Filosofi

Tankar av de filosofiska slagen. Om verkligheten och dess beskaffenhet.

Att älska för älskandets skull

Visst är det bland det mest dråpliga man kan göra mot sig själv? Det ansåg jag i varje fall – men saker förändras – och jag är inte lika säker längre.

Ja, att älska för älskandets skull, eller att vara kär i kärleken… hur tragiskt är inte det? Att söka någon för att fylla ett tomrum – ett hål – i stället för att själv vara komplett och älska genom det överflöd det ger. Det har jag alltid sagt. Men här om dagen kom jag på andra tankar.

Det var när jag började fundera kring vad det allra viktigaste i Universum var för mig. Jag insåg att det var de känslor jag hade. De allra vackraste tillfällena i mitt liv har jag haft när jag varit så fylld av kärlek att jag brutit ut i tårar. När världen fyllt mig så pass att jag inte kunnat behålla det inom mig. Jag insåg då att det viktiga inte är vad man gör i livet, vad man tänker, planerar, köper eller pratar om. Det viktiga är vad man känner, och allt annat är sekundärt.

Universum är en spegel. Det du känner får du åter. Det är så lätt att skylla på den yttre världen för att vi mår dåligt – men det är verkligen vi själva som skapar allt. Det är sant att vi inte gör det på ett medvetet plan – då hade vi kunnat förutspå vår framtid och skulle aldrig bli överraskade. Men gör det med en större del av oss själva. En del som vi inte låter vara medvetet.

Jag insåg att jag inte hade ett färdigt syfte i Universum, utan att jag skapar mitt eget syfte. Och det allra högsta syftet jag kunde komma på där på gatan denna tisdagskväll, var att älska. Jag kände mig själv och jag kände Universum, och jag sa till mig själv att Kärlek är mitt namn, och det här är mitt bidrag till Universum. Jag var inte orolig längre för att min kärlek var ogrundad eller felplacerad – jag kände den och den kändes mer äkta än något annat.

Jag vill älska så det skapar svallvågor ut i Rumtiden.
Jag vill älska så att det vibrerar i Orionnebulosan för fem miljoner år sedan.
Jag vill älska så att planeterna hålls i sin bana kring sin sol.
Jag vill älska så att knoppar brister till limegröna löv.
Jag vill älska tills allt som finns kvar är en Tystnad, som berättar allt utan att säga något.

Mitt namn är Kärlek.
Detta är mitt bidrag till Universum.
Jag är.
Amen.

Ingenting finns…

Atoms

Roterande tomhet…

Visste du att allt runtomkring dig är tomrum? Även stolen du sitter på, och din egen kropp, som ju känns ganska ogenomträngliga. All materia består ju som bekant av atomer, och dessa består av elektroner som snurrar kring en kärna. Det många inte vet är att om kärnan är stor som en puttekula och befinner sig i mitten av en sportarena, så är elektronerna små som knappnålshuvuden och kretsar utanför arenan.

Det i mitten då..? Det är tomrum det. Nu är det inte riktigt som i skolböckerna, att det är runda kulor som svävar omkring i bestämda banor. Alla dessa partiklar består av ännu mindre partiklar, kvarkar, vilket gör även dessa till i princip tomma. Tittar man riktigt djupt ner på materian så ser man att där ingenting finns, mer än information. Inget förklarar att saker har massa (nu har man just hittat higgsbosonen tror man, som skulle kunna förklara det hela).

En elektron är bara en partikel så länge vi tittar på den. I andra fall agerar de som vågor. Till och med om man skjuter ut en enstaka elektron så kommer den att bete sig som en våg och integrera med sig själv. Hur? Genom att vara på flera platser samtidigt. Det är tråkigt att folk inte känner till det här, för det har varit bevisat i typ hundra år nu. Och det är ganska jävla coolt.

Så, förenklat kan man säga att vårt Universum består av tomhet, och ett informationsfält som svänger och gungar och påverkas i allra högsta grad om vi observerar det eller ej. Tomheten har dessutom visat sig inte vara tomhet, utan ett fält av möjligheter. Virtuella partiklar som skapas och försvinner konstant.

