Filosofi

Tankar av de filosofiska slagen. Om verkligheten och dess beskaffenhet.

Hur tänker man positivt?

Jag kom att tänka på en grej bara, känns viktigt att skriva ner det innan jag glömmer bort det eller tar det för givet 🙂

Oftast när jag ska “tänka positivt”, så tänker jag att det som stör mig egentligen inte är så farligt. Jag försöker tänka att det lööööser sig, det spelar ingen roll. Exempelvis att det är stressigt på jobbet. Då kan jag tänka att det kommer gå över, att det kommer lösa sig, och jag tänker på hur jag kan lösa det bäst. Men detta är ett nästan värdelöst sätt att må bättre på… För någonstans vet man att man ljuger för sig själv.

Det jag så sällan minns är ju att det negativa jag försöker motverka bara ses som negativt, det är inte negativt. Det är ju min perception som gör någonting dåligt. Därför måste jag se annorlunda på det, istället för att försöka intala mig att det dåliga som händer mig är OK. För det är inte OK, det vet jag ju någonstans.

Det är sjukt mycket lättare att motverka min stress om jag tänker att jag inte är stressad istället. Att jag är avslappnad, att jag bestämmer hur jag ska må. Jag kanske har mycket att göra, men jag kan bestämma om det som ska göras är roligt eller ej. Det är jag som bestämmer hur mycket press jag ska känna för att bli klar. Oftast är det dessutom bara mina egna deadlines som jagar mig, ingen annans.

Så, det jag vill förmedla är att “tänka positivt” inte innebär att acceptera all skit i ditt liv. Utan det handlar i stället om leta efter ett sätt att se på saker så att det inte ser ut som skit längre.

Vad är vi egentligen?

Vem vill du vara idag?

Vem vill du vara idag?

Vi tror att vi vet vilka vi är. Vi vet vad vi heter, vad vi gör på dagarna, vad vi står för, vad vi gör på fritiden. Vi vet också vad vi gillar för filmer, vad för politisk åsikt vi har och vilken relation vi har till en eventuell gud.

Vi använder oss av mallar för att kunna definiera oss själva. Genom att ha en överblickbarhet på den man är, så kan man plötsligt vara stolt över något. Man kan få en trygghet av vetskapen vad man är. Man vet också hur man ska handskas med omvärlden. Men vad händer när mallar och självbilder raserar?

Jag är inte så säker på att det är någonting dåligt nämligen. För dessa mallar är inte de vi egentligen är, det är bara spökbilder av hur vi har betett oss tidigare i livet. Det säger bara någonting om framtiden om du tänker fortsätta leva på samma sätt som du gjort tidigare. Men om du skulle släppa din självbild, så skulle du bli ett tomt blad. Och hur ett tomt blad beter sig är det ingen som vet.

Kanske börjar vi drivas av en helt annan kraft. Kanske få vi en känsla för vad som är rätt, eller så börjar vi drivas av något högre än den förprogrammerade varianten av människa som man var tidigare?

Jag tycker det är en spännande väg att gå! Det är så enkelt att bara tänka samma tankar varje dag, och så bekvämt att placera sig själv och andra i ett fack. Men dessa fack är inte bara trygga, utan direkt felaktiga många gånger. Vet vi ens hur världen ser ut egentligen? Om vi tar bort våra förutfattade meningar och våra tankar, ser världen då lika dan ut som nu?

Vi ser bara små fragment av vår omgivning, det som vi lärt oss att vi har nytta av att se. Saker vi ser varje dag sorteras således bort. Vi sätter värde på saker och ting, som bra och dåliga, fula och vackra, intressanta och ointressanta, sedan inbillar vi oss att detta speglar den verkliga världen. Fastän vi egentligen bara ser det vårt undermedvetna tillåter oss att se, och även detta vi faktiskt ser är beklätt i så mycket subjektiva tankar och känslor att det inte alls speglar det någon annan skulle sett.

