Att avidentifiera sig

Vi bär alla på ett lass från det förflutna, och en begränsing av tankar kring framtiden. Det är något jag funderat lite på det senaste…

Vi har ofta en känsla av vilka vi är som beror på vilka vi har varit i det förgångna. Hur vi tidigare har agerat i olika situationer, och hur andra människor har reagerat på ens närvaro. Vi kan få för oss att “jag är en estetisk person”, eller “jag är en avslappnad kille”. Vilket vi då grundar med vissa minnen och historier kring det förgångna. Men är det verkligen vilka vi är?

Trots allt är det inget som binder dig vid att fortsätta bete dig som du har betett dig i dåtiden. Du har ju faktiskt fri vilja, så vad du väljer att göra och tänka är väl knappast vem du egentligen är?! Nej, du är väl det bakomliggande, väsendet som kan lyssna på dina egna tankar. Som vet att du finns utan att du tänker en tanke.

Jag har hittat på en kraftfull, magisk lek… den går ut på att låtsas att man aldrig existerat förutom i detta nu, och att man inte vet någonting om vad som hänt tidigare eller vad som kommer att hända. Bara tänk dig att du lever just i det nuet, och att du aldrig tidigare existerat. Du vet inte hur känge till du kommer att vara medveten. Vad vill du göra?

Jag kommer ofta fram till att jag då skulle göra helt andra saker än jag vanligtvis gör. Och det är då saker som jag inser att jag önskade att jag gjorde oftare. Men jag visste inte att jag ville det förrän jag gjorde min “magiska lek”.

Jag gjorde övningen på bussen förut. Jag undrade plötsligt varför jag satt i min ensamhet när jag kunde lära känna en annan människa. Jag ville bara gå fram till någon som såg trevlig ut och lära känna denne. Det gjorde jag förstås inte, för jag är en ynkrygg, sönderprogrammerad av denna skadade värld…

Skriv en kommentar...