Självkänsla

Självkänsla påverkar hela våra liv positivt. Det får oss att bete oss bra mot andra människor, det får oss att känna positiva känslor inför vår omgivning och ger oss kraft att vara oss själva.

Hur du får motivation att börja träna

Genom att börja i liten skala och hitta träningsformer som du tycker är roliga så kan du nå en nivå där du väljer träningen automatiskt, helt utan tvång.

Du har säkert påbörjat “ditt nya liv” ganska många gånger nu. Efter varje tappert försök har du sjunkit tillbaka i dina gamla spår, och det som förändrats i längden har varit att du ser dig själv som en lat person med bristande beslutsamhet. Är jag nära?

Det kan ta hårt på självkänslan, och innan man vet ordet av så har man en självbild som hindrar en ytterligare från att ta tag i sitt liv. Om man går omkring och tänker att man är en lat person i jämförelse med alla människor i elljusspåret så kommer man troligtvis också att ta lata beslut framöver. För man gör inte saker för att de är rätt, utan man gör saker för att det är vad en typisk person som du brukar göra.

Människor gör alltid det de tror ger dem mest glädje. Faktiskt alltid – tro det eller ej! Det kan innebära att äta en tårta, skriva på en novell eller kela med sin katt. För vissa människor är glädje att träna – och gissa vad – de tränar utan att gnälla. Och de sviker aldrig sig själva, eftersom det är skönt för dem, och inte något de egentligen hade velat slippa.

Du kan inte tvinga dig att göra något du inte vill göra. Du kan inte gå ner i vikt genom att aldrig äta något som gör dig glad, och du kan aldrig få dig själv att börja springa om du hatar varje minut av det. Kanske en vecka, kanske en månad, men aldrig för evigt.

Så – vad är hemligheten då? Jo, förstås att hitta ett sätt att vilja träna – på riktigt. Inte bara att vilja se bra ut naken och kanske leva ett par år extra, utan vilja träna nu därför att det är skönt. Jag vet att det kan vara långt ifrån vad du tror kan vara möjligt i din upplevelse.

Löpanande tjej

Lättare sagt än gjort kanske du tänker? Det har du helt rätt i, i så fall. Det är det. Men det är långt ifrån så svårt som du målar upp inför dig själv. Det handlar om att hitta andra infallsvinklar, snarare än att tvinga sig själv till saker och ting. Kanske fungerar dans bättre för dig än löpning? Kanske är en frisk promenad perfekt för dig? Kanske behöver du en kompis att träna med? Om du inte försöker göra träningen rolig så kommer det att bli ett tvång, och du kommer aldrig att upprätthålla det. Dessutom lider du medan du försöker…

Den största hemligheten till att lyckas med att börja träna (och allt annat för den delen) är att börja i liten skala och inte ha massa krav på dig. Slå bort alla tankar om att du måste göra något storslaget för att det ska vara värt din tid. Slå bort tankar om att du nog kommer tycka att det är jättejobbigt och tråkigt. Det är det här tänket som hindrar dig. Genom att börja i liten skala och “känna på det” så kommer du att lära dig njuta av det. Och när det väl sker så kommer du att utöka din träning automatiskt – inte för att du vill ha resultat utan för att DU VILL PÅ RIKTIGT.

Trodde du att världen var full av människor som var mer beslutsamma än du? 🙂

Allt handlar om självkänsla

Man har ju hört några gånger att verkligheten bara är en spegling av ens inre… jag har tänkt oftare och oftare att det stämmer. Inte bara på en metafysisk, flummig nivå, utan på riktigt.

Jag vet inte om jag är gladare eller ledsnare än snittet, men jag har varit ledsen tillräckligt för att ha haft möjligheten att analysera varför man mår dåligt. Och när världen känns tom så beror det på att jag inte kan känna att jag är något särskilt alls. När jag inte spelar någon roll så spelar ingenting annat heller någon roll. När världen känns farlig beror det på att jag fokuserar på saker som skulle kunna skada mig, inte på att det faktiskt är lättare att skada sig än annars. Oh, och när jag känner mig lyckad och stark – Gud vad världen ler mot mig och alla människor är underbara individer, precis som jag.

