Personlig utveckling

Om hur vi kan utvecklas som individer, nå våra mål och hitta vår motivation.

Här uppe…

Här uppe är allting fantastiskt! Allt är intressant, alla människor är underbara. När man ser på dem så ser man en livshistoria, i stället för någon som bara är i vägen. Det gör det lätt att älska dem, och möta deras blickar.

Här uppe spelar det inte så stor roll vad man gör, utan hur man gör det. Vad känner man när man genomför det? Är det inspiration, glädje och dylika känslor så är det bra oavsett vad det är man håller på med.

Här uppe finns det inga problem alls. De har förvandlats till utmaningar. Utmaningar som inte ens känns jobbiga, utan bara som ett korsord ungefär när man har tråkigt.

Sanningen är väl att “Här uppe” är “Här nere”. Samma värld. Samma liv som igår, eller för några minuter sedan. Men plötsligt flödar livet genom mig som en jättelik älv, och fyller mig med vördnad, respekt och en tacksamhet som inte är av denna värld. Den förbränner alla gamla värderingar och känslor till aska. Känslor som fyller mig i stället är känslor av vår som får en att vilja skutta till. Känslan av att vara nyförälskad, eller bara hitta sin passion i livet.

Jag inser att människans uppgift inte är att förändra världen. Det är inget fel på världen. Det är bara oss själva vi kan förändra, och med det kommer hela vår uppfattning av världen förändras. Just nu kan jag reglera om jag befinner mig Där uppe eller Där nere ganska lätt, genom att bara fokusera på känslorna jag beskriver ovan.

Jag hamnade där uppe, om så bara för en stund. Jag har försökt i några dagar nu att må bättre genom lite olika metoder. Exempelvis anstränga mig för att aldrig trycka ner min självrespekt och självvärde. Vilket innebär att jag inte får känna skuld, oro eller otillräcklighet. Det innebär inte att jag gör vad jag vill och skiter i andra, för man gör ju alltid sitt bästa, eller hur? Andra får döma mig bäst de vill, men jag får inte döma mig längre. Nix.

Jag har också försökt med att helt enkelt be om att få kontakt med en högre del av mig själv, mitt högre jag om man så vill. Och jag har ansträngt mig för att lyssna på vad den vill. Jag är också lyhörd för vad jag känner, och har insett att man konstant störs av små, små negativa tankar som tillsammans kan sabba dagar och veckor för en.

Överjag; jag åkallar dig! Fyll varje cell i min kropp. Var mig!

Vad är en magiker?

Aleister Crowley

Aleister Crowley, en ganska galen magiker…

När bloggen skapades så var den mer inriktad på djupare andlighet och på magi, därav domännamnet magik.se. Det följer fortfarande som en röd tråd, men ibland undrar nog vissa vad jag menar med “Ett magiskt liv”. Jag menar inte ungefär samma som “häftiga liv”, utan något djupare än så.

Vad är en magiker för mig?

En magiker är i världen, men inte av denna värld. En magiker lyssnar på tystnaden bakom ljuden, och hör tystnaden mellan tankarna. Han har kontakt med något större och djupare – men det är inget mystiskt – utan är bara närmare varandet än de flesta idag är.

Om man låter sina tankar avstanna utan att förlora medvetandet så känner man ett lugn och får en förståelse som inte kan förklaras med ord, eller ens förstås av psyket. Om vi hela tiden reagerar på det som händer omkring oss, så blir vi bara en produkt av världen, med ungefär lika mycket makt som en golvlampa. Det är när vi ställer oss utanför världen, ser den för vad den är, förstår dess symbolik och drivkrafter som vi kan börja vara en verklig medskapare med världen.

Jag anser inte att en magiker har övernaturliga krafter, jag tror helt enkelt att dessa människor lever ut sin mänskliga potential. Vi är djur, men vi är samtidigt inte som de andra djuren. Djuren kan förvisso vara närvarande i nuet, och de kan tänka och känna – men de kan inte tänka abstrakt på samma sätt och de är än mer en produkt av omgivningen. De reagerar, istället för att påverka. Människan är förmodligen det enda djur som kan ställa sig utanför, se, planera, skapa, förändra läget. Nåja, de allra flesta av oss gör det inte, men vi skulle kunna!

