre period; ett fettförbrännande hormon. Om man utsätter sig för total vila verkar det som att matsmältningssystemet går ner på lågvarv efter ett tag, medan det hålls levande genom att vi rör på oss. Man tog ett antal män som rörde på sig relativt mycket till vardags och tvingade dem till att gå så lite som möjligt, använda hissen istället för trapporna osv – efter några veckor var samtliga individer sämre på att förbränna fett och socker.

Jag vet inte på hur blodigt allvar man ska ta det här, men jag tycker ändå det är tänkvärt. Och även om det inte ersätter träning på något vis så känns det bra att stå upp. Vissa är ju lite extrema och har skaffat ett rullband på arbetsplatsen så att de kan gå medan de jobbar Snyggt…

Stå upp för vad du tror på! Eller bara stå upp…

Källor:

• Räkna ut hur många kalorier du förbränner genom att stå istället för att sitta
• Stand up while you read this
• The many benefits of standing

Är det du?

Om man tänker efter så är det ganska poänglöst att förakta och döma människor. Dels gör det ingen glad – men dessutom kanske de inte förtjänar att föraktas, hur korkade, elaka eller onda de än må vara?

Tänk att man kommer till jordelivet som ett blankt blad, och lär oss hur vi ska handskas med världen… från början lär man sig att skrika blir lika med mat. Sedan lär man sig om sin egen kropp, hur man styr sina kroppsdelar. Efter några år börjar vi lära oss förstå orsak och verkan i vår omgivning.

Vad händer om jag gör såhär mot mamma? Vad händer om jag krossar den här skålen? Från början undviker vi mest att göra ”fel” därför att vi inte vill bli bestraffade eller bli fråntagna kärlek. Men förhoppningsvis lär vi oss med åren att göra rätt för att det skall bli bättre för alla. Vi lär oss att om alla är glada så är chanserna större att man själv blir glad.

Detta är det tyvärr inte alla som lärt sig ännu. Men man kan inte se människor som korkade eller dumma i huvudet för att de inte kommit fram till samma saker som man själv gjort. Om de inte har några erfarenheter som pekar på att det skulle vara sant, varför skulle de då göra det? Det är idiotiskt att göra något man inte tror på. Och vad man tror beror ju på vad man erfarit sedan innan i livet.

Så på så vis är vi alla offer för vår omgivning. Vi kan bestämma i viss mån hur vi ska tänka och handla, men det kan inte skilja sig särskilt mycket från våra tidigare erfarenheter. En sviken människa kan inte kasta sig in i en ny relation utan att skydda sig. En bränd hand kommer inte lära sig jonglera med glödande kol. En bitter människa som upplevt att man bara kan lita på sig själv kommer inte plötsligt börja lite på allt och alla. Naturligtvis inte, och det är både förståeligt och bra beslutat av dem.

Det vi kan göra är att steg för steg gå åt rätt riktning. Göra mer rätt för varje dag som går. Det är så otroligt onödigt att döma andra för hur de lever sina liv, även om det går ut över dig, eftersom de bara är en produkt av sina tidigare upplevelser.

Nästa gång någon står och skriker på dig – kom ihåg att du har ett val. Ta det personligt, och förklara med kraft hur jävla idiotisk personen i fråga är – eller se det för vad det är. En rädd människa som tror att problemen ligger utanför honom/henne själv. En människa som känner sig hotad, arg, som skyddar sig. Vissa kommer attackera dig, vissa kommer ifrågasätta dig, vissa kommer trycka ner dig. Men hur kan man ta något personligt, när det de står och skriker om egentligen inte är riktat mot dig, utan bara är ett uttryck för deras rädslor?

Det betyder förstås inte att du aldrig gör fel och behöver lyssna på andra människor. Gör det du tror är bäst för att så många som möjligt blir lyckligare! Det innebär att anpassa sig, det innebär att då och då ge vika för sina önskningar.