Subjektivt

Två människor med två olika verklighetsuppfattningar

Således är omvärlden verkligen en spegling av vårat eget inre. Det är inget hokus pokus eller metafysiskt – vi ser bara det vi sätter fokus på. Verkligheten som sådan är allt för komplex, avancerad och detaljerad för att kunna förstås av våra psyken. Så det enda vi kan göra är att ta in det vi tror är viktigt och hitta samband där vi kan. Inget fel på det – men det blir fel när vi tror att vi har objektivt rätt och andra har fel. Det blir fel när vi påstår oss se sanningen när vi bara ser en promille av det som finns omkring oss.

Är man intelligent på riktigt måste man nog inse att man inte förstår särskilt mycket alls, och man måste vara väldigt dynamisk i sitt tänkande. Det krävs mod för att göra sig av med sina föreställningarna och se saker med ett blankt sinne. En hel värld kan öppna sig, som ibland kan göra en ganska rädd. Allt som är nytt är skrämmande i början; vill du vara en äventyrare eller en fegis?

Over and out.

Den stora tomheten

Rymden

Rymden är trots allt ganska tom! Eller?

Jag har alltid varit intresserad av astronomi och kosmologi, och ibland bara älskar jag att sitta och fundera kring sånt här. Idag ramlade jag på ett föredrag med Lawrence Krauss vid namn “A Universe from Nothing“. Ni kan själva titta på Youtubefilmen längst ner i det här inlägget om ni är intresserade av hur Universum ser ut och fungerar. Han sammanfattar allt ganska lättförståeligt.

Jag förstår inte varför bara nördar är intresserade av rymden. Det är så otroligt häftiga saker som är bevisade vid det här laget så folk skulle tro att det var science fiction. Är man sen intresserad av andlighet och parallella världar så är kosmologin definitivt värd att titta närmare på. Tyvärr tror många fortfarande att vetenskapen på nåt vis skulle vara ett hot för andligheten.

Idag blev jag påmind om hur speciellt Universum är när jag såg på Lawrence’s föredrag. Visste ni att 99 % av en atom bara är tomrum? Det betyder att exempelvis du är nästan enbart tomrum. Ingenting alls. I mitten av en atom finns en eller flera protoner, som innehåller nästan hela atomens vikt. Och av en proton så består vikten till 90% av tomrummet i protonen.

Man vet inte vad som gör att partiklar har massa/vikt ännu. Studerar man materian nära nog så inser man att ingen av partiklarna som bygger upp materian har någon massa i sig själva. Egentligen så består allt vi kan se och röra vid av bara energi, vibrationer som svänger och brummar. Det är lite fräckt att fundera kring!

The Matrix

Ungefär såhär ser det nog ut! 😉

Man har kommit fram till att tomrum inte alls är tomt. Även om man tar bort all materia och all form av strålning så finns det ändå otroliga mängder energi i varje kvadratcentimeter tomrum. Man har upptäckt att där finns så kallade virtuella partiklar som skapas och förgörs (eller hoppar in och ut ur vår dimension?) i extremt hög hastighet. De är potentiella partiklar.

Idag är man ganska säker på att hela 70 % av Universum består av denna energi. 25 % består av mörk materia som inte går att detektera med några instrument (men man kan se dess gravitationella effekt på omgivande system), och ynka 4-5 % består av det vi känner till (alla hundra mijlarders galaxer och stjärnor). Känner du dig liten och oviktig än? 😉

Sammanfattningsvis kan man säga att vi lever i ett oändligt stort, brusande hav av energi, men små öar av särskild energi som vi kallar materia. Är det rätt att kalla rymden för tom bara för att vi saknar mätinstrument för att se vad som finns däri? Är vi själv bara ett resultat av evolution, eller har själva medvetandet något med struktureringen av det oändliga, brusande havet att göra?