Alltså, det man känner har fan ingenting med verkligheten att göra! Jag kan stressa röven av mig på jobbet för att jag känner att det är så sjukt mycket att göra idag, och jag kan för mitt liv inte komma under fund med hur jag någonsin skulle hinna klart med alla göromål. En timme senare är allt klart, och jag fattar inte vad jag nojade över. Men just där och då så var det verkligt för mig, jag trodde på det därför att jag kände det.

Det ger en helt ny känsla inför livet när man inser att det man känner inte behöver vara verkligheten, och att man i slutändan själv bestämmer vad verkligheten skall betyda för en. Bara att bära med sig den tanken när man är mitt uppe i stressen ger en i alla fall en chans att ändra riktning på tankarna.

När jag blir stressad och sur så beror det nog alltid på att jag är rädd för att misslyckas, berövas bekräftelse och kärlek. Det är den pinsamma sanningen, som jag vågar berätta för er eftersom jag är säker på att samma sanning gäller även för er. Jag nojar över att jag inte ska vara nöjd, att andra inte ska vara nöjda. När jag inser detta så vänder jag riktning direkt – det blir så uppenbart att rädslorna bara grundar sig i brist på självkärlek. När man slutar värdera och älska sig själv så blir livet en enda lång kamp om bekräftelse och kärlek. Och det är en kamp som man aldrig kommer vinna…

Min andra fiende, utöver stress och oro, är tomheten. Det ständiga mörket i livet som kommer tillbaka utan att jag vet varför. Ett hål som inte går att fylla. Jag går kring hålets kanter så gott jag kan, men det är ändå så tydligt att det är just ett hål jag går kring. Det tär… det är brist på mening. När det som tidigare var roligt inte längre tillfredsställer, och när inget man föreställer sig skulle kunna förbättra något, ja vad gör man då?

Det vet jag fortfarande inte, men jag misstänker skarpt att även detta beror på att man inte älskar sig själv tillräckligt. Man kan inte hitta livets mening utanför sig själv. Det finns ingen objektiv mening, och när man är lycklig så kan man acceptera den sanningen. Man vet att det är fucking meningslöst att sparka på en boll, skriva en bok eller dansa till musik – men det är förbannat tillfredsställande ändå!

Kanske är själva sökandet efter mening just ett symptom på depression. När man är lycklig letar man inte. Man erfar och njuter, lär sig och har roligt.

Skyll aldrig på något annat än dig själv när du inte är nöjd! Det är inte världen det är fel på, utan din tolkning av den och därmed din tolkning av dig själv. Jag tänker inte berätta för dig att du är vacker, underbar och älskvärd – för i slutändan spelar det ingen roll vad jag säger, utan bara vad du talar om för dig själv att du är.

Tappa inte din självkänsla

Självkänsla

Jakten på självkänsla…

Jag kan inte understryka nog hur viktigt det är med bra självkänsla och självförtroende! Inte bara för er, utan framför allt för mig själv. Jag kan fixa det genom rätt tankar, men jag lyckas alltid glömma bort att göra det.

Att ha en bra självkänsla förändrar hela mitt liv. Det förändrar förstås hur jag mår, men även hur jag kommunicerar med andra, vad andra får mig att känna och vad händelser har för betydelse för mig.

När jag känner att mitt värde brister så tror jag att jag måste hävda mig på olika sätt; kanske säga väldigt smarta saker eller bete mig som en skön människa. Men resultatet brukar snarare bli att jag verkar nervös och onaturlig i mitt beteende. Jag gör saker mer på grund av andra och min omgivning istället för att göra saker för att jag verkligen vill!

När självkänslan är högre än vanligt så kommunicerar jag tydligare, folk tycker mer om mig och jag uppskattar nästan allt som kommer till mig. Problem blir till utmaningar. Jag vet inte om det bara är vissa människor som förändras så mycket av självkänsla eller det beror på att jag har en allmän brist på det, men jag misstänker det första.

Samhället har tagit ifrån oss vår självkänsla successivt genom hela våra liv. Vi måste lyda våra föräldrar, vi måste lyda våra lärare, vi måste lyda våra chefer. Vi lär oss från skolan att vi måste göra som folk säger åt oss, och vi lär oss från Arbetsfördmedlingen att vi ska vara glada om någon tar emot oss, även om det är ett jobb vi inte vill ha.