Jag ser Universeum lite som ytan på en flod. Det som sker, sker på ytan av denna flod. Skulle man vara omedveten om vad som döljer sig under ytan så skulle man aldrig kunna förutspå vad som kommer hända härnäst, och man skulle bara kunna påverka det genom att påverka ytskiktet. Men även om man motar vattnet i motsatt riktning så hjälper det inte särskilt mycket. Man påverkar, men det är väldigt ineffektivt och man känner sig snart maktlös inför naturen.

Det är välkänt inom andligheten att när man släpper sitt ego och sina tankar, så blir man mer ett med allt än annars. Det är ganska vanligt att människor börjar kommunicera med träd och dylikt under meditationer. Det är nog inte för att de plötsligt kan trädspråket, utan för att deras varande är synkroniserat med trädets. Det är därför ingen egentlig skillnad mellan de båda, därför behövs ingen kommunikation längre, förståelsen bara finns där. Om man skulle göra det här med floden, så skulle man kunna styra vattnet på ett mer effektivt sätt än innan.

Den stora frågan är… när man är synkad med floden, kommer man då vilja förändra den? Drivkraften att förändra var från början du själv, och när du måste släppa dig själv för att kommunicera/påverka med omgivningen så kanske denna drivkraft försvinner? Det är en fråga jag saknar svar på… kanske kan vi påverka först då när vi släppt egot och vår önskan är ren… eller så är naturen alltid perfekt, vilket vi inser när vi är där och därför inte vill förändra något.

En magiker förstår att allt i omgivningen bara är reflektioner av hans inre. Därför ägnar han mycket tid åt att förstå sig själv och sina drivkrafter. På samma sätt som han kan kika under ytan på floden för att förstå hur vågorna rör sig, kan han titta på sitt undermedvetna och lättare förstå varför vissa tankar över huvudtaget dyker upp. Man kan slåss mot individuella tankar, och slå sig trött, eller så kan man förstå ursprunget och ändra på något mer fundamentalt. Ett tecken på storhet är att förändra maximalt mycket med så liten ansträngning som möjligt. Detta kan bara ske genom djup integration med sig själv/omgivningen och förståelse.

Är du en magiker? Är jag? Ibland. Oftast inte. Men dithän ligger min strävan. Det är väldigt givande att meditera och experimentera med sitt eget varandra. Att låta psyket ta en paus ibland och inse att verkligheten ofta är något helt annat än man till vardags tror. För mig känns tankar ganska likt rädslor – som ett högfrekvent ljud som stör. Varandet känns som ett dovt brummande i jämförelse. Det här inser man dock först när man slutar tänka.

Skapa nya nervbanor

Nya nervbanorJag läste att det var utvecklande för hjärnan och ens personlighet att prova på nya saker. (har tyvärr inte kvar källan). När man gör något som man inte gjort förut, måste hjärnan hitta nya sätt att processa det på, vilket skapar nya nervbanor. Tanken är att dessa nya spår påverkar även andra delar av ens tankar och personlighet, och inte bara just det man förändrat.

Exempelvis, skriv med vänster hand, eller ta en annan väg till jobbet. Laga en maträtt du aldrig lagat förut, drick té istället för kaffe. Prova på en ny drog, lägg dig på golvet och ser din lägenhet ur nytt perspektiv. Ja, vad som helst egentligen.

När vi provar på nya saker så tvingas vi byta perspektiv, vilket är en öppning för att tänka på annorlunda sätt. Ibland tar man med sig de nya tankarna och applicerar det på sitt liv. På så sätt kan man berika sitt liv ganska rejält.

Jag tror att “bli gammal” inte är att kroppen utstått mycket genom åren. Jag tror att “bli gammal” innebär att man inte byter perspektiv, inte är nyfiken eller vågar provar på nya saker längre. Jag tror också att enbart detta leder till döden, inget annat.