Jag blir inte förvånad när man inser att Universum över huvudtaget inte finns, utan att det är en subjektiv tolkning av något som inte ligger utanför oss själva. Vem behöver religion, när det finns sån här häftig vetenskap? 🙂

Booyah

Less på religionsföraktet

ReligionsföraktetDet har funnits en tid då jag hatade allt vad religion hette. Det var för de svaga, de korkade, de som följer strömmen. I ett land som Sverige sticker man inte direkt ut när man är ateist, och det har sina positiva sidor det med. Det är ett tekniskt långt kommet, och fredligt land vi bor i. Men förtjänar religionen all skit den får hela tiden?

Det första argumentet jag ofta hör mot religion är att den bara skapat krig genom årtusendena. Något jag ställer mig väldigt tveksam till… Kan det inte vara som så att religion har varit bra mycket viktigare för människor, och att alla världsmakter i alla tider använt något som ligger folket nära för att rättfärdiga krig? Det gör man än idag. Nu när religionsargumenten fungerar sämre så försöker de snarare med “Om inte vi anfaller så kommer de anfalla”. Rädsla är i alla fall deras instrument för att styra folket, och det har det nog alltid varit.

Sedan har alla världsreligioner spår av både godhet och ren ondska i sig, beroende på vilken del man väljer att läsa och hur man väljer att tolka det som står. Jag har inte läst Koranen men av vad jag förstått så är det en väldigt fredlig religion, men det hindrar inte människor från att använda den fel. Skillnaden mellan Mellanöstern och exempelvis Sverige tror jag bara är att religionen är viktig för dem. Sämre livsvillkor brukar göra människor mer religiösa. Så, det är knappast religionen som gör människor våldsamma, lika lite som vapen gör det, eller Svenska Dagbladet.

Det andra argumentet jag ofta hör mot religion är att religiösa människor är korkade, att de svävar i de blå. Man hör argument som “Hur fan kan man tro att en gubbe med skägg styr över våra liv?” och förlöjligar således den andres tro. Man har en bild av att en religiös alltid tror på en Gud som beter sig som en människa, och styr och ställer, besvarar vissa böner medan han ignorerar andra. Det stämmer nog att vissa har denna tro, men djupt troende religiösa har nog kommit förbi det här tänket sedan länge, och skulle nog själva tycka att det vore ett korkat sätt att se världen på, när ju inget tyder på att det är sant.

Sanningen är att alla religioner har en djupare sida, och ju djupare man går desto mer snuddar det till mysticism. Det handlar om Människan, Jaget och hennes förhållande till Universum/Alltet/Gud. Det kanske inte spelar så stor roll för alla religiösa att det står att Jesus sagt något som inte är politiskt korrekt längre? Oavsett vad som är sant eller inte så är det väl högaktningsvärt att vara en god människa, som vill hjälpa andra och som tror på något gott?

Jag skulle själv inte kalla mig religiös, även om jag är mycket intresserad av Jagets förhållande till Alltet, men jag kan ju enkelt se en rad fördelar som religion för med sig. Det finns studier som visar att religiösa individer verkligen är lyckligare… Jag tror det beror på att de tror på något högre än sig själva. Jag tror inte det spelar så stor roll vad det handlar om, utan att man tror helt enkelt. En annan faktor jag tror spelar in är gemenskapen med likasinnade. Människan är ju trots allt en social varelse och jag tror att hon mår bra av att umgås och samarbeta.

Dalai Lama

Tro vad ni vill, försök hitta något som gör er lyckliga, och sluta förlöjliga varandra nu, barn…

Den förvirrade människan

Jag ser Universum som olika krafter som kommer ur samma källa. Dessa krafter är i ständig förändring, de rycker, sliter, utvecklas – konstant. Trots detta faktum är de i sin grund samma sak. Jag tror att vi människor är ett resultat av dessa krafter, som kommit tillsammans och skapat något som är större än summan av delarna, och som fått en medvetenhet.