Från TV, Internet, radio och tidningar lär vi oss hela tiden hur vi borde vara, vad som är populärt och hur vi ska bete oss. Vi lever helt enkelt inte i ett samhälle som bygger vårat självförtroende kring något – tvärtom. Kanske finns det ett syfte – svaga människor är lättare att styra. Eller så är det bara en effekt av att samhället ser ut som det gör.

De flesta har väldigt låg självkänsla. Men så kan man komma att tänka på vissa typer av kanske särskilt män, som verkar ha för mycket av den. Fast jag tror inte det stämmer, dessa alfahannar som styr genom våld har oftast lika låg självkänsla som alla andra. Annars skulle de bara kunna le med sin självkänsla och veta att allt redan var bra. Men det gör de inte. Det finns en uppsjö olika beteenden som stiger ur brist på självkänsla, och aggressioner är inte heller ovanligt.

Vi måste återfinna vårt självförtroende igen. Vi är alla mäktiga varelser, och vi visste om det när vi var barn. Då var det inte okej att vår vilja inte gick igenom. Visst finns det många tillfällen då vi måste samsas och förstå varandra, jämka och vara dynamiska. Men att sänka sin egen inre vilja och styrka bör aldrig vara försvarbart!

Kom igen! Lev! Älska! Var fri!

Att uppskatta sig själv

Self_Love_by_ArmSock666Idag gick jag och funderade på vad som skiljer sig nu och för några år sedan, när jag upplevde att jag mådde bättre. Jag har tänkt på det mesta, men jag har aldrig kommit på tanken att jag uppskattade mig själv mycket mer förut än jag gör nu. Allt i mitt liv är bättre nu än då. Därför har det aldrig slagit mig att jag skulle kunna tycka mindre om mig själv nu.

Jag kom plötsligt ihåg den kanske viktigaste faktorn välmåendet. Nämligen att älska sig själv och vara riktigt nöjd med det man är. Jag har förstås kommit på den här tanken förr, men det är inte så ofta det slår mig hur viktigt det faktiskt är.

Jag inser nu att de flesta av de saker som gör att vi mår dåligt härrör från ett stadie av att inte vara nöjd med den man är. Stress exempelvis; Man är stressad för att man känner brist på kontroll. Brist på kontroll kommer sig ur en känsla av maktlöshet, man kan inte påverka, man försvinner, man vet inte vem man är och kan inte finna sin inre styrka. Man blir ett offer för omständigheter. Om vi hade varit jävligt nöjda med vilka vi var så tror jag att det vore omöjligt att börja känna att man förlorade kontrollen.

Allt som har med dålig självkänsla att göra är ju självklara symptom, exempelvis nervositet, blygsel, klantighet, svårt att prata inför grupp osv. Man bryr sig mer om vad andra tänker om en, än att faktiskt berätta något, så blir det bara fel.

Jag har tänkt att man måste kunna se det positiva med omgivningen och livet,  för att kunna må bra. Men väldigt ofta har det bara tagit emot… jag försöker förgäves, och mitt psyke hittar såklart saker att vara glad över, men inte fan blir jag faktiskt glad av att tänka på det. Något fattas. Idag kom jag på att hela världen ler mot dig när du älskar dig själv. Man behöver inte tänka positivt om man är positivt inställd till sig själv, det sker bara helt naturligt.

Jag hade så mycket mer drömmar för några år sedan än jag har nu. När jag inte hade så mycket så drömde jag desto mer, och peppade mig själv inför framtiden. Nu har jag fått det jag drömde om, som världens bästa flickvän, en grym lägenhet i centrala Göteborg, gått ner massa i vikt, har ett fritt och ganska välbetalt jobb, blivit mycket mer social osv osv.  Allt jag känner är: Jaha, nu då? Drömmarna börjar sina… mitt psyke börjar sakta lära sig att belöningen av att nå sina drömmar inte är särskilt hög.

