Nå sina mål

Att nå sina mål tar ofta tid och kräver energi och fokus. Här hoppas jag kunna ge er lite motivation.

Det mest attraktiva

Det mest attraktiva en människa kan göra är nog att köra sitt eget race, och följa sina mål och visioner. Det är också att ha god kontakt med sina känslor och känna mycket härliga känslor varje dag. Och det är att behålla barnasinnet, och vara nyfiken och orädd.

Det jag har kommit fram till gällande hur man lättast attraherar andra människor är att man helt enkelt att bli en bra människa. Att göra saker som gör en själv stolt. Varför skulle man inte göra det!? Mina speciella anledningar för att låta bli är att jag är för bekväm och lat. Lite rädd är jag också, att jag ska råka ut för jobbiga situationer eller helt enkelt få en tråkig kväll.

Människan är en lustig varelse. Hon orkar vanligtvis inte göra mer än det allra minsta som krävs. Och hon längtar ständigt efter bekräftelse – två saker som inte alls går ihop. Vissa söker status genom lögner, och vissa genom förtryck och våld. Vanligare är att människor söker bekräftelse genom en ändlös kedja av otillräckliga förhållanden. Varför inte bara ta sig i kragen och seriöst bli en bra människa som följer sina drömmar?!

Sanningen är den, att det är en falsk lycka att söka trygghet och bekvämlighet. Att sitta hemma vid TVn och gotta sig kanske känns som väldigt eftersträvansvärt många gånger, men det gör en inte lyckligare. Det gör en slö, omotiverad och ganska oattraktiv som person. Självklart behöver man slappna av och pusta ut ibland, men det ska inte vara ett mål, utan något man gör mellan självutvecklande handlingar och göremål.

Undkom nervositet

För nästan två veckor skrev jag om att fokusera bakom målet, för att nå dit man vill. Jag kom att fundera ytterligare på detta idag. Saker som man är nervös för att göra, blir helt ofarliga om man tänker att de bara är en process på vägen mot sina mål.

Jag försöker tänka att jag försöker bli bättre på allt som jag är nervös över. För, själva grejen att jag är nervös är ju en indikator på att jag inte övat på området tillräckligt ännu. Jag är lite smånervig för att träffa en speciell tjej i ärlighetens namn… hon betyder något, liksom.

Men för att komma undan känslan av nervositet så kan jag se det som att det får gå precis som det vill, för jag övar ju på att överkomma situationen så att jag inte har lika stora problem nästa gång. Den inställningen tar verkligen bort alla rädslor i mitt liv.

Konsten är att sikta skithögt och ge blanka fan i hur processen dit går till. För är man säker på att man ska nå fram så spelar det ju ingen roll hur det går just nu. Det är ändå bara en transsportstrecka, det är inte vad jag är!

Fokusera bakom målet

Jag hörde en sak som inspirerade mig idag. Han pratade om hur man slår handen igenom en planka utan att skada handen. Man fokuserar inte på plankan, utan bakom den. Handen åker då rätt igenom, eftersom psyket är inställt på att nå ett mål som är längre fram.

Om målet vore plankan själv så skulle du sakta ner innan du nådde fram ordentligt, och då inte ha kraft nog, eller rentav skada dig.

Det fick mig att tänka lite på andra mål i livet. Om vi vill få ett jobb exempelvis, ska vi kanske inte sätta arbetsintervjun som mål, utan sätta målet längre framåt. Att man ska bi framgångsrik på företaget exempelvis. Då kommer man att lägga krut till man når dit, och detaljer i vägen (som plankor och arbetsintervjuer) bara fungerar.

Tänk på det ni..!

Nöjd för varje framsteg du gör

Det finns två sätt att se på framgång. 1) Såhär är läget nu, och i framtiden vill jag vara såhär och sådär. Och 2) Såhär var jag förut, och såhär är jag nu. Att välja 2an gör en mycket lyckligare, har jag insett.

Ibland behöver man ha tokigt höga ideal att kämpa mot för att inspireras. Men oftast blir man bara uttömd av att tänka på så vis. Jämför man med hur det var för ett år sen, en månad sen och en vecka sedan så blir man istället väldigt inspirerad.

Jag brukade tänka att om man bara jämför med hur det har varit så utvecklas man långsammare än om man drömde om det högsta tänkbara och gjorde allt för att nå dit. Problemet är väl bara att man inte orkar göra allt hur länge som helst utan att få någon positiv feedback.

Risken är överhängande att man tappar motivationen. Det hände mig nyligen… jag började känna att det gick så otroligt långsamt att gå ner i vikt. Jag ville bli smal och muskulös där och då! I samband med detta blev det ett par fyllor, och plötsligt var det svårt att motivera sig till att äta det bästa tänkbara.

När man inte längre tror på att man kommer vara nöjd med sig själv nästa vecka för det man gör nu, så orkar man heller inte göra det. Så, det är viktigt att bli nöjd med det du är nu – så att du inte tappar motivationen och blir besviken i efterhand…

Jag vill ut i rymden

En dag när satt på toa så funderade jag kring vilken den totala utmaningen skulle vara. Detta var efter att jag påbörjat processen om att bli den jag ville bli, och utmana alla gamla rädslor och sådär. Efter en stunds funderande kom jag fram till att den totala utmaningen skulle vara att åka ut i rymden!

Jag började fundera kring att det skulle kräva att min kropp var helt perfekt och vältränad, vilket jag kan se framför mig är sant om 1-2 år. Det skulle också kräva att jag flyttade utomlands och lade ner all energi på att studera rätt saker och få kontakt med rätt människor.

Nu är det förmodligen inget jag kommer att genomföra, men efter att TED Talks släppte en video idag (ni kan se på den nedan) så blev jag inspirerad igen. En kille (Peter Diamandis) håller tal om människans framtid i rymden, och att staten förmodligen inte är de som kommer att ta de vanliga människorna ut i rymden till att börja med – utan kommersiella företag.

Det går redan nu att resa ut i rymden om man har några miljoner till övers, helt utan att vara elittränad NASA-astronaut. En summa som jag tror kommer minska drastiskt inom bara tio år. Att det ligger så nära i framtiden är något jag aldrig reflekterat över förut.

När jag tänkt på framtiden har jag föreställt mig snuskigt snabba och smarta datorer, och i och för sig lite människor i rymden – men jag har inte tänkt på att de flesta kanske skulle känna någon som lämnat Jordens bana.

En sak som jag tycker stoppar upp utvecklingen är att NASA är så förbaskat fega. Det är inte acceptabelt att förlora människoliv i jakten på vetenskapliga framsteg längre. När man åkte till månen 1969 visste man väldigt mycket mindre om månresor än man idag vet om marsresor. Men inget görs.

Så, jag tror inte att steget kommer att tas av NASA, utan av kommersiella storföretag. Jag kan tänka mig “Google i rymden” om 10-15 år.  Som marknadsföring om inte annat, och som en jävligt tuff grej. Google är ett företag som skulle ha ambitioner och pengar nog att göra en sån grej.

Innan jag dör ska jag ta mig fan ut! Förmodligen inom 20 år, tippar jag på.