Det är denna medvetenhet som är så ny, i alla fall för oss människor. Vi börjar leta efter vilka vi är, vår härkomst, vårt syfte. Inga andra djur har gjort det tidigare, och det har heller inte funnits något behov. Men det är inte brist på behov som gjort att djuren inte undrat vilka de egentligen är, det har varit brist på objektivt tänkande.

Självklart börjar vi undra över syftet och vilka vi är. Men vi är precis nyfödda, och egentligen har vi precis funnit vår egen existens. Men tänk om vi bara är en samling enskilda delar? Tänk om det inte finns någon inre kärna som är du? Tänk om vi är vad vi bestämmer att vi är, och att syftet är helt vårt eget beslut?

Det är inte lätt att vara nyfödd utan förälder.

Att sluta döma människor

Är det du?

Är det du?

Om man tänker efter så är det ganska poänglöst att förakta och döma människor. Dels gör det ingen glad – men dessutom kanske de inte förtjänar att föraktas, hur korkade, elaka eller onda de än må vara?

Tänk att man kommer till jordelivet som ett blankt blad, och lär oss hur vi ska handskas med världen… från början lär man sig att skrika blir lika med mat. Sedan lär man sig om sin egen kropp, hur man styr sina kroppsdelar. Efter några år börjar vi lära oss förstå orsak och verkan i vår omgivning.

Vad händer om jag gör såhär mot mamma? Vad händer om jag krossar den här skålen? Från början undviker vi mest att göra “fel” därför att vi inte vill bli bestraffade eller bli fråntagna kärlek. Men förhoppningsvis lär vi oss med åren att göra rätt för att det skall bli bättre för alla. Vi lär oss att om alla är glada så är chanserna större att man själv blir glad.

Detta är det tyvärr inte alla som lärt sig ännu. Men man kan inte se människor som korkade eller dumma i huvudet för att de inte kommit fram till samma saker som man själv gjort. Om de inte har några erfarenheter som pekar på att det skulle vara sant, varför skulle de då göra det? Det är idiotiskt att göra något man inte tror på. Och vad man tror beror ju på vad man erfarit sedan innan i livet.

Så på så vis är vi alla offer för vår omgivning. Vi kan bestämma i viss mån hur vi ska tänka och handla, men det kan inte skilja sig särskilt mycket från våra tidigare erfarenheter. En sviken människa kan inte kasta sig in i en ny relation utan att skydda sig. En bränd hand kommer inte lära sig jonglera med glödande kol. En bitter människa som upplevt att man bara kan lita på sig själv kommer inte plötsligt börja lite på allt och alla. Naturligtvis inte, och det är både förståeligt och bra beslutat av dem.

Det vi kan göra är att steg för steg gå åt rätt riktning. Göra mer rätt för varje dag som går. Det är så otroligt onödigt att döma andra för hur de lever sina liv, även om det går ut över dig, eftersom de bara är en produkt av sina tidigare upplevelser.

Nästa gång någon står och skriker på dig – kom ihåg att du har ett val. Ta det personligt, och förklara med kraft hur jävla idiotisk personen i fråga är – eller se det för vad det är. En rädd människa som tror att problemen ligger utanför honom/henne själv. En människa som känner sig hotad, arg, som skyddar sig. Vissa kommer attackera dig, vissa kommer ifrågasätta dig, vissa kommer trycka ner dig. Men hur kan man ta något personligt, när det de står och skriker om egentligen inte är riktat mot dig, utan bara är ett uttryck för deras rädslor?

Det betyder förstås inte att du aldrig gör fel och behöver lyssna på andra människor. Gör det du tror är bäst för att så många som möjligt blir lyckligare! Det innebär att anpassa sig, det innebär att då och då ge vika för sina önskningar.

Ingen behöver straff, de behöver möjligtvis hjälp! Jag skulle i alla fall behöva hjälp då och då…