Att leva utan stress

Vem vill inte stressa ner och bli en härligt avslappnad människa? Det vill vi allihop, men vi har också helt egna berättelser om varför det inte kan gå i uppfyllelse. Vi intalar oss att vi har en bra anledning att stressa. Det vi nojar över är faktiskt sjukt viktigt och att det absolut inte får gå fel.

Att det är viktigt är en sak. Det kan vi inte ta ifrån oss själva att det är. Men bidrar stressen till något positivt? Blir det gjort snabbare för att du stressar, eller blir det i själva verket bara mer fel? Jag vet inte hur du har det, men när jag är stressad så blir jag tankspridd och fumlig som få. Stress gör helt enkelt att jag presterar mycket sämre. Borde man då inte undvika att stressa om något är sådär "sjukt viktigt"?

Ibland är det ju jobbet eller familjen som kräver vår uppmärksamhet så att vi måste prestera, men desto oftare är det faktiskt vi själva som stressar upp oss utan att någon bett oss göra något alls. Det är som att vi har en mall i huvudet om hur allt ska vara, exempelvis en städad diskbänk och ungen ska ha borstat tänderna. Så fort mallen inte överensstämmer med verkligheten så börjar den där stressen sakta byggas upp. Ibland går det bra ganska länge, men ju fler saker som ligger utanför vår såhär-ska-det-vara-mall, desto större sannolikhet är det att vi till sist stressar. Eller än värre, blir sådär obehagligt irriterade mot nära och kära. Den där personen vi absolut inte vill vara.

När vi blir stressade så sluter vi oss. Vi vänder oss från människor, men också från nya idéer, tankar och lösningar. Vi låser oss vid tankesätt och kan sitta i timmar och försöka lösa problemet på ett visst sätt, utan att kunna lyfta blicken och hitta en mycket enklare och mer elegant lösning. Vi blir också egenutnämnda offer. Det är synd om oss, vi är drabbade och vi är ensamma. Det är ingen idé att be om hjälp, tänker man, för man gör det bättre själv och det tar bara tid att försöka förklara problemet för någon annan.

Vi kan ha en lång lista med saker i huvudet om dagarna som ska tas hand om, och denna lista har en obehaglig tendens att växa under dagen. Ibland mycket snabbare än man betar av saker på listan, och det kan skapa en oerhört stress. För visst är det som så, att om en sak fallerar så kan man ge sig fan på att flera dåliga saker händer samtidigt. Vår djurhjärna tänker då att vi omöjligtvis kan lösa alla problem, får panik och föreställer sig direkt att det alltid kommer vara såhär. Inte att det är jobbigt just nu, utan att det aldrig kommer lösas. Det vore förvisso en vettig anledning att stressa, men så är förstås inte fallet. Saker kommer i vågor, och när vågorna är över så blir man ofta överraskad över att det gick så plötsligt över.

Att stressa ner handlar alltså inte om att ha färre saker att göra, eller utföra alla uppgifter mycket snabbare, utan det handlar om att ändra synsätt. Om att acceptera att mallen ruckas ibland, och i insikten att stress gör att allting tar längre tid, inte kortare tid. Det sista man vill göra när man är sådär sönderstressad är att sätta sig ner och andas - även om det är precis det man behöver. Men skulle du våga prova, fastän du inte vill nästa gång? Om det nu är målet att bli färdig som du vill åt, kan det då inte vara värt ett försök?

Ärligt talat så lyckas jag ibland, och ibland inte. Det är svårt att ändra sina känslor när man är mitt upp i en negativ spiral. Det kräver ett jävlaranamma och att våga tro på något som känns fel en stund. En mycket enklare metod är att hela tiden lyssna inåt, på sina känslor. Att sätta ut varningsklockor som plingar till när man börjar nosa på den där stressade personen som du vill undvika att bli. Och kom ihåg att när du börjar intala dig saker som "Fast nu är det fanimej viktigt, jag kan inte sitta och andas just nu" så är det en av de största varningsklockorna.

Försök leva ditt liv i medvetenhet. Känn av din kropp. Är den avslappnad? Vart är axlarna? Är käken spänd? Vad känner jag just nu? Vilka problem finns nu och vilka problem är egentligen bara rädslor om en potentiell verklighet? Lyssna inåt är nyckeln. När någon sa något till dig, hur kändes det? Vilka känslor väcktes? Vad kan dessa känslor bero på? Och så vidare.

Till sist vill jag bara säga till alla som tänker "Men sådär lätt är det ju inte på riktigt"... nej, det är inte lätt. Det ett simpelt förhållningssätt, men det kräver ett liv att bemästra. Betyder det att du inte ska försöka? Ska du bara ge upp istället och leva ditt liv som irriterad och ineffektiv?