Igår var jag på en introduktion till en kurs om gnosis med ett par vänner. Min första tanke vid inbjudan var som alltid “Va? Nej, jag ska ju hem efter jobbet…”. Men jag tänkte efter en stund, och insåg att inget jag gör varje dag kunde ge mig något egentligen, och att nya erfarenheter nästan alltid var bra. Kursen visade sig suga, det var en spansk tanta som pratade om självklarheter och en halvdålig tolk som försökte förklara i andrahand. Men minnet är ändå trevligt, så jag fick ut något av det.

Att omforma minnen

Jag ramlade över en artikel som hette False Memories Can Influence Behaviour, som fick mig att tänka lite kring varför vi beter oss som vi gör, och varifrån våran personlighet faktiskt kommer.

Minnen påverkar ju väldigt mycket hur vi beter oss. Allt ifrån att vi inte sätter handen på plattan, till att vi är rädda för vissa känslor och händelser. Men minnen har ju visat sig vara väldigt flyktiga, och inget man verkligen kan lita på. Många minnen vi har är påhittade, och stämmer inte längre överens med verkligheten.

Resultatet av detta blir ju att vi beter oss på ett sätt som vi gjorde för kanske flera år sedan, när förhållandena var annorlunda än de är nu. För oss är det invanda mönster, inget vi tänker över, eftersom vi en gång har lärt oss detta efter erfarenhet. Men betyder det att det fortfarande stämmer? Och kan du över huvudtaget lita på att du minns korrekt?

Scenario: Du träffar en person av motsatt kön, du har låg självkänsla eftersom du är socialt otränad. Det hela blir ett fiasko, och du framstår som ett fån, och det blev aldrig något med denna person. Åren går, du tränar dig socialt och blir en trevlig jäkel. Men du har fortfarande ett sår gällande det motsatta könet, och blotta tanken på detta tar dig till samma emotionella nivå som när olyckan skedde. Betyder detta att samma sak skulle ske om du provade det igen? Ja, risken finns, för att du hamnar på samma nivå som när du var socialt otränad.

Ni förstår, vi måste ändra på våra minnen för att vi ska kunna förändra vårat beteende. Det kan fungera att intala oss att det helt enkelt går bättre den här gången, men det funkar väldigt mycket sämre än om man leker att det alltid har gått bra varje gång tidigare. Då behöver man inte försöka så mycket längre, utan beteendet följer per automatik våra förväntningar.

Denna metod är en genväg som de flesta inte använder. Att fantisera ihop våra minnen, i stället för att arbeta oss bort från beteenden. Det var inte ansträngande för dig att skaffa beteendet du har idag, och det ska inte behöva vara ansträngande för dig att ändra på ditt beteende mot något mer önskvärt nu heller. Fokusera på vem du önskar att du vore, och på att det alltid har gått bra tidigare – i stället för att fokusera på de specifika problemen.

Det mest attraktiva

Det mest attraktiva en människa kan göra är nog att köra sitt eget race, och följa sina mål och visioner. Det är också att ha god kontakt med sina känslor och känna mycket härliga känslor varje dag. Och det är att behålla barnasinnet, och vara nyfiken och orädd.

Det jag har kommit fram till gällande hur man lättast attraherar andra människor är att man helt enkelt att bli en bra människa. Att göra saker som gör en själv stolt. Varför skulle man inte göra det!? Mina speciella anledningar för att låta bli är att jag är för bekväm och lat. Lite rädd är jag också, att jag ska råka ut för jobbiga situationer eller helt enkelt få en tråkig kväll.

Människan är en lustig varelse. Hon orkar vanligtvis inte göra mer än det allra minsta som krävs. Och hon längtar ständigt efter bekräftelse – två saker som inte alls går ihop. Vissa söker status genom lögner, och vissa genom förtryck och våld. Vanligare är att människor söker bekräftelse genom en ändlös kedja av otillräckliga förhållanden. Varför inte bara ta sig i kragen och seriöst bli en bra människa som följer sina drömmar?!

Sanningen är den, att det är en falsk lycka att söka trygghet och bekvämlighet. Att sitta hemma vid TVn och gotta sig kanske känns som väldigt eftersträvansvärt många gånger, men det gör en inte lyckligare. Det gör en slö, omotiverad och ganska oattraktiv som person. Självklart behöver man slappna av och pusta ut ibland, men det ska inte vara ett mål, utan något man gör mellan självutvecklande handlingar och göremål.