Att byta perspektiv

Jag ser livet lite som en ström med händelser som kommer mot mig. Jag kan inte påverka händelserna, men jag kan påverka vilka händelser jag upplever och hur jag ser på dem. Låt mig illustrera med en otroligt vacker ritning jag gjort i Paint…

Du är det något trekantiga ögat, och mot dig kommer punkter som representerar händelser. Du kan röra på dig, upp och ned, och på så vis kontrollera vilka händelser som kommer mot dig. Men vad du än gör kan du inte hindra händelser i Universum från att inträffa. Du kan däremot kontrollera vad du ska tycka och känna inför de händelser som kommer mot dig.

Jag menar inte på att vi inte kan påverka vad som händer oss, men istället för att vi påverkar universum så ser jag det istället som att det är vi som förflyttar oss och tar in andra delar av universum. Universum innehåller allt, och beroende på vart vi tittar så upplever vi det på olika vis. En händelse är aldrig positiv eller negativ, och innehåller ingen inbyggd värdering. Det är alltid vi själva som klär in händelser i olika känslor och bestämmer vad de ska betyda för oss.

Därför känns det ganska ofta som att människan vet hur världen är och fungerar, eftersom de har erfarenhet som verifierar detta. Om någon annan upplever saker annorlunda så har denna naturligtvis fel? Eller så är hon bara annorlunda inställd mot Universum..? Så länge du är lika dan som du är idag, så kommer Universum vara lika dant som det är idag.

Det jag vill förmedla med det här inlägget är egentligen att vi måste sluta slåss mot de “negativa” sakerna som kommer till oss i livet. Vi kan aldrig någonsin vinna över dem, de är, och kommer alltid vara. Det vi kan göra är att ändra perspektiv, och därmed förflytta oss från dessa problem. De kommer inte längre finnas i vår medvetandesfär, och därmed är “problemet” löst.

Så se dina problem för vad de är, slappna av, le, och ändra bana i livet. Det är först när du ser att du är fast i en låst bana som du kan ändra riktning…

Judomentaliteten i vardagen

judo picJag har funderat en hel del, och kommit fram till att alla problem jag har i livet egentligen är påhittade problem. De finns inte egentligen, men tanken om vad saker skulle kunna innebära har gjort mig närmast skräckslagen ibland. Det är inte klokt. På riktigt. Det är sinnessjukt …

Jag kom fram till att min oroliga personlighet är en kvarleva från lång tillbaka, kanske ända från barndomen. Jag insåg också att jag kunde släppa min personlighet och vara helt blank och bestämma vilka egenskaper jag skulle besitta. Jag vill inte att mitt liv påverkas av dåtiden, jag vill att det ska påverkas av mina intentioner i nuet.

På vägen till jobbet idag fick jag en skön tanke som jag kanske inte fått om jag inte gjort ovanstående övning. Jag började se livet lite som judo – i stället för att kämpa mot mina problem så kan jag använda mig av energin som kom mot mig och riktade den åt ett annat håll.

Det gäller alltså dels att sluta fantisera ihop värsta tänkbara scenarier, och dels att se med rent psyke på det som kommer mot en och lita på att man kan hantera det graciöst när tiden är kommen. Med en elegant svepning ändrar man något som tidigare uppfattades som problem, till något väldigt bra. Och helt utan att känna ångesten och nervositeten.

Jag har övat på att göra mig av med “men tänk om..?”, “vad händer när…?” och bara lita på att det kommer lösa sig helt naturlig. Inte av sig självt kanske, men jag är inte längre rädd för något som kommer mot mig. Det känns snarare lite som en intressant utmaning.

Det här är inte helt lätt, psyket är så inställd på felsökning att den alltid hittar saker är fel och saker som kan gå fel. Den hittar också på saker man måste göra, för om man inte gör det, oj oj oj, då kan detta och detta hända. Snälla… om det är såhär den genomsnittsliga människan går omkring och tänker så kan jag förstå att alla depressiva, får cancer och dör i förtid.