Ingen behöver straff, de behöver möjligtvis hjälp! Jag skulle i alla fall behöva hjälp då och då…

Så jag började rannsaka mig själv om vad som stressade upp mig, och kom snabbt på att det var rädslan för att inte duga, eller att göra fel. Kanske inte så mycket att faktiskt få skäll för att man gjort fel, för det är ju ganska sällsynt trots allt, men själva tanken på det. Jag tänker skitofta på hur andra ska tolka det jag gör, och om jag kan göra saker bättre.

Jag inte bara tänker, jag oroar mig faktiskt för att inte göra rätt, ganska ofta. Men började jag applicera dessa tankar på en annan människa istället för mig själv och undrade hur jag skulle känna för en människa som ständigt behövde anstränga sig för att ligga alla till lags. Jag hade bara velat krama om personen och sagt att dennes självvärde inte ligger i vad denne gör. Och så länge personen i fråga gör det bästa med hon/han har så kan ingen någonsin kräva något annat.

Ja, så tänker jag om andra. Varför i helvete gäller inte dessa tankar mig själv?! Varför är jag exkluderad från resten av de snart sju miljarder människorna? Jag dömer mig själv så jävla hårt hela tiden, även för saker jag omöjligtvis skulle kunna göra annorlunda med den information jag då hade. För jag tycker inte det viktiga är vad man gör, utan ens intentioner. Och mina intentioner är alltid, alltid goda. Gör inte det mig till en underbar, älskvärd person? Är inte alla underbara, älskvärda personer?

Det är en väldigt skön känsla att tänka att ens självvärde inte sitter i vad man gör, eller hur andra tolkar ens handlingar. Jag vet att jag gör vad jag kan! Vad andra än säger till mig så säger det mer om dom än det gör om mig, eller hur?

Alla människor gör bara det de tror är bäst, utefter de erfarenheter de haft i livet. Ingen människa är ond, det är bara glädjenivån som varierar och erfarenheterna i livet…

.NET-programmering

Företaget jag jobbar för nu står inför en enorm förändring, och alla förändringar skall ske utan någon budgetförändring. Det kommer gå åt helvete, kan man säga, på ren svenska. Vi måste även söka om våra egna tjänster, så jag började känna mig ganska otrygg i min sits. Så jag började söka jobb lite mer intensivt.

I början av December fick jag en intervju på ett stort e-handelsbolag. ”Kul!” tänkte jag, och gick dit. Då var det mer snack om en teknikertjänst, men det omvandlades mer och mer till en ren programmeringstjänst. Så nu är det ASP.NET-programmerare man ska bli, med lite ansvarsområden gällande inköp, licenser osv.

Det är lite roligt, för jag kan inte ASP.NET, och det vet dom om En av intervjuarna kom från samma bakgrund som jag – PHP-programmering, och han sa att det inte kommer bli nåt större problem. Så nu blir det till att plugga .NET på fritiden. Vill inte komma dit och inte veta något om det.

Jag börjar i Mars, och det kommer bli en väldigt spännande tid. Slut på slappelivet på jobbet, misstänker jag. Måste visa framfötterna. Och det är lite läskigt, för jag har verkligen ingen aning om hur det kommer bli där borta. Eller hur länge jag får stanna för den delen.

Men jag kände att jag inte kunde stanna kvar på ett jobb bara för att jag kände till det. Då utvecklas man ju knappast som människa. Sedan får jag ju 3500 kr mer i månaden där Med jourpengarna så kommer jag typ ligga på 31-32 000 brutto, vilket är fucking awesome!

Nytt jobb, börja forma sin kropp ytterligare, jag lär mig mer om mig själv – just nu är livet jävligt spännande och roligt!

Fat Tony, från Simpsons...