Visst, jag kan få mer pengar, jag kan skapa något otroligt projekt, jag kan nå min sanna målvikt. Men jag vet att det inte kommer förändra så mycket alls. Det kan vara roliga sysslor, men det kommer inte göra mig nöjd.

Lösningen är förstås inte att sluta kämpa för att nå sina mål, utan snarare att ändra perspektiv. Att se sina mål som roliga sidoprojekt i livet, och själva vägen till målen som mest njutbart. Lyckan kommer inte ur saker man skaffar, eller får. Den kommer inte ens med andra människor. Den kan bara komma ur oss själva.Idag gick jag omkring och njöt av allt jag hade omkring mig, alla saker, all frihet, alla människor, och framför allt av den jag var. Det påverkade mig direkt, det gjorde mig riktigt lycklig, peppad, ja exalterad. Jag märkte på andra människor att de märkte det direkt – folk log mot mig löjligt mycket mer än i vanliga fall.

Till sist vill jag bara säga till er som tycker detta låter ganska egoistiskt, att egoism stiger ur självförrakt, och inte ur självkärlek. Älskar man sig själv så vill man bara ge till andra – varför skulle man inte göra det – allt man har är i överflöd.

Ja, det här kanske inte hjälpte så mycket. “Allt du behöver göra är att älska dig själv”. Ja, det är ju de flestas problem också… alla kämpar för att bli omtyckta för att de inte kan älska sig själva. Jag kan nog inte hjälpa er där, men jag skulle tro att man får börja i liten skala och se vad man har. De få positiva sidor du känner att du faktiskt har. Tänk på dem, känn hur det känns att vara en människa som besitter dessa egenskaperna. För många är det för stort att älska sig själv, det känns bara falskt om man tvingar det på sig. Ta en sak i taget…

Hur definierar du dig själv? Är det en beskrivning av en gudom, eller av en tafatt, misslyckad människa? Det jag vet är att det som saknas i ditt liv inte finns utanför dig själv…

Att omforma minnen

Jag ramlade över en artikel som hette False Memories Can Influence Behaviour, som fick mig att tänka lite kring varför vi beter oss som vi gör, och varifrån våran personlighet faktiskt kommer.

Minnen påverkar ju väldigt mycket hur vi beter oss. Allt ifrån att vi inte sätter handen på plattan, till att vi är rädda för vissa känslor och händelser. Men minnen har ju visat sig vara väldigt flyktiga, och inget man verkligen kan lita på. Många minnen vi har är påhittade, och stämmer inte längre överens med verkligheten.

Resultatet av detta blir ju att vi beter oss på ett sätt som vi gjorde för kanske flera år sedan, när förhållandena var annorlunda än de är nu. För oss är det invanda mönster, inget vi tänker över, eftersom vi en gång har lärt oss detta efter erfarenhet. Men betyder det att det fortfarande stämmer? Och kan du över huvudtaget lita på att du minns korrekt?

Scenario: Du träffar en person av motsatt kön, du har låg självkänsla eftersom du är socialt otränad. Det hela blir ett fiasko, och du framstår som ett fån, och det blev aldrig något med denna person. Åren går, du tränar dig socialt och blir en trevlig jäkel. Men du har fortfarande ett sår gällande det motsatta könet, och blotta tanken på detta tar dig till samma emotionella nivå som när olyckan skedde. Betyder detta att samma sak skulle ske om du provade det igen? Ja, risken finns, för att du hamnar på samma nivå som när du var socialt otränad.

Ni förstår, vi måste ändra på våra minnen för att vi ska kunna förändra vårat beteende. Det kan fungera att intala oss att det helt enkelt går bättre den här gången, men det funkar väldigt mycket sämre än om man leker att det alltid har gått bra varje gång tidigare. Då behöver man inte försöka så mycket längre, utan beteendet följer per automatik våra förväntningar.

Denna metod är en genväg som de flesta inte använder. Att fantisera ihop våra minnen, i stället för att arbeta oss bort från beteenden. Det var inte ansträngande för dig att skaffa beteendet du har idag, och det ska inte behöva vara ansträngande för dig att ändra på ditt beteende mot något mer önskvärt nu heller. Fokusera på vem du önskar att du vore, och på att det alltid har gått bra tidigare – i stället för att fokusera på de specifika problemen.