Det är trist att jag bara uppdaterar bloggen när jag försöker gå ner i vikt. Jag vet inte varför det blir så, men jag ska försöka att underrätta er med mina tankar och idéer även annars. Nu försöker jag dock gå ner i vikt igen

I Juli 2010 lyckades jag nå min målvikt på 80 kilo, sedan dess har jag kunnat öka matintaget ganska rejält och det har inte påverkat mig alls, för att jag tränar ganska hårt. Det har varit en rolig tid, där jag kunnat äta godis, glass, jordnötssmör osv. Jag har sagt till alla att jag kan äta vad jag vill och ändå inte gå upp i vikt.

Sedan, BAM!, så märkte jag att magen hade växt, bältet blev svårare att dra till, jag trivdes inte med samma kläder längre. Sedan kom julledigheten och gjorde det hela värre. Så, jag visste att jag hade gått upp lite i vikt, men jag trodde fan inte att jag hade gått upp till 87,6 kg! Då har jag ändå ätit förnuftigt i några dagar för att inte bli förskräckt av vattenvikt osv.

Visst, jag har fått mer muskler nu än jag hade i somras. Jag tränar hårdare, faktiskt hårdast i mitt liv. Jag ligger på topp! Och ett par av de där kilona försvinner nog väldigt raskt. Men ändå… det känns som ett ganska stort nederlag. Men jag vet å andra sidan hur man ska gå ner… Känslan av nederlag blandas med någon skum förtjusning och förväntan över hur bra allt ska bli.

Jag mår mycket bättre när jag äter mindre har jag märkt också. Inte för att jag äter lite, jag närmar mig nog 2500 kcal om dagen, men jag mår i alla fall bättre på det än på 3500 kcal om dagen. Fast då tränar jag ju mer än en timme om dagen i genomsnitt.

Innan resultatet i morse så funderade jag på att gå ner till 75 kg för att se hur det kändes. Nu får jag nog avvakta lite med att fundera på det Måste ner till 80 igen. Jag hoppas att jag då ska vara mer fitt än jag var förut tack vare mer muskler. Första två veckorna tänker jag inte göra mer än så här, får se om jag går ner eller om jag måste strama åt kalorierna ytterligare. Officiell vägning blir la i början av februari.

Han nämnde ganska kort i början att man har ett ”djupaste budskap” till sig själv. Grunden till alla tankar och det man säger till sig själv alltså, och att det för de flesta var att man inte duger som man är. Det var lite lustigt för jag gick och funderade på det samma morgon …

Tänk om det inte är stress som får oss på dåligt humör, tänk om det är tvärtom – att våra felaktiga tankar skapar negativ stress? För jag kan definitivt vara stressad och jävligt exalterad samtidigt. Och jag kan vara lugn och må skitdåligt.

Jag misstänker att jag har en ”inte bra nog”-attityd i grunden av min personlighet som skapar all negativ stress. För jag går omkring och försöker tillfredsställa andra mest hela tiden. Det i sig gör mig inte olycklig, men jag kan inte alltid lyckas och då blir jag besviken på kanske både mig själv och personen jag inte kan tillfredsställa. Varför måste jag tillfredsställa andra hela tiden?

Jag kan säga nej, det är inte det. Det har jag fått lära mig… men det är en sak att säga nej till främlingar eller avlägsna kollegor. En annan att säga nej till människor som står en närmast.

Inte nog med det… ”inte bra nog”-attityden håller mig igång ständigt, inte bara för andras skull utan även min egen. Jag måste göra det, och det, och det, och det, sen blir allting bra! För det är förstås inte bra som det är. Ingenting är bra nog som det är när man inte känner sig bra nog själv.

Så det är två saker jag ska tänka på:

1. Jag är bra som jag är. Jag behöver inte göra något för att bevisa det. Jag kan inte kontrollera hur andra mår eller hur de ser på mig.
2. Omständigheter gör mig inte lyckligare. Om det vore så, så skulle jag bara kunna göra samma saker varje dag så är jag lycklig för evigt. Så jag måste sluta tänka att allt kommer bli bra om jag löser en jäkla massa ”problem”.

Det ovan är källan till min stress. Vad är källan till din?